Tänk så fort det kommer att gå att åka skidor när jag slutar att trilla i nedförsbackarna!

Undrar om jag kommer att vara så här glad efter att jag åkt Öppet Spår 2013? Men det är klart - slår man maken så blir man så här glad ;o)

 

 

I dag var det påt igen, löpning har alltid varit en livsstil i mitt liv, just nu har jag bytt ut löpningen med mest dels skidor och jag verkligen – TRYCKER OCH NJUTER, även om jag just i dag körde åter ca 7 km stakning. Efter en dag full med lite av varje så var det skidåkning för mig och bästaste haren Lona som gällde, vi tryckte i gång våra pannlampor och så stakade jag i väg och Lona som kan åka på ett ben i taget började med det (tror jag, hade inte ögon i nacken men tror det var så ;o).

 

När jag stakade där så tänkte jag att jag är ju en konstig ”bil” som bara kan köra på ettan eller trean – den där växeln nummer två har jag inte riktigt fått grepp på, däremot berättade min make för mig förra gången att det fanns tre eller till och med fyra växlar, den sista visste han inte vad det var för någon……..var det när man svävade fram ovanför skidspåren tro? Men enligt honom var växel ett att man diagonalade (det som jag gjorde under hela Öppet Spår 2006), växel två när man åker på ett ben i taget och skjuter ifrån och sen var det växel tre, stakning i 190 :o).

 

 

 

Nu förstår jag varför det gick så fort sist när jag stakade men jag kan ju inte staka hela Öppet Spår (även om Jerry Ahlin gjorde det). Jag skulle så gärna vilja lära mig växel nummer två, för så fort jag diagonalar så känns det som jag står stilla i spåret och inte rör mig en millimeter – OK nu ljög jag nog, när jag går upp för backarna DÅ KÄNNS DET SOM JAG STÅR STILLA!!!

 

När vi åkt en bit och jag hade Lona tätt i ryggen så började jag prata, om det kändes bra, vad duktiga vi var och vad bra det kommer att gå i Öppet Spår mm. men så hörde jag två snabba skär bakom mig och jag tänkte nu jävlar har Lona tröttnat på mitt snack och vill dra för bi men vem var det som blåste förbi mig på vänster sidan med värsta skären?? Inte var det Lona inte, nej det var någon lång manlig skugga och jag var bara tvungen att säga – men du var ju inte min polare! Han gav mig en blick och sa – nej men hon kommer säkert snart, sen avslutade han med att önska lycka till på Öppet Spår! Jag kände mig jätte dum som åkt och babblat med en okänd kille – han undrade nog vad jag var för typ som inte hade koll på vem jag hade bakom mig och dessutom pratade på, men vad fasen, han verkade ju inte arg för att jag åkte där och snackade med någon jag trodde var min polare ;o).

 

Jag stakade och sen kändes det som jag dog i överkroppen, kom då på att detta var ju mitt 6 träningspass på 5 dagar, kanske inte så konstigt att jag kände mig lite sleten? När vi kommer fram till ”en kilometers rundan” så hade vi snackat om vi skulle ta den två varv för att få ihop några km, vi tog oss ner utan någon vurpa den klarade jag av när jag svängde lite längre bort och spåren blev nästan obefintliga. Fick i alla fall reda på att även denna dag så var snödjupet lite djupare än jag var nöjd med att landa i, snökvinnan reste sig snabbt upp och kollade så att inte bästaste haren Lona kom tätt efter för då skulle hon ha delat mig i två delar genom att köra rakt över mig – men jag hade tur, ingen Lona i siktet just då och det tackade jag för! Vi bestämde oss för att bara ta ett varv och jag stretade inte emot för jag ville inte göra en vurpa till på samma ställe ;o).

 

När vi kom ut från en kilometaren så fick bästaste haren Lona åka om mig och dra lite och hon drog, jag hade dött i hela min överkropp och orkade inte ta ett staktag till kändes det som, försökte att diagonale men det gick ju så långsamt och känslan i kroppen som jag hade förra gången jag åkte då jag tyckte att det gick så fort var helt bortblåst, nu var det bara och bita ihop och hänga på bästaste haren Lona. Hade inte Lona varit med så hade jag nog gett upp och tagit av mig skidorna och gått tillbaka till starten men det är bra med en hare, det får en att kämpa vidare och jag ville ju inte att hon skulle få vänta allt för länge när hon kommit i mål. Men hon var snäll och väntade i sista nedförsbacken där det inte fanns en tillstymmelse till spår utan det var helt platt, fast det kändes i och för sig lättare för det gick bättre att ploga då, men jag tyckte att Lona stod lite väl nära för att jag skulle kunna lyckas att dra med henne i fallet om jag skulle trilla men allt slutade bra.

 

När vi kommit i mål båda två efter några vurpor, men det hör ju till så sa jag till Lona – tänkt så snabba vi kommer att bli när vi lär oss att stå i alla nedförsbackarna, just nu känns det som ett lotteri för min del – ner kommer jag alltid men frågan är hur ;o). Vi kollade på våra gps och jag hade åkt två minuter bättre än förra passet då jag åkte hela varet och Lona var ännu snababr än sin förra gång. Jag kanske kan hoppas på ett PB på runt 60 minuter om jag inte fikar allt för länge på matkontrollerna men som sagt var det är långt tills Öppet Spår och det kan hända mycket både åt det ena hållet och det andra ;o).

 

I morgon tänker jag inte röra ett finger träningsmässigt – min kropp behöver vila för att ta nya tag inför lördagenspass, då det ska bli två varv om jag inte får Hammarbybacken under mina skidor igen!

 

 

Tack bästaste haren Lona för troget sällskap – vad starka och fina vi ska bli tills den 24 februari!

 

 

På återseende!

Maria