Uppenbarligen verkar det inte som JAG är född till att springa, frågan är - vad är jag född till då?
…..jag helst inte ville känna
under min lufstur då jag fortfarande inte ville kalla det joggingtur!
Jag brukar leva efter - skam
den som ger sig och att jag inte kunde andas så bra och att jag hostade upp
alla mina inre organ skulle inte hindra mig från att ta en liten lufstur i
solen en dag som denna. Målet var precis som förra gången, lugnt lugnt, knappt
fortare än gåfart och så fort det kändes minsta ”dödande” så skulle jag sakta
ner eller vad man nu kallar det när det knappt går att sakta ner mer! Solen lös
och jag ville så gärna komma i gång med min löpning, känna den där goa känslan
jag hade när jag tränat att det gav mig kraft, att det gav mig glädje och framför
allt att det gav mig energi så jag blev piggare!
Denna gång hade jag planerat
rundan så den skulle börja med mycket utför, ja i stort sett skulle det vara utför
utan några hundra meter så tankarna att rundan skulle bli lätt lufsad gjorde
mig glad. Jag tog mina första stapplande steg och kände, herregud vem är det som
har gjort min kropp så här tung – den måste ju väga minst 100 kg fast inte
muskelmässigt, konstig känsla på en kropp som väger lite drygt över en
fjortiskropp ;o). En lätt sådan alltså!
Rundan flöt på och innan den
första kilometern burrade så kom första hostattacken, vet inte vad det var för
inreorgan som kom upp denna gång då jag inte kan ha så många kvar men något var
det väl, kanske en bit av tarmen ;o). Ju längre jag lufsade ju mer kände jag
igen en känsla när jag hostade, en känsla som inte var så go att känna igen –
jag toppandades ju hela tiden, jag kunde inte få ner luften ordentligt i
lungorna (om jag nu hade kvar några vill säga!). Funderade på om det var
hjärtat jag hade ont i eller vad det var som var fel, jag saktade ner på tempo
och tänkte att, nej hjärtat - det måste väl kännas på något annat sätt eller? Jag
lufsade hemåt och när jag kom hem och stretchade så kom jag på vad det var för
känsla jag kände igen!!!
Muskelfästet vid revbenen!!! Ja
just det ja, det var ju precis denna känsla jag hade två veckor innan marathon
2011 då jag hostade sönder muskelfäste och revben! Nej och åter nej tänkte
jag!! Men ju längre tiden gick på kvällen ju mer kände jag ingen alla symptomer
och skadan var ett faktum. Hostat sönder muskelfästet igen fast denna gången
var det på andra sidan! Nej nej nej – jag orkar inte mer, varför varför?? Men det
är klart har man hostat konstant i 14 dagar och med all kraft jag har så kanske
det inte är så konstigt!!
Idag påskdagen tog jag vila,
mot min vilja men inbillar mig att om jag vilar i dag kanske det är bättre i
morgon :o) Det måste ju bara bli bättre nu tycker jag – vad mer kan hända?? Ja,
visst jag – jag kan ju halka på den lilla is som finns kvar och bryta båda benen,
då kan jag inte springa alls!! :o( Jag brukar ju vara optimist och tänka
positivt men ibland undrar man ju!!
Ja några snabba pass lär det ju
inte bli de närmaste dagarna/veckorna har jag tur kanske jag kan springa
Kungsholmen på 60 minuter om inget annat nytt händer – den som lever får se!
På återseende!
Maria
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar