Öppet Spår 2006 Oxberg - stålande sol!
Jag har nu njutit av mitt Lidingölopp i en hel vecka genom välförtjänt vila av kropp och knopp och hunnit fundera ganska mycket på vad nästa mål ska bli, visst är min tanke att göra fler PB nästa år i löpning men ett PB som jag gärna skulle vilja slå är det som jag gjorde på de där långa plankorna och med de två pinnarna i nävarna – jag snackar om min underbara tur mellan Sälen och Mora 2006.
Och inte blev det mindre lockande när jag i lördags fick vatten på min
kvarn av bästaste haren L när vi var ute och käkade trevlig middag – så nu är
båda jag och maken anmäld till Öppet Spår 2013 och skidlägret i början var
januari, tänk så det kan gå när man får för mycket tid att tänka – tur att jag
bara har en hel frivillig träningsfri vecka per år, hur hade mitt liv annars
sett ut i utmaningar :o)
I måndags sprakade jag igång min vilade kropp lite smått, det blev en
liten stenig, rotig, lövig och halvmörk löprunda med RS vännerna innan RS gym
skulle äga rum – funktionellstyrka är aldrig fel! Nu är min tanke inte så mycket
löpning utan nu ska hela kroppen stärkas upp, allt från tår-fötter – vrister,
vadmuskler och ända upp till nackstråket, jag ska bli en hejare på plankan –
som jag i dag är riktigt usel på tycker jag men jag har några månader på mig –
vem vet, jag kanske inte behöver bada i vassen nästa år ;o) Ska vara ärlig att
i år badade jag inte en enda gång – men det berodde inte på att jag inte var
någon hejare på plankan och vad det kan medföra i positiv riktning av kroppen utan
det berodde mer på att jag är en stolt badkruka och med denna sommaren så var
det inte på tal att äns provdoppa tårna, 34 grader är min melodi i vattnet och
det har det inte varit kan jag med all säkerhet säga utan att äns ha känt på
vattnet!
Tisdagen var det åter kärt återseende av alla Linnéaiter, oj vad många
de blivit – har nog varit borta lite väl länge men nu får jag bli bättre på att
alternera – RS – Linnéa, RS-Linnéa – hur svårt kan det va? ;o) På programmet
stod det härliga Münchenbacken – en lång goo backe på ca 450 meter och sedan
joggvila ner, detta skulle göras 6-10 gånger – medel var 8 gånger så det kändes
ganska OK. När jag springer där uppför har jag Hagatippen färskt i minnet och
genast blir Münchenbacken – inte lätt, då vi ska göra den fler gånger än Hagatippen
men med tanke på underlaget (asfalt här – grus, småsten, rötter, smalt mm.
uppför Hagatippen) så kändes det som här var det bara och trampa på, likaså är
inte lutningen den samma men backe är ju alltid backe = ROLIGT, STÄRKANDE OCH IBLAND
ALLDELES underbart!
Jag fick härlig draghjälp av S men stundtals så var det jag som drog,
vi kan säga att vi delade på jobbet och det funkade fin fint och när sista backen
uppför var gjord så brast vi båda ut i ett leende och tackade för hjälpen, man
behöver inte säga så mycket under själva passet utan det bara flyter på och var
och en tar sitt ansvar och efteråt kan båda glädjas åt draghjälpen man fått.
I morgon blir det gym för att växla ännu mer i min träning, just nu
längtar jag faktiskt till det blir snö så att jag kan få ut och testa de där
plankorna jag ska färdas på mellan Sälen och Mora :o)
På återseende!
Maria
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar