………smärtor som jag inte trodde
fanns!
Att mitt Stockholm
Marathon 2013 skulle göra ont det visste
jag men att det skulle göra så här ont hade jag inte i min vildaste fantasi
kunnat drömma om och att få så många negativa tankar hade jag heller inte
kunnat drömma om i min skalle. Men jag tar det från början!
Efter att ha tränat och kört
två tävlingar utan mina inlägg på 4 månader har känts om jag ska erkänna, men
det har varit en smärta som har gått över efter några dagar för att sedan komma
tillbaks efter nästa träning, men vad fasen, det kostar att ligga på topp och
jag måste ju börja vänja mig och träna för att det ska bli bättre i fötterna.
Att gå tillbaks till inläggen bara för att jag ska springa marathon skulle nog
inte heller vara någon bra lösning, då skulle jag nog få ont för det. Nej så
utan inlägg var planen och så fick det bli. Hade även provat lite olika skor
men kommit fram till att mina lätta tatardojor var det bästa alternativet.
Allt kändes helt OK i kropp och själ och uppladdningen hade
varit perfekt, nu var det bara och köra tills fötterna brakade samman och sen
bita ihop och tugga på tills jag kom in till Stadion ;o). Samling med bästa
Linnéa först för lite pepptalk och även tjing på Runners löparna, nu var man
laddad och full med energi upp till
tänderna och vädret verkade bli perfekt. Hittade Ockelbo T i startfållan så vi
stod och snackade lite och sen gick startskottet. Men innan startskottet gick
jag syn på Stefan Holm och vinkade glatt – han gjorde tummen upp till mig och
jag blev ännu mer peppad.
Plan var att hålla 5.30 första
21 km men då tränare R sagt att man ska gå ut lite hårdare första varvet för
att man sedan kommer att stumna till och , musklerna inte blir så elastiska så
blev planen ändrad till 5.20 min/km. Valhallavägen sluttar lite utför och det
är där jag måste bromsa mig, det gick bra och det kändes som jag gick men
planen följdes. Mitt första mål var Linnéakontrollen efter 6 km, jag sprang som
på moln och det kändes lätt och jag såg grymt många som hejade på mig och det
fyllde mig med ännu mer energi. När jag kom till Linnéakontrollen så var det
som att komma till himlen, vilket gäng, vilken pepp man fick och vilken suverän
langning, inte ett öga var torrt!
Jag njöt och det kändes
underbart, jag kollade lite då och då på klockan och den stod på samma tid hela
tiden 5,20, funderade på om jag stängt av den omedvetet under loppet men
kilometrarna tickade så det enda jag kunde komma fram till var att jag höll ett
väldigt bra och jämt tempo och det kände också jämt i kroppen. Knicksen upp till
Västerbron var en liten utmaning som alltid, själva Västerbron var ju inte så
speciell, där var det ju bara och mata på. Klämde min gel v id 10 km och sen
väntade nästa langning strax innan Stadshuset. Där skulle RS S stå, jag
scannade av hela Norrmälarstrand ungefär från mitten av den för att inte missa
SR S, och precis innan marathonkontrollen stod hon och hejade och langade gelen
som hon aldrig gjort något annat förr – perfekt, klockrent och en elegans till
pricka – stort tack RS S för servicen!
Centralen är alltid lika
ljuvlig att passera, mycket folk (till och med förra året). Det kändes
fortfarande bra i fötterna och stegen var lätta och tiden jämn, fanns inget att
anmärka på. När jag kommer upp på Sturegatan första varvet får jag syn på en välbekant
rygg, snabba och roliga Malmö A från Linnéa springer där snyggt och lätt, jag
hinner upp jämsides med henne och peppar och ger glada tillrop, vill fortfarande
hålla mitt jämna tempo så jag glider försiktigt förbi men inte mer än så,
vetskapen att ha henne i ryggen gjorde mig stark, inte ofta hon springer bakom
mig – snarare aldrig eftersom hon är bra mycket snabbare än mig normalt, nu har
hon varit skadad och det gladde mig att se att hon skuttade så lätt.
In på Valhallavägen anda
gången, pubilkhavet var stort och man bärs fram, snart väntar Djurgården, inte
fullt så mycket folk men vetskapen att efter det kommer Strandvägen gör att man
tuggar på. 21,098 km kördes enligt plan så jämt och fint att jag nästan blev
tårögd, fötterna hade börjat kännas lite men inte märkbart – i år undvek jag
att trampa på saltgurkorna och nästa mål var Grönan där jag visste att det
skulle åter vara fullt med folk. Men
innan hörde jag glada tillrop från RS M som stod där och hejade och slog en go
tamburin i takt och åter blev jag fylld at energi som tog mig fram några km
till. Vid 29 km var det som en bomb som slog ner från klar himmel, kändes som
att mina fötter skulle sprängas av smärta, varje steg och fotistättning
smärtade, helst av allt hade jag viljat stanna, lägga mig i ett dike och bara
skit i loppet, men av någon konstig anledning så fortsatte jag, tänkte sakta
ner på tempot, skit i allt vad tid heter, mal på och kom i mål – allt du gör nu
är ändå en seger att springa så långt utan mina inlägg så var stolt och tugga
på!
Så vid 29 km stängde Lille
Skutt av skallen och tyvärr var det de negativa tankarna som tog vid, jag
hittade väldigt många ställen i diken, trottoarer och andra ställen som jag
skulle kunna lägga mig ner på och dö, det fanns många tankar om att vem bryr
sig om jag kommer i mål eller inte, amputera fötterna skulle jag kunna boka tid
till i morgon via mitt försäkringsbolag, trilla ihop framför en funktionär
skulle vara smidigt – då tog någon hand om mig direkt mm. mm. Samtidigt som jag
tänkte alla dessa tankar malde jag på, vet ej varför för igntligen ville jag
bara sluta för det gjorde så förbannat ont i fot hellveterna och löpsteget
försvann helt, det sa bara ”klonk klonk” när jag satte ner dem, helst skulle
jag inte vilja sätta ner dem alls för det gjorde för ont!
Är man dum eller är man
jättedum när man har dessa tankar och ändå fortsätter, vad är det som driver
mig – jag sa till en kompis som hade fått beskedet två dagar innan att hon hade
dubbel ischias men sprang ändå, hon får nu rehabilitera sig i 6 månader – jag sa
att det var ”kärlek till löpning” som gjorde att man fortsatte, just nu var min
situation inte kärlek till löpning utan vara en liten jävlag vietnamesisk
flodhäst som ville få slut på eländet – Stadion satt som fastklistrad på min
näthinna något annat fanns inte förutom smärtan i fötterna.
Efter Linnéastationen stängde
jag verkligen helt av, varken hörde eller såg RS S, CA och SÖRPLA vid
Norrmälarstrand jag såg mig bara stappla i mål på Stadion och sedan hur någon
amputerade mina fötter. När jag hade ca 1 km kvar kommer en bekant rygg flygandes
förbi och jag hör en skånsk dialekt vråla till mig ”nu kör vi EMC, kom igen”
men det fanns inget att ge, fötterna var redan amputerade och låg i någon kyl
på ett sjukhus och jag bara var, öka var ett ord som jag förtillfället inte
visste vad det var. Det var i allfall härligt att se att Malmö A från Linnéa
hade en sån glädje och energi, hon verkade verkligen på G!
Stadion var som en frälsning,
och mina tankar på att detta var sista maran på länge kändes väldigt bra just
nu – nu skulle det bara tävlas i halvmarathon och milen, i och för sig så
tänker jag inte på någon löpning alls den närmaste veckan, tänker inte träna
alls, tänker låta mina svullna och smärtande fötter få vila, japp ibland kan
jag tänka klokt fast inte under ett lopp tyvärr ;o)
Jag tog mig i mål utan inlägg,
jag gjorde PB med 5 min och jag börjar överväga om jag verkligen ska amputera………..idag
har jag inte gjort ett skit, bara latat mig och varit stolt över det! :o)
5 marathon och nästa år hittar
ni mig i Linnéakontrollen :o)
På återseende!
Maria
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar