Så här kände jag mig konditionsmässigt i dag!
…….ena veckan kunna springa
7,5 mil helt obehindrat (ett härligt tröskelpass på 60 min. i 5.05 tempo),
njutit av varje löpsteg och alla styrkepass under veckan till att nästa dag
inte kunna andas, resa sig ur sängen, orka äta och än mindre tänka på något som
överhuvudtaget har med träning att göra? Tankarna går mer åt att försöka att
överleva!
Det stavas AKUT BRONKIT!
Feber, hosta så jag tror att varje organ ska komma upp varje gång en attack
kommer, matlust som är helt obefintlig rasar i vikt -2,5 kg på 5 dagar, sover
som jag var drabbat av narkolepsi – orkar inte vara vaken, sitta upp eller
överhuvudtaget belasta min kropp, det känns som jag har fått en kropp som
värsta otränade människan någonsin och det skulle ta lång tid att
överhuvudtaget orkar tänka på något som heter träning!
Den där Premiärmilen som var
tänkt på söndagen fanns inte i min skalle, nej nu låg fokus på att jag skulle
bli smittfri, feberfri, helst komma i gång med matintaget, få lite energi och
framför allt sluta hosta tills jag skulle börja mitt nya jobb! Min kropp hade
en klocka att jobba mot och normalt är jag målfokuserad men när man är maktlös
över sin kropp som strejkar totalt så vet man tillslut inte vad man ska göra?
Jag ville helst bara droga ner mig för att sova och sen hoppas på att när jag
vaknade så skulle allt vara borta – in your dreams!!! När jag vaknade upp hade
jag ju för fasen liggsår och kroppen kändes ännu mer tillknycklad och risig och
vågen började snart luta åt – varning här kommer anorektikern, känns ju inte så
kul då jag normalt verkligen ÄLSKAR MAT OCH GÄRNA MYCKET!!!
Jag infann mig i alla fall på
mitt nya jobb det datum jag skulle börja, smittfri och feberfri men mer var det
nog inte! Hjärnan var som en mosad melon som hade blivit överkörd av en ångvält
och tankarna på att försöka hänga med i alla nya uppgifter fick ju mig att bli
ännu mosigare, men då det ”bara var 2,5 dagar” och sedan kom påsken som jag
skulle kunna nyttja de till att friskana till så tänkte jag – håll i dessa
dagar, det kommer att bli bättre mycket bättre!
Idag långfredagen tänkte jag
att jag skulle börja så smått och se om jag orkade jogga väldigt långsamt runt
2-3 km. Det har nu gått 14 dagar sedan det sista löpsteget togs och bara tanken
på att det då var 27 km i härligt prattempo i form av 5.54 tempo så visste jag
att i dag skulle det varken bli prattempo eller några 27 km men jag måste ju
börja någonstans för att komma i gång! Om en månad ungefär är tanken att 10 km
ska gå fort och om typ 8 veckor ska jag springa 42 km – ja, ja att man kan
tappa så mycket på 14 dagar i kondition, muskler, ork och vikt är inte roligt
men det är väl som vanligt BRYT IHOP OCH KOM IGEN!!!
Att bara börja leta efter sina
träningskläder som nästan möglat i garderoben och sedan att leta fram den där
garminen som fanns någonstans i huset var ju lite ansträngande, hummmmmm –
kunde den ligga i medicinskåpet tro eller låg den till och med i den väska jag
hade sist jag tränade, tillslut hittade jag den :o) Pulsbälltet var det näst
viktigaste, för att ha koll på hur mycket pulsen ökat per minut under dessa 14
dagar i helt träningsfrikoma! Solen sken och det kändes i alla fall rätt
vädermässigt att bege sig ut, kroppen var väl kanske inte jätte pigg på det men
jag kan ju inte gå och slappa till mig totalt, inte för att jag går upp i vikt
precis utan mer att jag tappar ju alla muskler jag haft och lite till och det
lilla underhuvsfett som jag eventuellt hade är ju borta sedan lång tid tillbaks
– jag kanske inte är en stolpe i tjocklek men väl lite smal och det ska jag
ändar på, mer muskler och mer fett till mig tack! :o)
De första joggingstegen var
som en befrielse, även om det var tungt och vi ska inte kan prata om något
snyggt löpsteg precis men det var första steget till något. Jag lyfte på den
ena foten och sedan den andra och målet var att helst inte gå någon gång under
rundan och att jag skulle hosta så lite som möjligt och helst inte hosta upp
alla inre organ ;o). Innan gps:en burrade 1 km (jag kollade inte för jag var
inte intresserad utav någon fart, men burret är bra att veta så jag vet hur
långt det blir) hostade jag nog upp ena lungan, jag spottade – fräste – och hostade
slem för en hel armé men saktade ner på farten och fortsatte att jogga och
hosta samtidigt, kvinna – kan göra två saker samtidigt ;o). Jag lufsade vidare
för jag vill nog inte kalla min runda för jogg men jag lufsade tydligen fortare
än vad man går då jag lufsade för bi två tjejer som gick och avståndet ökade
till dem trots lugn lufs. Kändes lite skönt i mitt mentala även om jag försökte
att inte öka något för då skulle hostan komma åter väldigt snabbt.
Jag ökade inte men hostan kom
ändå och denna gång tror jag att den andra lungan kom upp. Så nu var jag två
lungor fattigare men jag fortsatte långsamt för jag måste ju ta mig hem,
andningen var det inte så mycket fel på utan det var väl mer hostattackerna som
kom lite då och då, jag lufsade ju verkligen långsamt! Svettades gjorde jag
också, vet inte om det var för solen sken, för att jag inte rört på mig på
väldigt länge eller om det var våren som var på G? Och så kom backen på rundan –
herre gud, backteknik fanns inte på världskartan, det kändes som jag sprang med
kontorsstolen under rumpan och skivstången på 30 kg på axlarna som jag nyttjade
innan jag blev sjuk till bänkpressen, benen var så tunga och jag hoppades
ärligt talat att ingen såg mig, ingen syn att vara stolt över kan jag säga!
Men jag lufsade på och ju
längre jag kom ju gladare blev jag i själen även om kroppen sa mig något annat,
typ OJ VAD LÅNGT DU HAR KVAR TILL ATT KUNNA KRÄMA UR LITE FART I DINA BEN! Men
det kommer väl vilket år som helst ;o). När jag närmade mig centrum så kom det
en buss, den körde förbi och jag tänkte – skönt, nu hinner alla gå av innan jag
lufsar förbi men icke! Jo de hann kliva av men det hann också komma en buss till
(på en stäcka av ca 200 meter!) så jag saktade ner om man nu kan säga att man
saktar ner när man nästan går/lufsar så att jag skulle slippa att lufsa förbi
när alla klev av, denna lufsstil ville jag helst inte visa någon, jag verkligen
skämdes för denna stil, anonymitet var A o O på dagens runda :o). Under hela
rundan fick jag fyra hostattacker så nu känns det som jag är ett hjärta, två
lungor och en mjälte fattigare (vet inte om man kan hosta upp en mjälte men då
jag klarar mycket som ingen annan klarar i konstigheter så är det säkert
möjligt! ;o) så nu är jag lite lättar för det också!
När jag nästan var hemma så
mötte jag en kille som bolmade rök ur hela käften – värsta tänkbara avslut på
min lufsrunda för en som haft akut bronkit, nu hostade hela gången in till mitt
hus och kräktes nästan och om jag haft några inre organ kvar så var dessa borta
nu kan jag lova :o( Fy för folk som röker!
Men kontentan av lufsrundan
blev – jag har börjat, jag dog inte och det kommer att ta lång tid att komma
tillbaks!!
På återseende!
Maria
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar