I dag bytte jag spår vill jag lova men inte till det som kanske bilden visar......balett slutade jag med när jag var 9 år!

Ett sista pass innan julen skulle stunda fick det allt bli i dag, Dan före dopparedagen, solen höll på att tränga i genom de små molnen på himlen och parkeringen var nästan full på så när en plats och den tog jag :o) Startade lite senare i dag för att i iallafall få en sovmorgon denna vecka!

 

Oj vad mycket folk i alla de möjliga kategorier, stora, små, smala, lite kraftigare men framför allt en massa HUNDAR dock kopplade vilket jag uppskattade ;o) Såg lite farligt ut, tänkte tänk om hunden fick för sig att dra till skogs – verkade inte lika lätt att bromsa på längdskidor som när man gick. I dag var det teknik som gällde i alla de former, det skulle stakas på rätt sätt, det skulle dubbelstakas med frånskjut, det skulle diagonalas med distinkta benrörelser men framför allt så skulle det springas upp för varje uppförsbacke antingen med skidorna i färdriktningen eller som ett litet V.

 

Så var det allt folk ja, dessa skulle göra att jag fick träna på en del till som jag förmodligen kommer att behöva i Öppet Spår – byta spår för att kunna åka om!! Idag fanns det tre spår och större delen låg jag faktiskt i spåret i mitten för att i höger spåret som jag egentligen tyckte att jag hörde hemma i var det väldigt många som var ute och njöt av sin tur, inget fel med det – det var ju bara för mig att åka om om jag nu ville åka fortare, men när det ligger folk som njuter i både höger och det mittersta spåret så blir det lite knepigare, för jag vill ju inte hindra de som kommer i fullfart i spår nummer tre så ibland fick jag åka mellan höger spåret och spår nummer två, inte jättelätt eftersom det inte fanns något spår där, men det gick!

 

Så i dag fick jag öva väldigt mycket på att byta spår, ett skär eller två för att ta mig ut ur högerspåret, lite stakning för att komma förbi och sedan in i högerspåret igen – detta var ett väldigt tidskrävande uppgift och det tog ett tag igen innan jag fått in en go rytm och då skulle jag byta spår igen!! Men men spåren är till för alla och det var väldigt många tappra barn som stånkade runt med sina föräldrar, jag mindes själv hur det var när jag var liten och var ute och åkte skidor med mina föräldrar – fikapausen var ju det roligaste, varm apelsinsaft gick ju inte av för hackor ;o).

 

I dag sprang jag upp för hela tour de skiibacken utan nästan någon stavisättning, benen fick jobba som tusan men det kändes gött, såg dessutom i dagsljuset att det fanns ju en genväg för de som inte ville eller kunde ta sig upp för backen…….hummmm, det var smart ;o). Nu ska det bli skönt med lite julvila i några dagar, mina armar och överkropp är lite trötta efter allt stakandes mm. jag är ju inte någon atlet i min överkropp precis men om det ska fortsättas i detta tempo så kanske jag kan bli så småningom ;o).

 

 

 

 

 

 

God Jul på er och på återseende!

Maria

 

I dag skulle det tränas på ”dubbelstakning med frånskjut” – det var som att ta ett steg tillbaks från de skidpass jag gjort innan, men ska man få in någon teknik så är det bara och nöta på :o)

Så här känner jag mig ue i spåren, framför allt vet jag att min tunga hängar och slänger lite hit och dit och snoret ska vi inte äns prata om - det är svårt att snyta sig när man åker skidor för det sitter ett par stavar i vägen hela tiden!

 

 

Idag fick jag även lära mig att det heter inte växel 1,2,3 och 4 – det säger man tydligen när man pratar om skate och det håller jag inte på med även om jag ibland flaxar lite mycket med armar och ben så man kanske skulle kunna tro att jag håller på med det fast då under väldigt okontrollerade former ;o). AP hade tydligen planer på teknik i början och jag sa till honom att jag skulle gärna vilja lära mig att åka på ett ben med dubbelstakning (som det tydligen heter), AP ställde gärna upp och visade, han kollade och han gav tips på hur jag skulle göra.

 

Om jag tyckt innan att jag stod stilla när jag diagonalade så vet jag inte vad jag ska säga om detta – i såfall skulle det nog varit ett skidtag framåt och två bakåt, nu kändes det verkligen som jag stod stilla!! Men ska jag lära mig något så var det bara och nöta på, jag lät de andra åka i väg och sedan började jag med dagens teknikpass! Fick även tips i torsdags av RS tränaren M hur jag skulle staka rätt, så nu var det träning även på det. Idag var fart helt oväsentlig, jag ville lära mig att staka rätt och att åka rätt med dubbelstakning med frånskjut!

 

Nu kände jag hur mycket mina nästan obefintliga bukmuskler fick jobba, oj vad trött och slitsamt det var, försökte att inte använda triceps utan att hänga mig på stavarna som AP sa och inte böja benen som RS M sagt, det var mycket att tänka på samtidigt som jag försökta att inte åka in i dem som var framför mig. Jag blev helt slut och tänkte, sa vi två varv???? ;o)

 

Nu var ordningen återställd, jag såg åter bästaste haren Lona skida där framme och jag gav glada hejjarrop till henne när hon på andra sidan kom åkandes så snabbt och fin, snabb jäv…..den där Lona! Hoppas hon kan få in mig på SUB 45 i löpning nästa år, fast just nu kändes löpningen som väldigt långt bort, än så länge springer jag snabbare (om det är snöfritt ;o) än jag åker skidor men jag har ju några månader på mig tills jag ska vara i toppform om inte i alla fall i form!

 

Efter ett varv så insåg jag att jag inte gjort några vurpor men det är klart när det inte går så fort så är det lättare att undvika vurpor, dock säger jag inte att det inte sker men i dag stod jag till och med upp i varje nedförsbacke även om det känns läskigt när det går så fort och jag inte har några stålkanter att bromsa med……men antingen så följer man spåret och är medgivlig eller så får jag ploga, som jag sagt innan – ner kommer jag alltid fast jag vill gärna komma ner med alla ben och armar i behåll!!

 

Efter en kort paus med lite vatten så var det ett varv till som gällde, påt igen! Nu hade det kommit bra med folk och trot eller ej jag sprang förbi en skidlöpare i uppförsbacken…….OK att skidlöparen var ett barn på si så där 7 bast hör kanske inte till saken men jag sprang för bi :o). På det här varvet skulle vi träna på att springa i uppförsbackarna med ”raka skidor” inte som ett V, i de små backarna gick det väl lite bättre men så fort det var gööör brant så var jag där igen med mitt V. Tungt och jobbigt att springa i backarna!!

 

Jag tycker det är svårt att veta om man ska åka för bi eller om man ska ligga bakom och trycka när det är någon som håller lite lite lägre fart än jag, jag vill ju inte åka om och sedan lägga mig som en bromskloss framför eller åka om och stressa på så mycket att jag trillar, det har jag hört andra gjort ;o) Sedan tycker jag att många hoppar in för tidigt mitt framför mig när de dragit förbi, det måste väl vara samma sak här som att köra bil, avstånd i fall något skulle hända? Men men, oftast skidar de ju ifrån en med en gång men jag tycker ändå att det är läskigt när de hoppar in mitt framför mina skidspetsar. Nog gnölat tycker faktiskt att de flesta har bra respekt och hyfs i skidspåren ;o).

 

I dag blev det i alla fall två varv och jag är mycket nöjd även om tempot var lägre men jag gnetade på med min teknik och fick faktiskt beröm av AP, vi kom även fram till efter ett varv att bästste haren Lona hade musklerna (för i dag kändes det som jag inte hade några benmuskler alls) och jag tekniken – om vi klonade oss skulle det gå grymt bra! Hur löser vi detta tro? ;o)

 

 

7 pass på 14 dagar är jag väldigt nöjd med, det går åt rätt håll! :o)

 

 

På återseende!

Maria

Tänk så fort det kommer att gå att åka skidor när jag slutar att trilla i nedförsbackarna!

Undrar om jag kommer att vara så här glad efter att jag åkt Öppet Spår 2013? Men det är klart - slår man maken så blir man så här glad ;o)

 

 

I dag var det påt igen, löpning har alltid varit en livsstil i mitt liv, just nu har jag bytt ut löpningen med mest dels skidor och jag verkligen – TRYCKER OCH NJUTER, även om jag just i dag körde åter ca 7 km stakning. Efter en dag full med lite av varje så var det skidåkning för mig och bästaste haren Lona som gällde, vi tryckte i gång våra pannlampor och så stakade jag i väg och Lona som kan åka på ett ben i taget började med det (tror jag, hade inte ögon i nacken men tror det var så ;o).

 

När jag stakade där så tänkte jag att jag är ju en konstig ”bil” som bara kan köra på ettan eller trean – den där växeln nummer två har jag inte riktigt fått grepp på, däremot berättade min make för mig förra gången att det fanns tre eller till och med fyra växlar, den sista visste han inte vad det var för någon……..var det när man svävade fram ovanför skidspåren tro? Men enligt honom var växel ett att man diagonalade (det som jag gjorde under hela Öppet Spår 2006), växel två när man åker på ett ben i taget och skjuter ifrån och sen var det växel tre, stakning i 190 :o).

 

 

 

Nu förstår jag varför det gick så fort sist när jag stakade men jag kan ju inte staka hela Öppet Spår (även om Jerry Ahlin gjorde det). Jag skulle så gärna vilja lära mig växel nummer två, för så fort jag diagonalar så känns det som jag står stilla i spåret och inte rör mig en millimeter – OK nu ljög jag nog, när jag går upp för backarna DÅ KÄNNS DET SOM JAG STÅR STILLA!!!

 

När vi åkt en bit och jag hade Lona tätt i ryggen så började jag prata, om det kändes bra, vad duktiga vi var och vad bra det kommer att gå i Öppet Spår mm. men så hörde jag två snabba skär bakom mig och jag tänkte nu jävlar har Lona tröttnat på mitt snack och vill dra för bi men vem var det som blåste förbi mig på vänster sidan med värsta skären?? Inte var det Lona inte, nej det var någon lång manlig skugga och jag var bara tvungen att säga – men du var ju inte min polare! Han gav mig en blick och sa – nej men hon kommer säkert snart, sen avslutade han med att önska lycka till på Öppet Spår! Jag kände mig jätte dum som åkt och babblat med en okänd kille – han undrade nog vad jag var för typ som inte hade koll på vem jag hade bakom mig och dessutom pratade på, men vad fasen, han verkade ju inte arg för att jag åkte där och snackade med någon jag trodde var min polare ;o).

 

Jag stakade och sen kändes det som jag dog i överkroppen, kom då på att detta var ju mitt 6 träningspass på 5 dagar, kanske inte så konstigt att jag kände mig lite sleten? När vi kommer fram till ”en kilometers rundan” så hade vi snackat om vi skulle ta den två varv för att få ihop några km, vi tog oss ner utan någon vurpa den klarade jag av när jag svängde lite längre bort och spåren blev nästan obefintliga. Fick i alla fall reda på att även denna dag så var snödjupet lite djupare än jag var nöjd med att landa i, snökvinnan reste sig snabbt upp och kollade så att inte bästaste haren Lona kom tätt efter för då skulle hon ha delat mig i två delar genom att köra rakt över mig – men jag hade tur, ingen Lona i siktet just då och det tackade jag för! Vi bestämde oss för att bara ta ett varv och jag stretade inte emot för jag ville inte göra en vurpa till på samma ställe ;o).

 

När vi kom ut från en kilometaren så fick bästaste haren Lona åka om mig och dra lite och hon drog, jag hade dött i hela min överkropp och orkade inte ta ett staktag till kändes det som, försökte att diagonale men det gick ju så långsamt och känslan i kroppen som jag hade förra gången jag åkte då jag tyckte att det gick så fort var helt bortblåst, nu var det bara och bita ihop och hänga på bästaste haren Lona. Hade inte Lona varit med så hade jag nog gett upp och tagit av mig skidorna och gått tillbaka till starten men det är bra med en hare, det får en att kämpa vidare och jag ville ju inte att hon skulle få vänta allt för länge när hon kommit i mål. Men hon var snäll och väntade i sista nedförsbacken där det inte fanns en tillstymmelse till spår utan det var helt platt, fast det kändes i och för sig lättare för det gick bättre att ploga då, men jag tyckte att Lona stod lite väl nära för att jag skulle kunna lyckas att dra med henne i fallet om jag skulle trilla men allt slutade bra.

 

När vi kommit i mål båda två efter några vurpor, men det hör ju till så sa jag till Lona – tänkt så snabba vi kommer att bli när vi lär oss att stå i alla nedförsbackarna, just nu känns det som ett lotteri för min del – ner kommer jag alltid men frågan är hur ;o). Vi kollade på våra gps och jag hade åkt två minuter bättre än förra passet då jag åkte hela varet och Lona var ännu snababr än sin förra gång. Jag kanske kan hoppas på ett PB på runt 60 minuter om jag inte fikar allt för länge på matkontrollerna men som sagt var det är långt tills Öppet Spår och det kan hända mycket både åt det ena hållet och det andra ;o).

 

I morgon tänker jag inte röra ett finger träningsmässigt – min kropp behöver vila för att ta nya tag inför lördagenspass, då det ska bli två varv om jag inte får Hammarbybacken under mina skidor igen!

 

 

Tack bästaste haren Lona för troget sällskap – vad starka och fina vi ska bli tills den 24 februari!

 

 

På återseende!

Maria

 

 

I dag vill jag dela min lycka med alla som vet vem jag är och kanske några till ;o)

 

 

Jag har mycket att tacka Running Sweden för – inte bara mitt ”nya löpsteg” utan även att jag i dag tack vare deras samarbete med Acsess Rehab och framför allt sjukgymnasten David Felhendler kunnat göra något som jag aldrig hade trott skulle ske i mitt liv!

 

Jag brukar inte rosa hit och dit för det finns så många duktiga människor bland de som jag träffar men David vill jag ändå lyfta fram för att han har lyckats tack vare sin kunskap göra något som ingen läkare, ortoped, sjukgymnast eller smärtläkare lyckats med på 19 år! Som jag har sökt för smärta i mina fötter! David lyckades på drygt tre veckor ……..intresserad, fortsätt läs ;o)

 

För att göra en lång (19 år) historia kort så har jag haft inlägg för mina pronationer i mina fötter sedan jag var 19 år och det blev ju inte bättre efter mina fotoperationer 1999, men tack vare ett misslyckat försök att göra nya inlägg hos en annan naprapat så var jag tvungen att göra drastiska åtgärder för jag fick en sådan enorm smärta av de nya inläggen. Jag fick tid hos David – förutom att han kittlades, knäckte lite här och där och frågade om det verkligen fanns vietnamesiska vattenbufflar så rekommenderade han en bok som hette – Plågade fötter, moderna skor! Jag brukar inte läsa hysteriskt mycket men när smärtan tar över så att jag inte kan träna finns det bara ett val – läsa eller vila från träningen på obestämd tid, valet är ganska lätt ;o)

 

 

Jag fördjupade mig i boken, jag engagerade mig i övningarna, jag kollade på de svartvita bilderna och jag försökte att efterlikna både det ena och det andra med olika resultat, mest dåliga :o(. Men så började det hända något – nej tårna började inte gå av, fötterna svullnade inte upp som ballonger, nej det hände helt otroliga saker i positivbemärkelse!! Jag fick lite lite mindre smärta för var dag som gick förutom den träningsvärk som blev men det var något jag kunde ta så länge jag visste att det ledde till något gott.

 

 

·         Efter tre dagar provade jag att gå/stå utan mina tofflor som jag hade haft de senaste 13 åren och åren innan dess hade jag gått i några andra tofflor eftersom det alltid känts som jag stått på hälbenet och det har gjort svin ont att överhuvudtaget stå eller gå utan ett par tofflor.

 

·         Efter elva dagar provade jag på att lämna hemmet utan mina inlägg, jag tog mig in till stan med pendel och besökte en butik och sedan hem igen med pendeln – lagom tur att gå och det gjorde inte ont, visst att gången blev lite obalanserad men det berodde på ovana, men det viktigaste var att jag inte stod/gick på hälbenet och att det inte gjorde ont!!

 

·         Efter fjorton dagar fotograferade jag fötterna igen och såg en markant skillnad, jag såg att jag hade en tendens till en hålfot, inte stor men man kunde ana! Lika så att det började bli mellanrum mellan mina tår och styrkan tilltar i mina tår och fötter.

 

·         Efter 21 dagar kör jag ett gympass på morgonen utan mina inlägg och på kvällen kör jag ett styrkepass med lite utfallshopp och höga hopp mm. Det funkar tillfredställande, klart jag måste vänja mig gradvis men det går förväntansvis bra!

 

·         Efter 22 dagar det vill säga tre veckor så kör jag mitt första löppass på 8 km uppdelat på 2 kilometare UTAN MINA INLÄGG i värsta sorbésnö och kuperad terräng – dock kände jag av mina trampdynor på framfoten efter 8 km där av jag slutade med gott samvete. Positivt – att jag förmodligen springer mer på framfoten än på hälarna ;o)

 

 

Men ni förstår ju vilken lycka, efter att inte ha kunnat stå, gå eller än mindre springa på 19 år utan mina inlägg helt plötsligt kunna göra allt ovan – lyckan är ju helt total, just nu har farten ingen betydelse och jag har allt att tacka David för detta, han säger dessutom att nu kommer jag att få ett annat löpsteg med mer styrka i avstampet. Mitt mål (dröm) var att jag kanske till våren eller sommaren skulle kunna lägga undan mina inlägg men att det skulle ta dryg 3 veckor hade jag aldrig kunnat drömma om!

 

Jag vill i alla fall tacka Running Sweden för all löpteknik som gjort att jag fått ett bättre löpsteg, jag vill tacka för att RS samarbetar med - för mig, Sveriges bästa team Access Rehab som inte bara hjälpt mig via David utan även andra ur teamet så att jag kunnat springa marathon 2011 med en revbensskada som gjorde att jag varken kunde ta mig ur sängen, springa på 14 dagar innan marathon eller än mindre skratta ;o)

 

Nog smörat för i dag – men ni förstår nog vad jag menar ;o)

 

 

På återseende!

Maria

 

Jag älskar att ha fokus och i dag skulle fokus ligga på STAKNING men det är inte så lätt när man upptäcker att man har …………….

Det känns som att Skalman har hittat ett andra nöje förutom löpningen :o)

…….med sig hela Hammarbybacken!  

 

 

Som rubriken lyder så älskar jag att ha fokus, utan mitt fokus så skulle jag nog inte äns kunnat skriva detta inlägg för att vara krass och då tänker jag främst på min fothistoria men i dag skulle jag fokusera på STAKNING.  Ett pass har gått i teknikenstecken utan stavar nu skulle här nyttjas stavar tills det bara brann i hela min överkropp, mage, rygg och armar – benen skulle få ”softa lite i dag” ;o).

 

Känns som att vår bil hittar vägen själv nu ut till Ågesta, startklar strax efter kl. 09.00 och då var nästan parkeringen full!! Lite go musik i ena örat skulle nog göra att jag orkade staka så mycket jag bara kunde under dagens pass, ville även försöka mig på två varv runt golfbanan.

 

Jag stakade i väg och det gick otroligt lätt, kunde i och för sig bero på att det går lite utför i början. Musiken flödad i ena örat och jag kämpade på och tänkte – staka, staka, staka, staka – jag ska skaffa mig en överkropp som ett V inte som ett A :o). Jag försökte att jobba med de få bukmuskler jag har, jag tryckte i stavarna och släppte dem där bak som jag sett och hört att man ska göra – det kändes som jag hade ett någorlunda flyt. Men så kommer backarna  - jag får nog ta ett pass som jag bara tränar på att ta mig uppför backarna men funderar på hur jag ska ta mig till botten på backen sen för jag kan ju inte åka tillbaks ner efter att jag kämpat mig uppför – då kolliderar jag ju med de som åker på rätt håll. Tåls att tänka på hur jag ska träna backe!

 

Snön vid sidan om spåren var lite mjuk så jag sjönk ner lite här och där när jag stakade men jag trillade inte (där i alla fall ;o). När jag kände att det gick som bäst så gjorde jag ett riktigt djupdyk – naturligtvis i en nedförsbacke, spåret försvann liksom, det var alltså utplattat och för mig var det bara att åka rakt fram, försökte att  ta emot mig med stavarna och händerna men det måste sett helt förbannat kul ut – jag åkte rakt ut i lössnön och lämnade ett stor djupt hål efter mig men reste mig upp och stakade vidare full med snö från topp till tå, men de som åker slalom säger att man är ingen riktig åkare om man inte vågar trilla så jag kör på samma koncept på min längdskidåkning :o)

 

När jag närmade mig ”Tour de ski backen” som jag kallar den så tänkte jag på vad bästaste haren Lona sagt till mig förra gången – att jag ska pronera med mina fötter och skidor när jag tar mig uppför. Jag sa förra gången till bästaste haren Lona – nej, nej, nej – jag håller ju precis på att träna mina och fotvalv på att INTE PRONERA men det var ju lika bra att göra som hon sa och det gick lite bättre i dag. När jag var uppe på toppen och skulle glida lätt ner så högg det till som fa……inte i någon muskel nej utan under skidan, det gick inte att åka, jag kunde inte ta mig fram och jag förstod inte vad som hade hänt förän jag tog mig en titt under skidorna!!! Herre gud – jag hade ju hela Hammarbybacken under mina skidor, snön satt fast som två stora platåklackar!! Jag fick stanna till och försöka att ta bort så mycket jag kunde och lyckades väl så där, men jag lyckades så mycket att jag kunde ta mig vidare.

 

Staka, staka, staka, staka – överkroppen blir så stark och snygg och jag blir så stark i min mage och rygg! Jag gnolade på en liten ramsa och stakade för fulla muggar och muskiken flödade i goa takter i ena örat. Snart var det varvning och jag skulle ta ett varv för bästaste haren Lona också men men……det blir inte alltid som man tänkte sig!!

 

Vid varvningen så blev det åter ett hugg och jag insåg att det inte var någon idé att kämpa mig runt ett varv på bara vilja om jag inte skulle ha något glid så jag lämnade tillbaks snön och tog mig sakta till bilen. Nu var parkeringen totalfull och jag kände mig väldigt nöjd med dagens pass trots att det inte blev som jag tänkte mig men det gick väldigt mycket fortare än sist, lite kort jämförelse med mitt första pass för en vecka sedan:

 

Snabbaste km 8/12                   5.26 min/km

Snabbaste km 15/12                 4.35 min/km

 

Maxhastighet 8/12                    22.22 km/h

Maxhastighet 15/12                  24.00 km/h

 

Snitthastighet 8/12                    8,6 km/h

Snitthastighet 15/12                 11.0 km/h

 

 

 

Men det roligaste var att mitt sista pass som gick fortast så stakade jag i 7 km av 8,4 km. Jag börjar tro på att det kan bli riktigt roligt att ta mig igenom Öppet Spår 2013 om det fortsätter i detta tempo om inte annars så vet jag att jag har gjort mitt bästa för att förbereda mig och med sådana vetskaper så kan jag komma väldigt långt – det vet jag :o)

 

 

 

På återseende – kanske i skidspåret om inte annars här ;o)

Maria

Snyt dig aldrig i en nedförsbacke när du åker längdskidor om du inte åkt skidor på 6 år och 10 månader!

 Jag kände mig som han i Ut i vår Hage när jag åkte i dag, visst jag var inte inne i någon affär men stilen var nog den samma! ;o)

I dag skulle jag börja min långa resa på väg mot Öppet Spår 2013, skidorna var ju inköpta sedan en tid tillbaks och i förra veckan grundvallade jag och maken dem och i går la jag på glidvallan och fästet. Min fråga när jag stod där och gned och gned bort allt det jag lagt på skidorna så undrade jag – varför ska man först baka kakan och sedan skära bort hälften?? Jag hade tyckt att det hade varit bättre att ha kvar allt jag la på för att då skulle jag väl få bättre glid, eller? Insåg efter att jag gnetat med skidorna i ett par timmar att jag kommer ju att få träningsvärk i armarna och överkroppen INNAN JAG ÄNS HAR BÖRJAT MITT FÖRSTA SKIDPASS!!

 

Kl. 08.30 skulle vi träffas ute på golfbanan, ända gången jag är på en golfbana i mitt liv tror jag ;o). När jag nästan var framme vid parkeringen så såg jag att det stod två grabbar och puttade på en bil som stod lite vid sidan av vägen och jag förstår inte varför jag alltid ska hjälpa till, jo för jag tänker alltid att tänk om det hade varit jag, då hade jag uppskattat om någon hade stannat – så jag stannade och frågade om de behövde hjälp och det behövde de. Jag är ju inte jättestor men jag hjälpte grannen i veckan att putta loss hans bil (jag är ju ganska stark för att vara så liten ;o) men jag såg hur grabbarna kollade på mig när jag kom gående där i full längdskidmundering och min kraftiga kroppsbyggnad  – dock inga pjäxor på än då jag trodde att jag slinter nog bara på gaspedalen då!

 

Vi började putta och puttade men bilen hade kört ner i ett litet dike så en utav grabbarna sa att det kanske var bättre att jag satt i bilen, visst sa jag och hoppade in, första gången jag satte mig i en bil med automat – hur fa…..kör man en sådan?? Fick ju fråga och han försökte att instruera mig men det gick inte så bra att köra om man tror att bromsen är kopplingen. De måste trott jag var knäpp, men det är inte så lätt när man aldrig kört en automat innan! Det gick i allfall inte bättre för att det var två stora grabbar som puttade på, kändes skönt att det inte var lilla jag som inte kunde putta ;o).

 

Efter en stund ställde vi oss framför och puttade bakåt – ja tackar!! Nu var det som en vulkan av snö, vatten och is kom över mig och jag kunde bara konstatera att jag blev pisseblöt om hela mitt ena ben, bra att börja ett första träningspass i -6 grader pisseblöt! Såg framför mig hur mitt ben frös till is innan ens passet börjat :o(. Killarna tyckte synd om mig och tackade för hjälpen och ville inte besvära mer, jag åkte vidare och parkerade bilen och försökte att torka upp det värsta med värmen på högsta nivå i bilen.

 

Mitt träningssällskap kom och vi blev fyra stycken ink. tränare A, han som skulle lära ut lite tips mm. Bästa haren L var med och jag visste att i dag skulle jag verkligen få spana in hennes rygg eftersom hon drog Öppet Spår i februari detta år. För mig handlade det om att träna bra teknik eftersom jag inte tagit ett skidtag på längden sedan feb 2006. Det skulle bli spännande med glidvallan eftersom det kändes som jag tagit bort all glidvalla som jag lagt på, kanske skulle det kännas som att jag tagit ut två brädlappar direkt från Bygg Olles hyllor ;o). Tänkte – kunde Gustav Vasa kan väl jag ;o)

 

Först fick vi staka i väg en liten bit och då kändes det att jag hade bra glid – jag gled nästan in i bästaste haren L som låg framför mig, men det skulle vara enda gången, kommer till det senare. Efter att stakat och glidit lite så var det av med stavarna för nu skulle vi träna teknik. Sånt här gillar jag, sist tyckte jag det var gööör kul, tror jag åkte som max 26 km utan stavar. Lite bakhalt i början innan jag förstod hur jag skulle göra men du kan ju tänka dig själv hur dumt det ser ut att pendla med armarna hela tiden som om man hade stavar och sedan bara jobba med benen. Tur ingen filmade!!!

 

Efter en stund så var det dags för att börja på riktigt, vi tar ett varv sa tränare A – ett varv, och hur långt var det då?? 8 km tydligen. OK – det låter ju inte så mycket när man kan springa många km men att åka skidor första gången så låter det lite långt men men, det är bara ut och åk, varje meter blir man bättre säger de ;o).

 

Bästaste haren drog som en avlöning, inte för att min tanke var att vi skulle åka sida vid sida men hon var ju snabb som fa….och jag tänkte, kör på i din egen takt, tänk på tekniken, jag har inte åkt på många många år så jag gjorde så gott jag kunde och kunde se hur solen steg vackert över trädtopparna eller i alla fall stiga, klockan var ju trots allt bara runt 9 tiden! Jag provade att staka, jag provade att diagonala men framför allt provade jag på att snyta mig i nedförsbacken och det ska man inte göra om man inte är en van skidåkare!!! Jag kan i alla fall meddela att snödjupet utanför spåren var lite djupare än jag tänkt och jag såg nog ut som han i ”Ut i vår hage” där jag låg med armar och ben åt alla håll och kanter, hade inte stavarna och skidorna suttit fast på mina armar och ben så hade de legat utspridda över hela spåret, nu låg jag där som en sprattelgubbe som barn brukar rita när de är si så där 3-4 år, roligt såg det nog ut i alla fall.

 

När jag kommit upp där ifrån så var det fortfarande nedförsbacke så jag gled vidare och med hela mig full med snö såg jag nog ut som självaste snömannen/kvinnan som kom farandes, ja herre gud som man beter sig, kunde ju ha slutat riktigt illa men jag har ju nära till marken och eftersom jag böjde mig ner i ”skitställning” som jag sett att man ska så var det ju ännu lägre till marken men jag såg nog likförbannat lika rolig ut vare sig det var nära till marken eller inte!

 

När man åkte som en ögla ute på golfbanan kunde jag se hur lätt och bra det gick för bästaste haren L som skidade i väg så fint, skrek några glada hejarrop tvärs över banan men ville inte tappa för mycket fokus från spåren, en vurpa fick räcka ;o). Jag gnetade på där och tänkte på både det ena och det andra, men framför allt – det kändes just nu lättare att springa 80 km än att åka skidor 90 km men men skam den som ger sig, det är bara och träna på. Jag minns min första tur nyår 2005/2006 då jag startade min första resa inför ett Öppet Spår 2006 – 5 km bakhallt, ingen teknik för femöre och tankarna var då – jag ger upp, det kommer inte att bli något Öppet Spår!! Nu löd tankarna mer på att jag är bättre tränade fysiskt, vi är bra många fler som kan peppa varandra, vi ska åka på riktigt träningsläger med kunnigt folk i början av januari men framför allt så har jag ett riktigt mål – att åka bättre än förra gången :o).

 

Kl. 10.00 var vi färdigtränade med teknik och en runda på golfbanan så det blev 9 km, inte så illa första gången tycker jag, jag är nöjd och ser hoppfullt på detta äventyr – löpningen för nu stå lite åt sidan så länge snön ligger vit och fin, här ska nötas lagg :O)

 

I kväll firar jag och bästaste haren L – körkort och årets PB på milen :O)

 

På återseende!

Maria  

19 härliga km med två fartökningar och 1,3 km då jag hallucinerade om havregrynsgröt!

Man kan i bland känna sig liten och här känner jag mig bokstavligen liten på riktigt - fast det var gooa grabbar!

 

 

 

 

Efter en vecka med dålig träning pga. onda trampdynor , förskräckligt onda tår och en bulle som innehöll mjölkprotein fast den var garanterad mjölk/ägg/soja och nötfri så skulle detta bli mitt första långpass på 14 dagar, farten var jag osäker på men tänkte jag hänger i så länge det går och sen får jag väl ta tuben tillbaks.

 

Idag skulle jag prova på Linnéas SUB 222 för första gången och jag såg fram emot det, det är härligt att kunna välja och vraka mellan passen i Running Sweden och Linnéa, synd bara att det inte finns fler dagar och timmar i veckan men nu är det som det är och i dag skulle det bli Linnéa :o).

 

Vi samlades vid Zinken och det var hela 32 stycken var av några skulle satsa på SUB 3, SUB 220 också vår grupp SUB 222. Vi blev 12 stycken i gruppen så det var en överskådlig grupp och det gick lätt att mingla under färdens gång. Tempot som var utlovat var 5.45 tempo och sedan två stycken fartökningar á 1 km st i ca 5 min. tempo.

 

Vi startade lugnt och fint och jag sprang och småpratade med A som jag bara pratat lite spontant med på några arrangemang med Linnéa, nu fick jag chansen att lära känna henne lite lite mer och det var mycket trevligt. Långpass ska gå så långsamt att man kan prata (nästan oavbrutet) och det flöt på och jag kände att det gick ovanligt bra, det var inte så blodigt torts länge sedan långpass och veckan som varit. Vi han avhandla ganska mycket innan första fartökningen. Att göra fartökning gör jag lättast genom att bara haka på några och i dag hakade jag på B vid första och AX vid andra och när jag kom hem så fick jag se att det gått i 4.48 och 4.55 så det var väl godkänt för dagsformen och det skulle inte gå fortare heller.

 

Det var perfekt väder att springa i, lite småregn och mycket syre i luften och inte allt för många lördagsflanerare ute som gick tre fyra stycken i bredd som det lätt kan bli när det är strålande sol och alla vill ut och njuta vilket inte är fel men inte alltid det bästa att träffa på eller lättaste att springa om ;o) Efter andra fartökningen trodde jag bokstavligen att jag skulle ge upp men kom då på att jag inte intagit någon energi under passet, tro fa……att den sinade!!! Jag intog en nötkräm och efter några hundra meter började jag kvickna till lite och vetskapen att vi snart var i mål gjorde att jag kände att krafterna återhämtade sig sakta men säkert. Dock när jag kom upp på Västerbron andra gången blev jag sååååå hungrig att jag började hallucinera om hur gott det hade varit med HAVREGRYNSGRÖT!!!! Vad fasen, detta av allt man kan tänka sig men uppenbarligen var jag så hungrig att det inte spelade någon roll vad jag tänkte på bara det var mat ;o) Min make skrattade så gott åt mig en gång när han fick tag i en dagbok jag skrivit i när jag gick i 3:an, då skulle vi skriva ”dagstankar” och en dag skrev jag – "att i dag är jag så hungrig att jag inte orkar tänka alls", tror jag var ungefär i det stadiet jag var nu i dag på Västerbron men nu kunde jag tänka, även om det inte blev det bästa tankarna :o).

 

Så summan av dagens långpass blev 19 km härlig löpning och 1,3 km plågande då jag var hungrig och energilös men vad fasen, vad är det mot hösten 1999-våren 2005??? Nothing!!! Men som alltid är man grymt nöjd efteråt och det sprider sig en gooo känsla i kroppen att man orkar mer än man tror och i gott sällskap kan man utföra underverk, även om det inte i dag var ett underverk att avverka 20,3 km med två fartökningar så var det bra gjort av mig med tanke på veckans omständigheter.

 

Men nu känns det som jag softat klart snart efter Lidingöloppet, jag kan ju inte softa ända fram till marathon 2013 – då kommer det verkligen inte att bli någon SUB 222!!! Nej åter till ordningen även om det inte behöver vara 110% så får det nog ökas lite mer och lite snabbare annars kommer jag nog efter för mycket.

 

 

Men nu tänker jag fortsatta och njuta av helgen dock utan någon träning, den blir av först på måndag :o)

 

 

På återseende!

Maria

Det tog nästan lika lång tid att byta om som att testa mina nya inlägg 2 km och nu har jag sett hur vårt köksbord ser ut underifrån!

 

Tänk att ett par nya små inlägg i storlek 34 kan förstöra så mycket! Men jag får väl börja från början. Ville ha ett par tunnare och med mindre pronationsstöd nu när tekniken har blivit mer att springa på mellanfoten och framfoten än att dunka i med hälbenet i varje löpsteg så jag gjöt ett par inlägg ute på mässan innan Lidingöloppet för att prova om den sorten kunde vara något (och nej jag sprang inte 30 km i de nya inläggen!!). Sedan körde jag några pass i dem men efter mycket kort tid så fick jag så fruktansvärt ont i stortån, så illa att jag till och med vaknade på nätterna med smärta, visst min kropp är alltid van vid lite smärta men denna smärta var varken behaglig (typ som den smärta som kan bli i kroppen efter ett tungt backpass) eller OK för att köra på i de nya inläggen.

 

Jag gick tillbaks med dem och pratade med en kille som utbrast – dessa inlägg skulle jag aldrig sålt till dig med tanke på din fothistoria! Du får genast lämna tillbaks dem och sedan rekommenderar jag att du tar kontakt med dessa och så fick jag ett visitkort till en naprapat som gjorde medicinska inlägg, förstod inte riktigt om de inläggen jag fått innan var gjorda till en ickemedecinsk person med tanke på att jag berättade kort min fothistora, skit samma jag tog i alla fall kontakt med den nya naprapaten och fick komma dit, mycket trevlig kille!

 

När jag kom dit hade jag fruktansvärt ont i stortån, han hade en plan och följde denna och efter åter några löppass så hade jag nu inte bara ont i stortån utan nu hade jag fått ont under båda de främre trampdynorna och ALLA TÅR!!!! Vad fasen tänkte jag, så här vill jag inte ha det hela hösten och vintern och att smärtan hinner precis lägga sig tills jag ska köra nästa pass för det konstiga är att det nästan inte gör ont när jag väl springer utan det är efteråt, så ont att jag knappt kan gå :o(

 

Men naprapaten ger sig inte utan han hjälper mig tills vi får ett resultat som blir bra, så i går var jag och gjöt helt nya inlägg så planen var att jag i dag skulle prova dem i 2 km, där av detta lilla korta pass som tog kortare tid än att byta om för ;o).

 

Tänkte när jag gav mig ut på rundan eller om man kan kalla en 2 kilometare runda, snarare startsträcka hur ska jag få mig motiverad, jo jag tar det som en uppvärmning innan funktionellstyrka och tänker extra mycket på att springa fint och tempot skulle vara långsamt och fint. Det gick bra hela rundan men nu kände jag att det gjorde ont på utsidan utav vä foten, men vad fa……tänkte jag, ska alla inlägg jag provar inkomma med nya smärtor så tror jag att jag innan nästa vecka är slut tänker parkera mig i soffan, käka praliner, chips och dricka litervis med julmust och om jag fortfarande känner mig depprimerad över att ha smärta i mina fötter får jag gå över på tyngre saker – undrar om vi har kvar någon tändvätska som vi inte använt upp till grillningen i somras ;o)!!! Nej skämt å sido men jag vill inte ha ont när allt annat funkar så fin fint men det är klart fötterna är ganska viktiga för det dagliga livet, aks me I know!!

 

Men när jag kom hem från ”rundan” så var det ner på golvet och lite styrka med egen kroppsvikt och hittade till och med ett ställe att utföra ”rodd” på. Brukar ju köra stående rodd med skivstång på gymmet men nu fick köksbordet duga och jag hävde mig glatt upp där X antal gånger x 3 set och under tiden kunde jag studera alla skruvar på undersidan bordet, det var många!!! Nu tänker jag inte belasta någon mer muskel i kroppen i dag, funderar starkt på den där soffan dock utan tändvätska (än!).

 

På återseende!

Maria

"Torka aldrig tårar utan handskar" som en känd författare skrivit alldeles nyligen, jag säger bara "Gå aldrig på gym utan handskar!"

Jag har nu en lugn period gällande löpningen och då får man ju passa på att gå på gymmet som jag också älskar! Då det stundar ett 9 mils-lopp på ett par plankor så skadar det ju inte att man stärker upp lite mage, rygg och armar - benmuskler har jag redan men lite extra styrka på dem skadar inte heller :o)

Vill inte säga hur många gånger jag gått på gym denna omgång men jag är fortfarande i uppstartningsfas vilket innebär att jag lever som jag lär! Lätta viker och många repitioner för att få in de rätta rörelserna och att muskler och leder vänjer sig sakta men säkert. Tänker inte starta bilen på 3:an liksom ;o) Nej som PT måste man ju föregå med gott exempel!

Jag förstår inte vad det är som är så roligt med att gå på gym, men varje gång jag kliver in på ett blir jag som ett barn i en godisaffär - jag verkligen njuter av alla övningar som ett gym kan bjuda på, det finns nästan bara en sak som kan få mig där i från och det är hungern ;o) Nej skämt å sido men ni förstår säkert vad jag menar!

Knäböj är en härlig övning och nu är det mest teknik som gäller då vikten egentligen är obefintlig, många repitioner är bra för uthållighet och för att träna teknik så målet för i dag var 3 set x 20 reps. Svetten rann och det blev en stor pöl nedanför mig vilket kännetecknar att jag jobbat på bra, härlig känsla :o)

Tränar man framsida ska man träna baksida, vill ju inte få kortare muskler på ena sidan så att man blir "krummen åt ett håll" ;o) Liten som jag är så funkar inte maskinerna så bra på mig utan det får bli mycket friavikter som även är bra för balans och stabilitet i hela kroppen.

När jag ska gå in på stående rodd med skivstång så upptäcker jag att jag glömt mina handskar!!! Visst jag lyfter inte några stora tyngder varken nu eller kommer att göra men jag svettas i händerna kan jag säga!!! Stående rodd med svettiga händer var ingen hit, stången gled runt runt och jag fick mellan varje set torka, nej inte tårar men händerna då jag inte hade några handskar – så jag säger som rubriken lyder – gå ej på gym utan handskar ;o)

 

Jag vill inte tråka ut er med att dra alla mina övningar men jag skulle nog kunna bo på ett gym, tänk så många olika övningar det finns för en och samma muskel :o)

 

Stakningen har inte börjat än, måste nog ladda mentalt för att gå in på gymmet och ställa mig och staka 1000 reps som jag gjorde förra gången inför Öppet Spår, men denna gång ska jag vara smart – ta tid hur lång tid det tar att göra 1000 reps och sedan bara köra på tid, så slipper man hålla räkningen – tack för tipset tränare M, det är inte alltid lätt att tänka själv ;o)

 

Efter drygt en timme fick jag ge mig, måste ju leva som jag lär även tidsmässigt kan ju inte dra i gång ett mastodontpass i tid, då lär jag ju inte kunna röra mig i morgon.

 

Träningen mot Öppet Spår har sakta börjat men den har börjat och jag siktar på ett PB med minst 30 min…….undrar om jag varit för kaxig, men tycker att kan man springa/jogga 8 mil så bör ju 9 mil på skidor glida på ganska ”lätt” ;o) Tur att man har referenser att jämföra med även om de kanske inte är de mest normala, springa 8 mil men i min omgivning är det inte så konstigt faktiskt – då skulle detta nästan räknas som en ”sprintdistans” :o)

 

 

 

På återseende!

Maria

En vecka med vila från löpningen ledde till att jag nu är anmäld till Öppet Spår – hur gick det här till?

                                                                       Öppet Spår 2006 Oxberg - stålande sol!


Jag har nu njutit av mitt Lidingölopp i en hel vecka genom välförtjänt vila av kropp och knopp och hunnit fundera ganska mycket på vad nästa mål ska bli, visst är min tanke att göra fler PB nästa år i löpning men ett PB som jag gärna skulle vilja slå är det som jag gjorde på de där långa plankorna och med de två pinnarna i nävarna – jag snackar om min underbara tur mellan Sälen och Mora 2006.

 

Och inte blev det mindre lockande när jag i lördags fick vatten på min kvarn av bästaste haren L när vi var ute och käkade trevlig middag – så nu är båda jag och maken anmäld till Öppet Spår 2013 och skidlägret i början var januari, tänk så det kan gå när man får för mycket tid att tänka – tur att jag bara har en hel frivillig träningsfri vecka per år, hur hade mitt liv annars sett ut i utmaningar :o)

 

I måndags sprakade jag igång min vilade kropp lite smått, det blev en liten stenig, rotig, lövig och halvmörk löprunda med RS vännerna innan RS gym skulle äga rum – funktionellstyrka är aldrig fel! Nu är min tanke inte så mycket löpning utan nu ska hela kroppen stärkas upp, allt från tår-fötter – vrister, vadmuskler och ända upp till nackstråket, jag ska bli en hejare på plankan – som jag i dag är riktigt usel på tycker jag men jag har några månader på mig – vem vet, jag kanske inte behöver bada i vassen nästa år ;o) Ska vara ärlig att i år badade jag inte en enda gång – men det berodde inte på att jag inte var någon hejare på plankan och vad det kan medföra i positiv riktning av kroppen utan det berodde mer på att jag är en stolt badkruka och med denna sommaren så var det inte på tal att äns provdoppa tårna, 34 grader är min melodi i vattnet och det har det inte varit kan jag med all säkerhet säga utan att äns ha känt på vattnet!

 

Tisdagen var det åter kärt återseende av alla Linnéaiter, oj vad många de blivit – har nog varit borta lite väl länge men nu får jag bli bättre på att alternera – RS – Linnéa, RS-Linnéa – hur svårt kan det va? ;o) På programmet stod det härliga Münchenbacken – en lång goo backe på ca 450 meter och sedan joggvila ner, detta skulle göras 6-10 gånger – medel var 8 gånger så det kändes ganska OK. När jag springer där uppför har jag Hagatippen färskt i minnet och genast blir Münchenbacken – inte lätt, då vi ska göra den fler gånger än Hagatippen men med tanke på underlaget (asfalt här – grus, småsten, rötter, smalt mm. uppför Hagatippen) så kändes det som här var det bara och trampa på, likaså är inte lutningen den samma men backe är ju alltid backe = ROLIGT, STÄRKANDE OCH IBLAND ALLDELES underbart!

 

Jag fick härlig draghjälp av S men stundtals så var det jag som drog, vi kan säga att vi delade på jobbet och det funkade fin fint och när sista backen uppför var gjord så brast vi båda ut i ett leende och tackade för hjälpen, man behöver inte säga så mycket under själva passet utan det bara flyter på och var och en tar sitt ansvar och efteråt kan båda glädjas åt draghjälpen man fått.

 

I morgon blir det gym för att växla ännu mer i min träning, just nu längtar jag faktiskt till det blir snö så att jag kan få ut och testa de där plankorna jag ska färdas på mellan Sälen och Mora :o)

 

 

På återseende!

Maria

Lidingöloppet - tänk att det kan vara så njutbart när man är rätt förberedd!

Idag hade jag bråttats lite med mig själv gällande tankarna att det skulle gå fortare än sist, det skulle vara roligt, härligt, jag skulle komma i gång snabbt i starten och jag skulle vara fräsch de sista 10 km men framför allt så skulle jag njuta och ha grymt kul och trot eller ej, jag lyckades med allt!

 

Valde mina utslitna balettskor som skulle bli en chansning då jag hört att det skulle vara ganska geggigt men vad tusan det var bära eller brista som gällde då jag inte hade några andra skor som inte var bekväma. Nu efteråt var det ett mycket bra beslut :o)

 

Uppvärmningen gick i snigeltempo och efter ett tag stötte jag på en bajamaja ute i ingenstans, testade den då det inte var någon kö och sedan joggade jag vidare men stötte på patrull - det stod 29 km på en skylt och det låg en matta på marken, tänkte att om jag springer över den så lär jag ju bli diskad så jag vände och när jag kom ner till bajamajan igen frågade en funktionär mig om jag letade efter starten! Förmodligen såg jag väldigt förvirrad ut då jag först hade sprungit förbi henne på ena hållet och sedan på andra. Men svarade snällt att jag bara värmde upp :o)

 

Jag ville inte hamna i någon flaskhals i början av loppet så jag ställde mig längst fram och kom även i väg någorlunda, mitt tänkta genomsnitts tempo låg på en dröm på ca 5,55 min/km på hela loppet - det började kanon, snitttiden på de första 5 tror jag låg på ca 5,24 min/km och när jag passerat 10 km var jag väl lite närmare mitt drömtempo 5.55, typ 5,30 min/km ;o). Men det kändes så grymt bra men jag visste att jag skulle tappa på slutet då det skulle bli mycket kuperat och några skulle säkert börja gå och sen var det lite trängre på det.

 

Jag hittade ett bra långpasstempo och jag höll takten via ena örat där jag hade min mp3-spelare. Det var svårt att rulla i nedförsbackarna för många ville vara ute i vänsterspåret fast det kanske inte gick riktigt så fort för att de skulle ligga där men jag tuggade på och kände att det var behagligt, njutbart och kul att springa - jag stannade till och med till på varje vätskekontroll för att sörpla i mig energidrycken och få lite mer kraft.

 

Kyrkviken var mitt första delmål, där skulle RS S stå för att langa min första gel och täntk tid var kl.14.00. Det var hur mycket folk som helst och jag tänkte - tänk om jag misar S! Så jag sprang och skrek S namn för att kolla så att hon förstod att jag var på G, jag låg 6 min före så hon kanske inte var beredd men hon skötte det galant och jag fick min gel och massor av pepp.

 

Jag skuttade på och träffade några jag kände eller rättare sagt de började prata med mig - alla känner apan ;o). Det gick upp och det gick ner och folk sprang ute i skogen över stock och sten men jag höll mig till min plan och sprang rakt fram, inte någon zickzack utan försökte hellre haka på om någon var lite snabbare - tog rygg på den alltså och det funkade fin fint.

 

Andra delmålet var Grönsta och där skulle jag vara ca 15.11-15.13 men tror att jag var ca 8 minuter tidigare men nu visste jag ju att det skulle bli väldigt kuperat men levde på att snart skulle IF Linnéastationen komma och de visste jag skulle ge mycket kraft och framför allt skulle jag få min andra gel som skulle ta mig i mål mm.

 

Linnéastationen gav så mycket kraft och de var guld värda så en stor eloge till dem alla som stod där!!! Efter Linnéastationen fick jag en liten läksig kännig i vaden, så kallat kramp men avstyrde den genom att trycka lite extra i uppförsbacken med hälen som man normalt inte ska ha i men det löste problemet denna gång och jag kunde glatt springa vidare. Om jag hade fått kramp så hade nog inte krampen varit det största problemet, det största problemet hade nog varit att hitta ett träd att stäcka ut mot -för det var fullt på varje träd utmed i stort sett de sista 5 kilometerna, någon låg till och med på en sten!!

 

Efter Abborrebacken och Karinsbacke så var det bara och gasa hemåt och nu såg jag att jag skulle kunna komma i mål på under 3 timmar, min drömtid var 2,57 h men i dag var allt med mig och jag lubbade i mål på fin fina 2,55,51 och jag kunde med glädje kvittera ut min medalj och verkligen känna mig grymt nöjd och inte för att vara sån, det var mitt 5:e PB denna säsong och denna gång 33 min. bättre äns sist (visst det var några som skrämde upp mig så tidsplaneringen gick käpprätt åt skogen då) men ett PB är ju alltid ett PB.

 

Nu är min tävlingssäsong slut och jag tänker ta en veckas vila för att sen sparka i gång lite lätt med alternativ träning, men summan av denna säsong löd:

 

PB i antal sprungna km samtidigt - 80 km

PB på marathon med 17 minuter.

PB på 4,7 km terräng

PB på 10 km med 3,30 min

PB på 30 km terräng 33 min.

PB i minst antal skador (OK detta PB är inte inräknat i mina 5, men vad fa...som jag sa ett PB är ju alltid ett PB. ;o)

 

 

Ha det himla gött och på återseende!

Maria

I dag flyttar jag in här på denna bloggen! Som alltid i början när man flyttar kan de bli lite rörigt både vad det gäller utseende, inlägg och lite annat smått och gott - men ge mig lite tid så ska det nog se bra ut tillslut :o).

Hjärtligt välkomna till E Maria C Run Happyblogg