En liten men mycket lycklig löpare och lyckligare ska hon bli :o)
Foto: M. Sjöblom
…..att den blev hängandes ut
med mungipan! ;o) Det går framåt sa han som körde tåget (vet inte om det finns
något ordspråk som heter så, men nu har jag i alla fall gjort mig ett :o)
Tror att de flesta utav mina
löparvänner hade något som hette snabbdistans på schemat, själv har jag mest
ägnat mig åt sakta jogg med fokus på att försöka att andas! På tom mage gav jag
mig ut efter jobbet, tänkte – da andra ska springa 7 km, det tänker inte jag
göra, jag tänker vara klok med tanke på min situation! Jag värmde upp och sedan
började mina snabba km i världens uppförsbacke, hur tänkte jag där tro? Men
skit i det tänkte jag, det är väl bara och mata på lite fortare än jogg – hur många
kilometer det skulle bli hade jag ingen aning om, jag tänkte köra på känn och
förnuft!
Solen bländade mig i mina ögon
trots att kl. var efter 18.30. Jag pinnade på tyckte jag och när gps.en burrat
1 km fartökning så blev jag mäkta förvånad – jag försökte att dra i väg en
spottloska och trot eller ej, den hamnade inte dinglandes i min mungipa som den
gjort de senaste träningarna utan den landade på marken :o) Oj vad glad jag
blev, tänkte sedan – herre gud hur kan man bli så glad utav att man kan spotta
under en löprunda? Ja ja ja, men med tanke på min akuta bronkit så är jag
faktiskt glad för varje lite framsteg, sedan om det är antal km jag ökar, fart
eller så enkelt som en spottloska – låt mig vara glad :o)
Jag toppandades till tusen men
någonstans där utmed mina kilometrar så lyckades jag dra ett djupt andetag och
jag blev så förvånad att det gick men vågade inte testa en gång till för jag
kände att gör jag det en gång till kommer hostan att komma, den var nästan på
väg men under just detta andetag som jag råkade ta så funkade det – glad för
det lilla igen! Ibland kan livet vara ganska billigt för att göra en glad ;o)
Jag lyckades pricka in både
kraftiga uppförsbackar och några smålut nedför och naturligtvis plant, så trots
denna lilla kuperade asfaltsrunda så fick jag en mycket bra tid på mina 4 km
snabbdistans och sedan var det lite nerjogg på det. Jag mös på nerjoggen av
bara vetskapen att det faktiskt gått 2 min 22 s. bättre per km på 1,5 veckor,
det är nästan så att jag kan börja tro på att Kungsholmen kommer att gå under
timmen. OK jag sprang lite fortare i dag än vad jag brukar men jag har ju torts
allt det 6 km kvar att orka när det gäller KR – men jag säger som alltid, skam
den som ger sig!
Jag kan i alla fall säga att i
går gick jag och la mig med mungiporna lite längre upp än de brukar och släpper
bara smärtan i muskelfästet och jag kan börja andas helt så börjar jag faktiskt
kunna tro på ett liv efter jul, som grisen hade sagt ;o)
På återseende!
Maria
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar