.......lär sig av sina misstag, men hungern innan var för stark för att jag skulle kunna inse vad som skulle kunna ske!!
Sockerchock innan men koma och smärta sen :o(
Torsdag och veckans andra tusingpasset fast denna gång ej i terräng utan på härliga Årstabron med underbar kvällssol i nyllet, vad kunde gå fel? OK jag har inte tränat så mycket fart på några månader och hade väl inte de största förväntningarna men lite skulle jag väl kunna trycka på tyckte jag.
Redan på uppvärmningen kände jag att de där marshmallows som jag klämde i mig innan träningen inte hade hamnat på rätt plats i magen, kändes som de hamnat någonstans mellan revbenen och hjärtat, självklart förstod jag att de omöjligtvis kunde vara där men det kändes så! Jag tänkte, ja ja jag inbillar mig säkert, de skakas nog ner efter första tusingen.
Tänkte jag hänger på gruppen som siktar på 4.30 min/km, det borde jag väl klara, tanken var ju att jag skulle springa 6 tusingar var av 3 sluttar lite nedåt ;o) Vi körde i gång och det kändes lätt och härligt, solen sken och det var en lätt sommarbris som luftade i nyllet, livet var som det skulle :o) Det här är livet, löpning när den är som bäst!! Jag har väldigt bra koll på min fart och jag försöker att springa så jämt som möjligt och så länge jag fortfarande är i uppstartningsfas på fart så finns det inte någon anledning att pressa nu, det är inte nu jag ska vara på topp ;o).
Jag började i bra fart,
10 sekunder fortare än beräknat men det kändes bra och jag skulle kunna orka
mina 6 intervaller. Det är så ljuvligt att springa där på Årstabron, att möta
alla härliga klubbmedlemmar i olika farter ger energi och man känner sig
lyckligt lottad som kan springa på detta viset, det har inte alltid varit en
självklarhet därför njuter jag lite extra när jag kan. Ju längre jag sprang ju
mer åkte de där marshmallows runt runt under mina revben och när de nått magen
så kändes det som att de helt plötsligt blivit 20 kg tyngre! Jag försökte att
förtränga känslan men det var svårt när de där 20 kg extra liksom gjorde att
jag började springa snett pga. smärtan och vem kan springa tusingar som lutande
tornet i Piza, inte jag i alla fall!
Efter 4,5 tusingar fick
jag vända tillbaks, jag kände mig vuxen över mitt beslut men vad hade det gett
mig om jag fortsatt, inte så mycket mer – det är OK att pressa sig på tävling,
exempel maran fast man har smärta men att pressa sig på en träning med hela
magen full med marshmallows känns lika meningslöst som att bestiga
Hammarbybacken med rollerblades – det liksom rullar inte på ;o)! Solen sken
fortfarande så jag frös ju inte ihjäl medan jag väntade på tandläkare LW, sedan
tog vi en mycket sakta hemjogg till Z.
Jag är ändå nöjd över
mina 5 stycken tusingar som gick i bra fart för att vara så nära efter maran
och inte ha tränat fart på så länge och det är ett tag kvar till ”all in” så nu
gäller det bara att skynda långsamt så allt i kroppen hänger med, huvudet vill
en sak medan kroppen fattar lite långsammare, men men det är den 7 september
som jag ska vara på topp, till dess kör jag styrka och härlig uppbyggnads
träning.
Söndag blir det gött
njutningspass med RS och några fartökningar har det ryktats om, ska bli
spännande, vet inte om jag ska sociala eller om jag ska vara i den grupp jag
ska…….det tåls att tänka på :o)
Men kontentan av
IFL-tusingar blev, hur hungrig du än är – ät inte en halv påse marshmallows
innan om du inte vill se ut som lutande tornet i Piza!
På återseende!
Maria
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar