Jag tror banne mig att den vietnamesiskaflodhästen har gått och blivit en vietnamesisk oxe, i kväll.......

........prövade jag på att springa lite fortare, ett par nya lätta löpardojor och att ta i på sista kliva ur mitt lulltempo!

Snart tre veckor sedan jag åter äntrade löpavärlden efter bronkiten, jag har malt km efter km och i kväll var det dax för att se om jag orkade några tusingar med RS vännerna. Lugn uppvärmning och sedan bar det i väg, tänkte hänga på tränare S som skulle ha 5 tempo dock fick vi springa som vi ville :o)

Mitt mål var 4 st. tusingar och helst ville jag att det skulle gå fortare och fortare :o) då jag var sugen på att testa skorna och farten. Jag trampade i gång och fick med mig en kille, vi sprang där och det kändes som vi sporrade varandra ganska bra. Första tusingen gick kanon och jag kände mig pigg och hungrig på mer!!

Andra var det medvind sa någon, jag tyckte i och för sig att det var mycket uppför och motvind, men å andra sidan så måste det ju gått nedför på vägen dit! ;o)  

 

Det var ett perfekt löparväder och jag njöt av varje meter som jag kunde trycka på, jag verkligen älskar min löpning, det är nog den bästa idrottsgren jag börjat med, det ger mig så mycket glädje och vetskapen om att jag blir starkare och snabbare för varje pass (förhoppningsvid ;o)! De nya skorna var lätta, de var tunna under och jag kom på att detta var ju första passet någonsin i mitt liv i lätta och tunna löpardojor utan inlägg, inte konstigt att det kändes lite "platt" om ni förstår ;o)

Den andra tusingen gick 8 s. fortare och det kändes fortfarande ljuvligt, kontrollerat och njutbart :o) De där 120 s. vila mellan kändes faktiskt långa, bra tecken på att benen och resterande kropp var pigga! Jag tänkte som tränare S sa, en km i taget dock var min plan max 4, vuxenpoäng när det gäller träning efter sjukdom då man inte ska öka fart och antal km samtidigt ;o)

Tredje tusingen tjuvkikade jag faktiskt på garminen och försökte att hålla ett lite fortare men ändå ett jämt tempo, det kändes härligt bra och jag log med hela nyllet där jag sprang, fick härlig energi av de snabba grabbarna och tjejerna som for förbi mig som en hjord pigga gaseller, försökte dock inte att hänga på då jag hade sprängt mig de första metrarna ;o). Nu kändes det att jag närmade mig slutet, inte att jag var trött men att jag ville trycka på lite extra på sista tusingen och se vad det kunde bli för tid. Jag fick med mig två grabbar till och börja med och jag tuggade och tuggade precis som jag aldrig hade fått mat förr, jag tuggade mig igenom eventuell trötthet som jag kunde börja ana och när det bara var ca 100 meter kvar kände jag att nu var det bra för idag, nu hade jag sprungit fort och nu hade jag testat mina nya skor – vad mer kunde jag önska mig av denna träningskväll? ;o)

 

 

På hemvägen fick jag manligt sällskap, ej av min make utan en annan löpare, vi sprang och pratade och bara mös av att vi varit duktiga, han var också påväg tillbaks efter sjukdom och vi var båda nöjda av att ej ha sprungit för långt, ej för fort och samlat mer vuxenpoäng :o).

 

Kontentan av tre veckors malning av km har inneburit att mitt tempo från första passet till detta har minskat i tid per km med hela 3 minuter/km – jag ska verkligen inte klaga, det känns som den vitenamesiska flodhästen har blivit en vietnamesisk oxe, det vill säga stark som en sådan – och att alltid komma tillbaks efter allt jag råkar ut för ser jag som en bra styrka, inte bara kroppsligt utan även mentalt!

 

Skam den som ger sig!

 

På återseende!

Maria