…….om vilka överraskningar som
helst i mitt kinder egg! :o)
I dag var det planerat för ett
”långpass” i och för sig ”bara 2 timmar” men då jag fortfarande håller på att trappa
upp så måste jag få kalla det långpass, de andra skulle springa 2,5 h men då
jag dessutom skulle åka vidare sedan och vara funktionär vid TEC så passade 2
timmar mig alldeles perfekt! Samling är alltid en härlig start på ett långpass,
det finns så mycket att snacka om i omklädningsrummet att man nästan skulle
kunna stanna där och bara tjöta, men det går ju inte, vi är ju där för att
springa lite :o)
30 minuter längre denna lördag
och tanken var att det skulle hållas 6,20 tempo. Då det i dag inte fanns någon
grupp med detta tempo så fick det bli gruppen 6.40-6.20 men hopp att det mer
skulle luta åt det sista tempot! Vi började springa och med nya ledare S så var
det intressant att höra vad han hade för erfarenheter mm. Ett långpass ska gå
långsamt men jag tyckte att det gick lite väl för långsamt men då gruppen
framför skulle hålla 5.45-6.15 så vet jag av erfarenhet att det lätt kunde bli
5.45 och det var kanske lite fort för tillfället.
Men jag hittade två tjejer som
ville springa lite lite fortare än vad tempot var så vi sprang där och tjötade.
Det var mycket trevligt och här kom den första överraskningen i mitt kinder egg
– E-M som var från Finland och M som var från (kommer ej ihåg) kunde inte
svenska så det blev engelska. Så en timmes språkkurs i engelska överraskade mig
verkligen, ni som känner mig vet ju varför! Men det var ju göör kul och jag tror
att de båda förstod mig ganska väl och jag förstod dem :o) Vi hade mycket att
tjöta om och det var härligt med pratsällskap där man fick tänka efter lite och
inte bara pladdra på svenska som jag brukar ;o).
Överraskning nummer två i mitt
kinder egg blev att jag faktiskt kunde tjöta under 60 minuter nästan konstant
samtidigt som jag sprang, det har ju inte gått den senaste tiden då min bronkit
satt stopp för det, en del kanske har tyckt att det varit gött för deras öron
medan jag vet att många saknat mitt snack :o).
Överraskning nummer tre blev
faktiskt farten, på 60 minuter innan jag vände hann vi en sträcka, när jag
skulle vända hem själv då de andra fortsatte så var mitt fokus på att försöka
att ta mig hem på samma tid men hur lätt är det? Det är ju inte så att man
springer och pratar med sig själv för att hitta ett prattempo och jag försökte
verkligen att hålla igen men men, det viktigaste var ju i alla fall att jag
hittade en bra ”topp” andning. Hemresan tog 7 minuter kortare, det måste ju
innebära att jag nästa helg kan byta grupp och ändå få mig en behaglig tjöttur
:o)!
När jag sprang där utmed
kanalen så kollade jag in de små fåglarna som gick på isen och fick mig ett
gott skratt! En liten fågel gick där och spatserade på isen men så tog isen
slut och vips så trillade han ner i vattnet, det såg ganska roligt ut och jag
drog lite på mungiporna där jag sprang själv och tänkte – stackars pippi, han
måste ha blivit ganska förvånad, blöt och kanske till och med rädd!
Upptäckte även att det gick ju
ganska mycket uppför på slutet av rundan, det tänker man aldrig på när man
springer och snackar – då kan det luta åt både det ena hållet (uppför) eller
det andra hållet (snett) utan att man känner av det för man pratar och tänker
på annat. Just nu tänkte jag nog i och för sig på de som sprang TEC där jag skulle
vara funktionär efter dusch och mat. Kändes faktiskt ganska bra att ta en ”sprintdistans
om man jämför med de som sprang TEC” och sedan bara vara funkis och njuta av
att få ge tillbaks från det man fick förra året! Så denna lördag bestod endast
utav löparglädje både som löpare själv med mina framsteg och som funkis på TEC.
Nästa vecka tänkte jag prova
på lite fart för att testa hur det är med det, där ska man ju inte prata så det
kanske kan funka att springa lite fortare, skulle behöva lite fart i mina små
tasseben :o).
På återseende!
Maria
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar