Öva för tusan inte multi-hips bakåt när du står på busshållplatsen! Jag hade tur eller kanske jag ska…….

………..vända på det och säga att hon hade tur, hon som gick förbi! ;o)

Sol, löpning, löparvänner och ett gött tjöttempo - jag ska verkligen inte klaga :o)

En helg i inte bara solens tecken utan naturligtvis träningens tecken. Lördagen började med trålande sol, ganska varmt – till och med så varmt att jag tog med mig de korta tightsen i fall att! Idag stod det 2 timmar på programmet (det som jag sprang förra veckan men låt gå då, löpning i sol är alltid härligt- fast jag skulle viljat springa 2,5 h).

 

När jag stod på busshållplatsen så läste jag innantill i min utbildningsbok och tränade på övningarna som var där i. Jag stod helt i min egna lilla värld och så skulle jag testa att göra en multi hips – bakåt! Jag sträckte ut benet bakåt utan att tänka på att det bara var några cm till vägkanten och att det inte fanns så någonstans att ta vägen om man ville gå förbi. Tjejen/damen som gick förbi blev väldigt förvånad när det helt plötsligt som ut ett rakt ben som lade fällben för henne . som tur var hade hon bra balans så hon stapplade bara vidare men blängde lite på mig – jag ber om ursäkt igen (om det nu skulle vara så att hon råkar gooogla upp min blogg). Så ett tips – träna inte mutli hips bakåt när du väntar på bussen, det kunde ha slutat riktigt illa :o(

 

Det var få ledare då många tävlade eller var på kurs men tränare M och P skötte det perfekt! Det blidades lite spontangrupper ut med resans gång och jag hängde på G, T, LL, E-M och en kille till som jag tyvärr inte kan namnet på. Vi skapade en liten gemytlig grupp som sprang och pratade, mös och bara hade det gött i solen. Det här var livet, det här gav mig energi, det här gav mig D-vitamin, ja det gav mig allt som jag behöver och lite till – löpning är fantastisk och att dessutom kunna njuta den tillsammans med likasinnande gör mig ovärderligt lycklig!

 

I dag skulle vi ut på stora ön, den vägen var inte så svår, till och med jag kunde den ;o). Under de korta tider som jag inte tjötade eller engagerade mig i min språklektion (japp finskan som pratade engelska var med i gruppen, förena nytta med nöje = löpning och språkkurs :o) log jag och tänkte på att det kanske finns hopp inför min kommande säsong, farten var behaglig och det kändes toppen och det gick fortare än förra veckan utan att det kändes mer ansträngande – den känslan ska jag ta med mig och dra nytta av både när det gäller intervaller och när det gäller lite längre sträckor!

 

När vi kom till vändpunkten ville G att jag skulle ta ett kort på honom och det blev även ett på mig, det som är i början av denna blogg – så här ser jag ut när jag utför det jag älskar allra mest – min löpning. OK – det är svårt att springa på kommandon inför en kamera därav bilden blev som den blev men vad gör väl det ;o) Fotograferingen tog lite tid och jag och G kom lite efter så på hemvägen hade jag en alldeles egen hare och tjöta med, det var mycket trevligt, ibland gick det lite fort men då drog jag i handbromsen och haren var med på noterna. Vi hann beta av både det ena och det andra och helt plötsligt såg vi ryggen på tränare P. Upps det var inte bra! Vi skulle ju absolut inte springa om dem för då ”blev det ju fel” eftersom vi alla skulle vara ute i 2 timmar, vilket innebär att vi helst ska komma tillbaks samtidigt. Vi saktade in men det är ju svårt att bromsa sig i en uppförsbacke om ni missförstår mig rätt ;o).

 

Vi smög förbi och låtsades som att vi inte fanns……gick så där! När vi kommit en lite bit igen så korsade vi dem igen, då fick vi tillsägadel att vi skulle ta en liten runda runt kvarteret för att få ihop 2 h. Vi tog i stället vackra rundan runt udden (hade tur, det var bara en hund på hela udden! Glömde att man fick ha hundar lösa där!!!) och när vi rundat udden så var tränare P framför oss , en ganska bra bit framför…….hummmmm, nu lär de ju inte heller ha sprungit i 2 h, men oss skickade han på en extra runda även om det inte gjorde mig något då jag helst hade viljat springa i 2,5 men nu blev det 2 h.

 

Efter härlig stretch så blev det spontanlunch med några utav gänget, grabbar som tjejer – mycket trevligt, soligt och mättande! Men även de skönaste stunderna måste ha sitt slut, först löpningen och sedan lunchen – det skulle ju ätas en gång till ute under kvällen, årsfest med IF Linnéa så jag fick bege mig hemåt.

 

En hel dag med bara löpare, det här är livet - jag kan nog aldrig förklara hur lycklig jag blir när jag umgås med dessa goa människor som brinner för löpningen, OK kanske inte lika mycket alla men de flesta :o).

 

Söndagen skulle det också springas lite, kort men i samma tempo som på lördagen, det fick bli en solig och härlig tur i H-parken och endast i klädd korta tights och en tunn tröja – jag trodde jag skulle svettas ihjäl! Jippi våren är nog här! Efter en liten go runda på dryga 7 km blev det övning i gymmet och åter igen konstaterade jag  - jag är inte skapt för maskiner, men ibland så måste man ;o). Jag fortsätter i morgon kväll igen – skam den som ger sig ;o).

 

 

Nej, nu får det räcka med endorfiner för i dag – jag måste kunna sova i natt! Men kontentan av helgen kan bara benämnas med några få ord:

 

Löparlycka, träningslycka, vänlycka och annan lycka som jag kanske kommer att delge er i framtiden ;o)

 

På återseende!

Maria

Jag tror banne mig att den vietnamesiskaflodhästen har gått och blivit en vietnamesisk oxe, i kväll.......

........prövade jag på att springa lite fortare, ett par nya lätta löpardojor och att ta i på sista kliva ur mitt lulltempo!

Snart tre veckor sedan jag åter äntrade löpavärlden efter bronkiten, jag har malt km efter km och i kväll var det dax för att se om jag orkade några tusingar med RS vännerna. Lugn uppvärmning och sedan bar det i väg, tänkte hänga på tränare S som skulle ha 5 tempo dock fick vi springa som vi ville :o)

Mitt mål var 4 st. tusingar och helst ville jag att det skulle gå fortare och fortare :o) då jag var sugen på att testa skorna och farten. Jag trampade i gång och fick med mig en kille, vi sprang där och det kändes som vi sporrade varandra ganska bra. Första tusingen gick kanon och jag kände mig pigg och hungrig på mer!!

Andra var det medvind sa någon, jag tyckte i och för sig att det var mycket uppför och motvind, men å andra sidan så måste det ju gått nedför på vägen dit! ;o)  

 

Det var ett perfekt löparväder och jag njöt av varje meter som jag kunde trycka på, jag verkligen älskar min löpning, det är nog den bästa idrottsgren jag börjat med, det ger mig så mycket glädje och vetskapen om att jag blir starkare och snabbare för varje pass (förhoppningsvid ;o)! De nya skorna var lätta, de var tunna under och jag kom på att detta var ju första passet någonsin i mitt liv i lätta och tunna löpardojor utan inlägg, inte konstigt att det kändes lite "platt" om ni förstår ;o)

Den andra tusingen gick 8 s. fortare och det kändes fortfarande ljuvligt, kontrollerat och njutbart :o) De där 120 s. vila mellan kändes faktiskt långa, bra tecken på att benen och resterande kropp var pigga! Jag tänkte som tränare S sa, en km i taget dock var min plan max 4, vuxenpoäng när det gäller träning efter sjukdom då man inte ska öka fart och antal km samtidigt ;o)

Tredje tusingen tjuvkikade jag faktiskt på garminen och försökte att hålla ett lite fortare men ändå ett jämt tempo, det kändes härligt bra och jag log med hela nyllet där jag sprang, fick härlig energi av de snabba grabbarna och tjejerna som for förbi mig som en hjord pigga gaseller, försökte dock inte att hänga på då jag hade sprängt mig de första metrarna ;o). Nu kändes det att jag närmade mig slutet, inte att jag var trött men att jag ville trycka på lite extra på sista tusingen och se vad det kunde bli för tid. Jag fick med mig två grabbar till och börja med och jag tuggade och tuggade precis som jag aldrig hade fått mat förr, jag tuggade mig igenom eventuell trötthet som jag kunde börja ana och när det bara var ca 100 meter kvar kände jag att nu var det bra för idag, nu hade jag sprungit fort och nu hade jag testat mina nya skor – vad mer kunde jag önska mig av denna träningskväll? ;o)

 

 

På hemvägen fick jag manligt sällskap, ej av min make utan en annan löpare, vi sprang och pratade och bara mös av att vi varit duktiga, han var också påväg tillbaks efter sjukdom och vi var båda nöjda av att ej ha sprungit för långt, ej för fort och samlat mer vuxenpoäng :o).

 

Kontentan av tre veckors malning av km har inneburit att mitt tempo från första passet till detta har minskat i tid per km med hela 3 minuter/km – jag ska verkligen inte klaga, det känns som den vitenamesiska flodhästen har blivit en vietnamesisk oxe, det vill säga stark som en sådan – och att alltid komma tillbaks efter allt jag råkar ut för ser jag som en bra styrka, inte bara kroppsligt utan även mentalt!

 

Skam den som ger sig!

 

På återseende!

Maria

Det finns kinder egg för vuxna, alla vet väl vad ett kinder ägg är? En sak som innehåller tre överraskningar i ett – och nu snackar jag inte……

…….om vilka överraskningar som helst i mitt kinder egg! :o)

 

 

 

I dag var det planerat för ett ”långpass” i och för sig ”bara 2 timmar” men då jag fortfarande håller på att trappa upp så måste jag få kalla det långpass, de andra skulle springa 2,5 h men då jag dessutom skulle åka vidare sedan och vara funktionär vid TEC så passade 2 timmar mig alldeles perfekt! Samling är alltid en härlig start på ett långpass, det finns så mycket att snacka om i omklädningsrummet att man nästan skulle kunna stanna där och bara tjöta, men det går ju inte, vi är ju där för att springa lite :o)

 

30 minuter längre denna lördag och tanken var att det skulle hållas 6,20 tempo. Då det i dag inte fanns någon grupp med detta tempo så fick det bli gruppen 6.40-6.20 men hopp att det mer skulle luta åt det sista tempot! Vi började springa och med nya ledare S så var det intressant att höra vad han hade för erfarenheter mm. Ett långpass ska gå långsamt men jag tyckte att det gick lite väl för långsamt men då gruppen framför skulle hålla 5.45-6.15 så vet jag av erfarenhet att det lätt kunde bli 5.45 och det var kanske lite fort för tillfället.

 

Men jag hittade två tjejer som ville springa lite lite fortare än vad tempot var så vi sprang där och tjötade. Det var mycket trevligt och här kom den första överraskningen i mitt kinder egg – E-M som var från Finland och M som var från (kommer ej ihåg) kunde inte svenska så det blev engelska. Så en timmes språkkurs i engelska överraskade mig verkligen, ni som känner mig vet ju varför! Men det var ju göör kul och jag tror att de båda förstod mig ganska väl och jag förstod dem :o) Vi hade mycket att tjöta om och det var härligt med pratsällskap där man fick tänka efter lite och inte bara pladdra på svenska som jag brukar ;o).

 

Överraskning nummer två i mitt kinder egg blev att jag faktiskt kunde tjöta under 60 minuter nästan konstant samtidigt som jag sprang, det har ju inte gått den senaste tiden då min bronkit satt stopp för det, en del kanske har tyckt att det varit gött för deras öron medan jag vet att många saknat mitt snack :o).

 

Överraskning nummer tre blev faktiskt farten, på 60 minuter innan jag vände hann vi en sträcka, när jag skulle vända hem själv då de andra fortsatte så var mitt fokus på att försöka att ta mig hem på samma tid men hur lätt är det? Det är ju inte så att man springer och pratar med sig själv för att hitta ett prattempo och jag försökte verkligen att hålla igen men men, det viktigaste var ju i alla fall att jag hittade en bra ”topp” andning. Hemresan tog 7 minuter kortare, det måste ju innebära att jag nästa helg kan byta grupp och ändå få mig en behaglig tjöttur :o)!

 

När jag sprang där utmed kanalen så kollade jag in de små fåglarna som gick på isen och fick mig ett gott skratt! En liten fågel gick där och spatserade på isen men så tog isen slut och vips så trillade han ner i vattnet, det såg ganska roligt ut och jag drog lite på mungiporna där jag sprang själv och tänkte – stackars pippi, han måste ha blivit ganska förvånad, blöt och kanske till och med rädd!

 

Upptäckte även att det gick ju ganska mycket uppför på slutet av rundan, det tänker man aldrig på när man springer och snackar – då kan det luta åt både det ena hållet (uppför) eller det andra hållet (snett) utan att man känner av det för man pratar och tänker på annat. Just nu tänkte jag nog i och för sig på de som sprang TEC där jag skulle vara funktionär efter dusch och mat. Kändes faktiskt ganska bra att ta en ”sprintdistans om man jämför med de som sprang TEC” och sedan bara vara funkis och njuta av att få ge tillbaks från det man fick förra året! Så denna lördag bestod endast utav löparglädje både som löpare själv med mina framsteg och som funkis på TEC.

 

Nästa vecka tänkte jag prova på lite fart för att testa hur det är med det, där ska man ju inte prata så det kanske kan funka att springa lite fortare, skulle behöva lite fart i mina små tasseben :o).

 

 

 

På återseende!

Maria

Jippi jag tog ett djupt andetag och kunde göra en spottloska utan……..

                                            En liten men mycket lycklig löpare och lyckligare ska hon bli :o)
                                                                 Foto: M. Sjöblom

…..att den blev hängandes ut med mungipan! ;o) Det går framåt sa han som körde tåget (vet inte om det finns något ordspråk som heter så, men nu har jag i alla fall gjort mig ett :o)

 

Tror att de flesta utav mina löparvänner hade något som hette snabbdistans på schemat, själv har jag mest ägnat mig åt sakta jogg med fokus på att försöka att andas! På tom mage gav jag mig ut efter jobbet, tänkte – da andra ska springa 7 km, det tänker inte jag göra, jag tänker vara klok med tanke på min situation! Jag värmde upp och sedan började mina snabba km i världens uppförsbacke, hur tänkte jag där tro? Men skit i det tänkte jag, det är väl bara och mata på lite fortare än jogg – hur många kilometer det skulle bli hade jag ingen aning om, jag tänkte köra på känn och förnuft!

 

Solen bländade mig i mina ögon trots att kl. var efter 18.30. Jag pinnade på tyckte jag och när gps.en burrat 1 km fartökning så blev jag mäkta förvånad – jag försökte att dra i väg en spottloska och trot eller ej, den hamnade inte dinglandes i min mungipa som den gjort de senaste träningarna utan den landade på marken :o) Oj vad glad jag blev, tänkte sedan – herre gud hur kan man bli så glad utav att man kan spotta under en löprunda? Ja ja ja, men med tanke på min akuta bronkit så är jag faktiskt glad för varje lite framsteg, sedan om det är antal km jag ökar, fart eller så enkelt som en spottloska – låt mig vara glad :o)

 

Jag toppandades till tusen men någonstans där utmed mina kilometrar så lyckades jag dra ett djupt andetag och jag blev så förvånad att det gick men vågade inte testa en gång till för jag kände att gör jag det en gång till kommer hostan att komma, den var nästan på väg men under just detta andetag som jag råkade ta så funkade det – glad för det lilla igen! Ibland kan livet vara ganska billigt för att göra en glad ;o)

 

Jag lyckades pricka in både kraftiga uppförsbackar och några smålut nedför och naturligtvis plant, så trots denna lilla kuperade asfaltsrunda så fick jag en mycket bra tid på mina 4 km snabbdistans och sedan var det lite nerjogg på det. Jag mös på nerjoggen av bara vetskapen att det faktiskt gått 2 min 22 s. bättre per km på 1,5 veckor, det är nästan så att jag kan börja tro på att Kungsholmen kommer att gå under timmen. OK jag sprang lite fortare i dag än vad jag brukar men jag har ju torts allt det 6 km kvar att orka när det gäller KR – men jag säger som alltid, skam den som ger sig!

 

Jag kan i alla fall säga att i går gick jag och la mig med mungiporna lite längre upp än de brukar och släpper bara smärtan i muskelfästet och jag kan börja andas helt så börjar jag faktiskt kunna tro på ett liv efter jul, som grisen hade sagt ;o)

 

 

På återseende!

Maria

 

Ett rekord är alltid ett rekord, 5 ord och nu snackar jag inte om Elsa 10 månader utan.........

.....antal ord jag förbrukade under mitt första lite längre pass efter sista antibiotika tabletten svalts ner efter den förbannade akuta bronkiten.

Solen sken, det var lördag och normalt är det långpass men då jag fortfarande är väldigt långt i från något som skulle kunna kallas bra form så hade jag ingen aning hur detta pass skulle sluta i längd, fart var jag ganska klar på…..långsamt långsamt!! Det är alltid lika kul att komma till RS och se alla förväntansfulla goa löpare, MR, MO, MiC, K mfl. snacket flödade i omklädningsrummet och innan samling och det var lätt att komma i löparstämning!

 

Valde den makligaste gruppen i dag, de skulle mala på i 3 timmar men det var det inte frågan om för mig, nej jag skulle se om jag kunde mata mina ben med ca 1,5 timmars löpning och härligt sällskap, MR hade i alla fall annonserat att hon skulle kunna tänka sig lite kortare, kul sedan också att MO hängde på! Men vi var 5x M i gruppen förutom ledare P – M:en stod för Maria och ett namn till på M, japp det var 4xMaria, lätt att hålla reda på för ledare P :o).

 

Solen lös och när vi sprungit ca 1 km fick jag meddela gruppen att i dag eller rättare sagt så länge jag har ont i muskelfästet och hostan består så kan jag inte springa och prata samtidigt för då börjar jag hosta med en gång och det gör ont, det är jobbigt och det tar på alla mina krafter som jag behöver till löpningen – så jag är hellre tyst, lyssnar in på vad mina medlöpare har att säga och orkar jogga lite längre än springer och bladdrar och orkar 2 km! ;o) Dagen till ära hade jag i alla fall tejpat mitt muskelfäste så att det inte skulle göra så ont vid nedslag – tror det hjälpte! :o)

 

Första backen ville jag ge upp, benen var som spagetti och tankarna kom åter – hur tusan kan man tappa så mycket på 14 dagar, kommer jag någonsin att få tillbaka min kondition?? Jag joggade på och lyssnade på mina medlöpare vad de hade och säga och det var intressanta samtalsämnen, jag försökte att fokusera på min andning men det är inte så lätt att springa och bara toppandas för så fort jag försökte att dra ett djupt andetag så var hostan där igen och svarade jag på tilltall så var hostan där också så jag tror att jag sa ca 5 ord på hela löpturen, inte vanligt för att vara mig – jag älskar ju att tjöta på långpassen, men men hellre några fler km och tyst än få km och prata!

 

Efter ett tag så skulle MR och MO vända tillbaks, jag hängde gärna på för att försäkra mig om att jag kom hem ordentligt, norr om stan är inte mina trakter och springa fel där skulle jag kunna ordna på ett nafs och i dag var det inte på tal om att virra omkring i något bostadsområde själv med trötta ben och en andning som skulle skrämma vem som helst, speciellt om jag skulle börja hosta. Nej kloka beslut ska man också vara stolt över och det var jag under hela tillbaka turen.

 

MR hade en plan att jogga tillbaks via vattnet och det var ett mycket bra val, lite isigt bitvis men vad gjorde väl det, vi hade ju inte bråttom och solen lös så varför klaga på lite is? De gångere vi mötte verkade mer lida av att det var halt :o). När vi joggade där så tänkte jag mest hela tiden, vem fasen är det som har bestulit mig på min kondition, när ska den komma åter, kommer jag att kunna köra något snabbpass innan maran, kommer jag att kunna springa marathon på en tid som är någorlunda bra för att vara mig men framför allt – när fasen ska hostan ge sig, när ska jag kunna andas djupa andetag??

 

Efter passet blev det go dusch, lång bastu fast inte så lång som jag hade önskat! Då det satt två damer i bastun som bara pratade mat och hur gott det var att steka i smör mm. så blev jag ju så hungrig att jag var tvungen att gå ut innan jag hungrade ihjäl – för detta var nog första långpasset som jag inte åt något alls under passet, jag försöker att äta lika många gånger som förut men det blir hälften så lite (tyvärr) men har inte kommit i gång med maten riktigt än, det viktigaste är att jag äter regelbundet, men att jogga, toppandas och äta samtidigt hade inte varit någon bra kombination – därav jag var ganska hungrig där jag satt i bastun. Sen gick jag ut och satte mig i solen och väntade på maken som skulle springa alla 180 minutrarna, men varför bråttom – det var ju sol och jag fick i mig D-vitamin och mat dessutom :o)

 

 

14 km i sol, härligt sällskap och vacker natur – finns inget att klaga på (förutom konditionen då!!) så visst är jag nöjd men den där smärtan i muskelfästet och hostan får gärna försvinna tack – då kommer jag att bli helnöjd för då kommer jag förmodligen att kunna andas ordentligt och sen kommer farten av sig själv :o)

 

 

 

På återseende!

Maria

Äkta löparglädje går inte av för hackor, nej..........

 
....det ska gudarna veta och som det inte var nog, det gjorde 45 sekunder per km från i går!! :o)

Efter att inte ha träffat mina löparvänner i RS på drygt två veckor var det i dag äntligen dax! De skulle mata på med 800 meters intervaller, jag skulle bara hålla samma jämna tempo på uppvärmning, mala km medan de sprang fort fort och sedan nedjogg - målet förutom jämt tempo var att det skulle bli lite längre än gårdagens lufspass som slutade på 6.7 km.

Det var otroligt många på träningen, många nya ansikten fast jag "bara varit borta i 14 dagar" och några hade till och med trotsat kylan genom att springa i korta tights!! Grabbar grabbar, jobbar ni redan på raggarbrännan eller vad är det frågan om? ;o)

 

Efter uppvärmning som jag tyckte gick lite fort, inte ofta jag tycker det i makligagruppen men konstigt vore väl annars då det gick ca 15 sekunder fortare än i går per km. Tänkte, herre gud kommer jag att orka jogga under hela tiden de kör intervallerna eller kommer jag att orka hälften? Innan intervallerna drogs i gång skulle det "löpskolas" detta hoppade jag över då det skumpade allt för mycket i mitt onda muskelfäste, i bland har man skäl för att fuska ;o)

 

Jag startade mitt matade av km lite innan de snabbaste, inte ofta man kan ligga före dem - typ aldrig!! ;o) Jag höll mig tätt intill högerkanten för att inte vara i vägen för de snabba gasellerna när de kom ångandes. Det är helt ljuvligt att ha så många inspirerande löpare runt omkring sig och lusten för att mata km själv infinner sig ganska snabbt! Jag malde och malde och sneglade ibland på GSP:en bara för att kolla så att det inte gick för fort i och för sig höll andningen reda på det för så fort jag ökade lite så kände jag hur hostan var på G och den ville jag gärna undvika, att springa själv och hosta så man kräks är en sak men att ha ett gäng andra löpare runt sig när man står där och kräks känns ju inte så roligt! Nej tempot skulle vara lugnt!



När jag slängde ett öga på GPS:en så tyckte jag att den stod på 5,11 – vad i hela friden är det med den tänkte jag, ska jag inte kunna vara sjuk 14 dagar utan att den kaikar ihop?? Kollade åter igen på den andra vändan och då stod den på 5,34 – inte bra (för fort) dock inte så fort som när den stod på 5,11. Ja ja, det kändes ju bra i andningen och benen malde på så jag tänkte som Sally sa en gång: Det är svårt att bromsa sig i en uppförsbacke! ;o) Jag får analysera när jag kommer hem tänkte jag, inget att lägga energi på nu!

Men summan av dagens löppass som jag faktiskt måste kalla det – löppass, inte lufspass blev att jag fick ihop 9,6 km – 45 sekunder bättre per km sedan i går, det räcke för mig, de andra tiderna håller jag för mig själv ;o). Men jag blev väldigt förvånad vad en massa löparvänner kan göra för kraften i kroppen, att den orkar mer bara genom att se så många kämpande löpare runt omkring mig, äkta löparglädje!

Långfredagen 3,4 km – fyra pass efteråt 9,6 km och 1 min 30 s. bättre per km – nu känns det genast mycket bättre i kropp och själ, hoppas nu bara att min eländiga hosta försvinner så ska nog mitt muskelfäste också så småningom bli bättre! :o) Den som lever får se!!

 

På återseende!

Maria