.....antal ord jag förbrukade under mitt första lite längre pass efter sista antibiotika tabletten svalts ner efter den förbannade akuta bronkiten.
Solen sken, det var lördag och normalt är det långpass men då jag fortfarande är väldigt långt i från något som skulle kunna kallas bra form så hade jag ingen aning hur detta pass skulle sluta i längd, fart var jag ganska klar på…..långsamt långsamt!! Det är alltid lika kul att komma till RS och se alla förväntansfulla goa löpare, MR, MO, MiC, K mfl. snacket flödade i omklädningsrummet och innan samling och det var lätt att komma i löparstämning!
Valde den makligaste
gruppen i dag, de skulle mala på i 3 timmar men det var det inte frågan om för
mig, nej jag skulle se om jag kunde mata mina ben med ca 1,5 timmars löpning
och härligt sällskap, MR hade i alla fall annonserat att hon skulle kunna tänka
sig lite kortare, kul sedan också att MO hängde på! Men vi var 5x M i gruppen
förutom ledare P – M:en stod för Maria och ett namn till på M, japp det var 4xMaria,
lätt att hålla reda på för ledare P :o).
Solen lös och när vi
sprungit ca 1 km fick jag meddela gruppen att i dag eller rättare sagt så länge
jag har ont i muskelfästet och hostan består så kan jag inte springa och prata
samtidigt för då börjar jag hosta med en gång och det gör ont, det är jobbigt
och det tar på alla mina krafter som jag behöver till löpningen – så jag är
hellre tyst, lyssnar in på vad mina medlöpare har att säga och orkar jogga lite
längre än springer och bladdrar och orkar 2 km! ;o) Dagen till ära hade jag i alla
fall tejpat mitt muskelfäste så att det inte skulle göra så ont vid nedslag –
tror det hjälpte! :o)
Första backen ville jag
ge upp, benen var som spagetti och tankarna kom åter – hur tusan kan man tappa
så mycket på 14 dagar, kommer jag någonsin att få tillbaka min kondition?? Jag
joggade på och lyssnade på mina medlöpare vad de hade och säga och det var
intressanta samtalsämnen, jag försökte att fokusera på min andning men det är
inte så lätt att springa och bara toppandas för så fort jag försökte att dra
ett djupt andetag så var hostan där igen och svarade jag på tilltall så var
hostan där också så jag tror att jag sa ca 5 ord på hela löpturen, inte vanligt
för att vara mig – jag älskar ju att tjöta på långpassen, men men hellre några
fler km och tyst än få km och prata!
Efter ett tag så skulle
MR och MO vända tillbaks, jag hängde gärna på för att försäkra mig om att jag
kom hem ordentligt, norr om stan är inte mina trakter och springa fel där
skulle jag kunna ordna på ett nafs och i dag var det inte på tal om att virra
omkring i något bostadsområde själv med trötta ben och en andning som skulle
skrämma vem som helst, speciellt om jag skulle börja hosta. Nej kloka beslut ska
man också vara stolt över och det var jag under hela tillbaka turen.
MR hade en plan att
jogga tillbaks via vattnet och det var ett mycket bra val, lite isigt bitvis
men vad gjorde väl det, vi hade ju inte bråttom och solen lös så varför klaga
på lite is? De gångere vi mötte verkade mer lida av att det var halt :o). När
vi joggade där så tänkte jag mest hela tiden, vem fasen är det som har bestulit
mig på min kondition, när ska den komma åter, kommer jag att kunna köra något
snabbpass innan maran, kommer jag att kunna springa marathon på en tid som är
någorlunda bra för att vara mig men framför allt – när fasen ska hostan ge sig,
när ska jag kunna andas djupa andetag??
Efter passet blev det go
dusch, lång bastu fast inte så lång som jag hade önskat! Då det satt två damer
i bastun som bara pratade mat och hur gott det var att steka i smör mm. så blev
jag ju så hungrig att jag var tvungen att gå ut innan jag hungrade ihjäl – för detta
var nog första långpasset som jag inte åt något alls under passet, jag försöker
att äta lika många gånger som förut men det blir hälften så lite (tyvärr) men
har inte kommit i gång med maten riktigt än, det viktigaste är att jag äter
regelbundet, men att jogga, toppandas och äta samtidigt hade inte varit någon
bra kombination – därav jag var ganska hungrig där jag satt i bastun. Sen gick
jag ut och satte mig i solen och väntade på maken som skulle springa alla 180
minutrarna, men varför bråttom – det var ju sol och jag fick i mig D-vitamin
och mat dessutom :o)
14 km i sol, härligt
sällskap och vacker natur – finns inget att klaga på (förutom konditionen då!!)
så visst är jag nöjd men den där smärtan i muskelfästet och hostan får gärna
försvinna tack – då kommer jag att bli helnöjd för då kommer jag förmodligen
att kunna andas ordentligt och sen kommer farten av sig själv :o)
På återseende!
Maria
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar