Det finns topplock, topplån och så finns toppandning – det sista är något som………..

 

Uppenbarligen verkar det inte som JAG är född till att springa, frågan är - vad är jag född till då?

…..jag helst inte ville känna under min lufstur då jag fortfarande inte ville kalla det joggingtur!

 

Jag brukar leva efter - skam den som ger sig och att jag inte kunde andas så bra och att jag hostade upp alla mina inre organ skulle inte hindra mig från att ta en liten lufstur i solen en dag som denna. Målet var precis som förra gången, lugnt lugnt, knappt fortare än gåfart och så fort det kändes minsta ”dödande” så skulle jag sakta ner eller vad man nu kallar det när det knappt går att sakta ner mer! Solen lös och jag ville så gärna komma i gång med min löpning, känna den där goa känslan jag hade när jag tränat att det gav mig kraft, att det gav mig glädje och framför allt att det gav mig energi så jag blev piggare!

 

Denna gång hade jag planerat rundan så den skulle börja med mycket utför, ja i stort sett skulle det vara utför utan några hundra meter så tankarna att rundan skulle bli lätt lufsad gjorde mig glad. Jag tog mina första stapplande steg och kände, herregud vem är det som har gjort min kropp så här tung – den måste ju väga minst 100 kg fast inte muskelmässigt, konstig känsla på en kropp som väger lite drygt över en fjortiskropp ;o). En lätt sådan alltså!

 

Rundan flöt på och innan den första kilometern burrade så kom första hostattacken, vet inte vad det var för inreorgan som kom upp denna gång då jag inte kan ha så många kvar men något var det väl, kanske en bit av tarmen ;o). Ju längre jag lufsade ju mer kände jag igen en känsla när jag hostade, en känsla som inte var så go att känna igen – jag toppandades ju hela tiden, jag kunde inte få ner luften ordentligt i lungorna (om jag nu hade kvar några vill säga!). Funderade på om det var hjärtat jag hade ont i eller vad det var som var fel, jag saktade ner på tempo och tänkte att, nej hjärtat - det måste väl kännas på något annat sätt eller? Jag lufsade hemåt och när jag kom hem och stretchade så kom jag på vad det var för känsla jag kände igen!!!

 

Muskelfästet vid revbenen!!! Ja just det ja, det var ju precis denna känsla jag hade två veckor innan marathon 2011 då jag hostade sönder muskelfäste och revben! Nej och åter nej tänkte jag!! Men ju längre tiden gick på kvällen ju mer kände jag ingen alla symptomer och skadan var ett faktum. Hostat sönder muskelfästet igen fast denna gången var det på andra sidan! Nej nej nej – jag orkar inte mer, varför varför?? Men det är klart har man hostat konstant i 14 dagar och med all kraft jag har så kanske det inte är så konstigt!!

 

Idag påskdagen tog jag vila, mot min vilja men inbillar mig att om jag vilar i dag kanske det är bättre i morgon :o) Det måste ju bara bli bättre nu tycker jag – vad mer kan hända?? Ja, visst jag – jag kan ju halka på den lilla is som finns kvar och bryta båda benen, då kan jag inte springa alls!! :o( Jag brukar ju vara optimist och tänka positivt men ibland undrar man ju!!

 

 

Ja några snabba pass lär det ju inte bli de närmaste dagarna/veckorna har jag tur kanske jag kan springa Kungsholmen på 60 minuter om inget annat nytt händer – den som lever får se!

 

 

På återseende!

Maria

 

Rubrikerna skulle kunna sättas till många men jag väljer, idag är jag nog fyra organ fattigare, hur kan det komma sig tro? Från att……..

                                         Så här kände jag mig konditionsmässigt i dag!

…….ena veckan kunna springa 7,5 mil helt obehindrat (ett härligt tröskelpass på 60 min. i 5.05 tempo), njutit av varje löpsteg och alla styrkepass under veckan till att nästa dag inte kunna andas, resa sig ur sängen, orka äta och än mindre tänka på något som överhuvudtaget har med träning att göra? Tankarna går mer åt att försöka att överleva!

 

Det stavas AKUT BRONKIT! Feber, hosta så jag tror att varje organ ska komma upp varje gång en attack kommer, matlust som är helt obefintlig rasar i vikt -2,5 kg på 5 dagar, sover som jag var drabbat av narkolepsi – orkar inte vara vaken, sitta upp eller överhuvudtaget belasta min kropp, det känns som jag har fått en kropp som värsta otränade människan någonsin och det skulle ta lång tid att överhuvudtaget orkar tänka på något som heter träning!

 

Den där Premiärmilen som var tänkt på söndagen fanns inte i min skalle, nej nu låg fokus på att jag skulle bli smittfri, feberfri, helst komma i gång med matintaget, få lite energi och framför allt sluta hosta tills jag skulle börja mitt nya jobb! Min kropp hade en klocka att jobba mot och normalt är jag målfokuserad men när man är maktlös över sin kropp som strejkar totalt så vet man tillslut inte vad man ska göra? Jag ville helst bara droga ner mig för att sova och sen hoppas på att när jag vaknade så skulle allt vara borta – in your dreams!!! När jag vaknade upp hade jag ju för fasen liggsår och kroppen kändes ännu mer tillknycklad och risig och vågen började snart luta åt – varning här kommer anorektikern, känns ju inte så kul då jag normalt verkligen ÄLSKAR MAT OCH GÄRNA MYCKET!!!

 

Jag infann mig i alla fall på mitt nya jobb det datum jag skulle börja, smittfri och feberfri men mer var det nog inte! Hjärnan var som en mosad melon som hade blivit överkörd av en ångvält och tankarna på att försöka hänga med i alla nya uppgifter fick ju mig att bli ännu mosigare, men då det ”bara var 2,5 dagar” och sedan kom påsken som jag skulle kunna nyttja de till att friskana till så tänkte jag – håll i dessa dagar, det kommer att bli bättre mycket bättre!

 

Idag långfredagen tänkte jag att jag skulle börja så smått och se om jag orkade jogga väldigt långsamt runt 2-3 km. Det har nu gått 14 dagar sedan det sista löpsteget togs och bara tanken på att det då var 27 km i härligt prattempo i form av 5.54 tempo så visste jag att i dag skulle det varken bli prattempo eller några 27 km men jag måste ju börja någonstans för att komma i gång! Om en månad ungefär är tanken att 10 km ska gå fort och om typ 8 veckor ska jag springa 42 km – ja, ja att man kan tappa så mycket på 14 dagar i kondition, muskler, ork och vikt är inte roligt men det är väl som vanligt BRYT IHOP OCH KOM IGEN!!!

 

Att bara börja leta efter sina träningskläder som nästan möglat i garderoben och sedan att leta fram den där garminen som fanns någonstans i huset var ju lite ansträngande, hummmmmm – kunde den ligga i medicinskåpet tro eller låg den till och med i den väska jag hade sist jag tränade, tillslut hittade jag den :o) Pulsbälltet var det näst viktigaste, för att ha koll på hur mycket pulsen ökat per minut under dessa 14 dagar i helt träningsfrikoma! Solen sken och det kändes i alla fall rätt vädermässigt att bege sig ut, kroppen var väl kanske inte jätte pigg på det men jag kan ju inte gå och slappa till mig totalt, inte för att jag går upp i vikt precis utan mer att jag tappar ju alla muskler jag haft och lite till och det lilla underhuvsfett som jag eventuellt hade är ju borta sedan lång tid tillbaks – jag kanske inte är en stolpe i tjocklek men väl lite smal och det ska jag ändar på, mer muskler och mer fett till mig tack! :o)

 

De första joggingstegen var som en befrielse, även om det var tungt och vi ska inte kan prata om något snyggt löpsteg precis men det var första steget till något. Jag lyfte på den ena foten och sedan den andra och målet var att helst inte gå någon gång under rundan och att jag skulle hosta så lite som möjligt och helst inte hosta upp alla inre organ ;o). Innan gps:en burrade 1 km (jag kollade inte för jag var inte intresserad utav någon fart, men burret är bra att veta så jag vet hur långt det blir) hostade jag nog upp ena lungan, jag spottade – fräste – och hostade slem för en hel armé men saktade ner på farten och fortsatte att jogga och hosta samtidigt, kvinna – kan göra två saker samtidigt ;o). Jag lufsade vidare för jag vill nog inte kalla min runda för jogg men jag lufsade tydligen fortare än vad man går då jag lufsade för bi två tjejer som gick och avståndet ökade till dem trots lugn lufs. Kändes lite skönt i mitt mentala även om jag försökte att inte öka något för då skulle hostan komma åter väldigt snabbt.

 

Jag ökade inte men hostan kom ändå och denna gång tror jag att den andra lungan kom upp. Så nu var jag två lungor fattigare men jag fortsatte långsamt för jag måste ju ta mig hem, andningen var det inte så mycket fel på utan det var väl mer hostattackerna som kom lite då och då, jag lufsade ju verkligen långsamt! Svettades gjorde jag också, vet inte om det var för solen sken, för att jag inte rört på mig på väldigt länge eller om det var våren som var på G? Och så kom backen på rundan – herre gud, backteknik fanns inte på världskartan, det kändes som jag sprang med kontorsstolen under rumpan och skivstången på 30 kg på axlarna som jag nyttjade innan jag blev sjuk till bänkpressen, benen var så tunga och jag hoppades ärligt talat att ingen såg mig, ingen syn att vara stolt över kan jag säga!

 

Men jag lufsade på och ju längre jag kom ju gladare blev jag i själen även om kroppen sa mig något annat, typ OJ VAD LÅNGT DU HAR KVAR TILL ATT KUNNA KRÄMA UR LITE FART I DINA BEN! Men det kommer väl vilket år som helst ;o). När jag närmade mig centrum så kom det en buss, den körde förbi och jag tänkte – skönt, nu hinner alla gå av innan jag lufsar förbi men icke! Jo de hann kliva av men det hann också komma en buss till (på en stäcka av ca 200 meter!) så jag saktade ner om man nu kan säga att man saktar ner när man nästan går/lufsar så att jag skulle slippa att lufsa förbi när alla klev av, denna lufsstil ville jag helst inte visa någon, jag verkligen skämdes för denna stil, anonymitet var A o O på dagens runda :o). Under hela rundan fick jag fyra hostattacker så nu känns det som jag är ett hjärta, två lungor och en mjälte fattigare (vet inte om man kan hosta upp en mjälte men då jag klarar mycket som ingen annan klarar i konstigheter så är det säkert möjligt! ;o) så nu är jag lite lättar för det också!

 

När jag nästan var hemma så mötte jag en kille som bolmade rök ur hela käften – värsta tänkbara avslut på min lufsrunda för en som haft akut bronkit, nu hostade hela gången in till mitt hus och kräktes nästan och om jag haft några inre organ kvar så var dessa borta nu kan jag lova :o( Fy för folk som röker!

 

Men kontentan av lufsrundan blev – jag har börjat, jag dog inte och det kommer att ta lång tid att komma tillbaks!!

 

 

 

På återseende!

Maria

Vilken dag, vilket väder, vilket gäng och vilket………..

…….långpass – min kropp är nu laddad med så mycket positiva endorfiner, D-vitaminer och härligt snack med löparvänner att det skulle nog räcka för lång tid framöver, men mer vill ha mer – påt nästa vecka igen sen om det blir samma väder är det ingen som vet men att det blir samma goa löpargäng är nog något som står ganska klart kanske med lite korrigering då det är dagsformen som styr.

 

 

Ett härligt event med RS hade utlovats och jag var tveksam länge pga. eventuella underlag som skulle kunna vara med tanke på sol, minusgrader, sol och åter minusgrader som betyder halt ;o) Men efter lite vel så blev det Lidingö ändå tog för givet att ledarna var rädda om oss löpare och hittade alternativa vägar som ej var isiga (tränare C hittade alternativa, dock inte så isfria…..kommer till det sen ;o). Idag var det inte bara RS-löpare utan det var andra också, mycket trevligt att samprata med andra så att man kunde mingla liksom.

 

Gänget var där – MO, MR, LH, U, L, mannen som fyllde år i går, tränare M – C – P - maken mfl. och med nya dojor som jag bara sprungit tröskeln i torsdags och en hel rygga full med godsaker så begav vi oss i väg – var osäker på fart men tränare C gav mig och MO ett bra tips och vi följde det – start i 6 tempo och sen ev. gå ner en grupp efter första varvet. Vi skulle vara ute i 3 timmar och vem kunde tacka nej till det i detta ljuvliga väder som rådde – inte ett moln på himlen, vacker natur, mycket hästar (de har ej kommit på att man kan ha dem i lassange än ;o) och gångvägar som var i stort sett isfria bortsett från några små partier.

 

Hängde på glädjesprutande tränare C som skuttade så lätt och mina ben kändes också lätta och samtalsämnena brukar inte vara svåra under långpass, ej heller under detta :o) Jag sprang och njöt, jag sprang och gladdes åt att ha kommit i gång så bra efter min tåavvikelse och mina skippade inlägg och jag bara var – fanns inte en negativ tanke i sikte så långt ögat kunde nå. Livet var bara perfekt! Maken var ledareankare och hojtade till lite då och då när tempot blev lite för snabbt – då sänktes tempo lite och turen fortsatte ut med gångvägar, landsvägar och även lite hala skogsvägar/backar (japp detta hann vi med också då den mänskliga GPS:en tydligen inte var helt intakt under resans gång ;o) men vi tycker så mycket om dig ändå tränare C – sightsing är aldrig fel ;o)

 

Vid varvning och drickapaus tog jag beslutet att byta grupp, det gick lite fort ett tag – 5,32 är inte mitt långpasstempo som det kunde gå upp i ibland, skulle jag sprungit i 2 h kanske men då det var 3 timmar så ville jag hellre springa tiden ut – nu ligger jag kanske på 6 min. tempo som behagligt. Det finns ingen skam i att byta grupp, vi är alla i olika faser och man kan bara jämföra sig med sig själv och då jag inte gjort så många långpass (tre hittills) utan mina inlägg så var detta ett bra beslut – jag kommer att vara jätteglad om jag klarar maran utan inlägg för jag vill inte gå tillbaks till dem nu!! Därför skynda långsamt och dryga 27 km utan dem är jag mega stolt över – 19 års börda och efter 3 månader med träning av fötter kan jag springa så här långt utan dem. Var stolt och ät inte för mycket av kakan samtidigt om man säger så ;o).

 

I den andra gruppen hittade jag snabbt L som också villa ha ungefär samma fart som jag så vi sprang där och tjötade och fortsatte att njuta av vacker natur och härlig löpning. När vi kom tillbaks efter andra varvet visade min GPS att farten bara ökat med 1 sekund från första varvet…….hummmmm kändes ju inte som jag och L sprang så fort men tydligen måste vi gjort det (tiden kan ju lätt springa i väg när man har trevligt och benen bara går av sig självt ;o) men vi pratade ju ganska mycket så tempot var absolut prattempo! Ja ja, ska inte gräva ner mig så mycket i den analysen utan mer se det som något positivt att det går att springa och prata och ändå få en bra km tid :o)

 

 

Efter avslutat löppass blev det SPA med bubbel och sedan lunch!

 

 

Ja, det finns väl inte så mycket att tillägga men en sådan här dag har jag gärna igen, det ger mig energi och det ger mig glädje som jag tar med mig länge länge!

 

Hoppas att även du haft en härlig lördag!

 

 

 

På återseende!

Maria

 

 

Den här tröskeln vill jag gärna "kliva" över fler gånger, vilket .............

Idag var jag allt från en snigel och det kändes underbart att få lite fart under fötterna - börjar tro på ett bra 2013!

.......stärkande pass det blev, jag är lycklig i hela kroppen och själen ska vi inte äns prata om!

 

I dag var det RS som gällde, jag skulle springa mitt första fartpass sedan Lidingöloppet, tån som krånglat och utan inläggen. Tankarna var splittrade och jag visste inte vilken fart jag skulle våga/kunna hålla men tänkte, jag försöker att ta rygg på någon ;o)

Vi var en nätt liten skara och uppvärmningen bort till SS blev lugn och behaglig, mycket tjöt som det ska och lätta ben. När vi kom bort till SS körde vi i gång med en gång, inget att gå och dra på - nej här skulle det tas rygg på någon med bra fart :o)

Hade en plan i tempo o tänkte jag hänger på och får väl släppa när jag inte orkar mer eller när tröskeln är nådd vill säga ;o) Jag började med att hänga på maken som var en av ledarna för dagen, men efter bara några meter var jag i rygg på G och R - två löpare som för mig är såå mycket snabbare än mig men tänkte, ta rygg så länge du orkar och det som var extra kul var att benen kändes lätta :o) en helt underbar känsla!!

Maken med grupp försvann bakom oss och jag kände att det gick fort men inte över någon tröskelfart utan att jag skulle nog orka. Benen kändes fortfarande fin fina och i bland drog R, i bland G jag tror till och med att jag var uppe och drog vid några tillfällen, alla måste ju hjälpa till så gott man kan. Första etappen innan vändning gick 20 s. fortare per km än jag någonsin trott att jag skulle orka :o) Vi vände tillbaks och det kändes inte som det gick långsammare precis (men det är ju så jag vill ha mina pass, börja lungt och öka :o) jag kände R:s armbågar putta på mig, perfekt för då visste jag att jag hade "kontakt" ;o)

Då islossningen inte var klar än så fanns det vissa korta partier som isen låg knögglig och förödisk men då var det bara att öka frekvensen på stegen så att det inte blev så mycket markkontakt (japp trillar man då gör det ännu ondare...... ;o). Jag hängde med grymt bra tyckte jag med tanke på det tidiga fartpasset för säsongen, G och R var grymma harar som verkade vilja ha med den lilla vietnamesiska flodhästen! Vid andra vändningen hade vi ökat med totalt 7 s. till totalt på hela passet, det gick fort och det var ljuvligt!

Tredje ronden, denna gången hängde jag på G över ispartierna och struntade fullständigt att det kunde vara halt, jag sprang i precis samma spår som G och bara matade på! Hararna skötte sig utomordentligt, jag log inombords och var så glad att det kändes så bra, benen var fortfarande med mig och tankar på en bra Marathon fanns i bakhuvudet.
Tredje ronden knappade vi in ytterligare 6 s. till på total tiden per km - nu var jag nere på km tider jag inte äns hade kunnat drömma om på denna distansen, vart är jag på väg tänkte jag??

Fjärde ronden, nu skulle här tuggar fart tills benen sprutade av glädje! Hade bestämt mig för att korta av passet ca 10 min. eftersom det gått så bra, benen kändes så bra, tån inga problem och då var det lika bra att sluta när jag låg på topp det är ju ändå första fartpasset :o)

När vi kommit i mål så hade jag haft en medelfart på 35 s. bättre per km än jag kunnat drömma om och passet hade bara gått fortare och fortare :o) Jag var överlycklig och benen hade fått jobba bra! Med denna härliga och ljuvliga känsla joggade jag o G hemåt och jag mös på hela hemvägen och var så ursäkta språket jävl....nöjd!! Denna tröskel kliver jag gärna över fler gånger!

Snart Premiärmilen om två veckor men den får gå som den gör, inga krav då jag tror eller rättare sagt har svårt att tro att jag skulle kunna hålla detta tempo i 2.5 km till men vem vet.....jag trodde ju inte heller i dag att jag skulle kunna hålla detta tempo så jag kanske inte ska tro utan bara springa :o) :o)

I dag njuter jag av gådagens pass och kroppen känns fin fin, benen lätta och sinnet ännu lättare och i morgon stundar 3 h löpning med massor av löparvänner, SPA och gemensam lunch, varför klaga??!! :o)

Önskar alla en grymt goo helg!


På återseende!
Maria

Om året ska fortsätta så här så kommer………..

…... jag förhoppningsvis vid årsslutet att kunna sammanställa min bästa säsong någonsin sedan efter fotoperationerna. Förra året var magiskt men trots det så vågar jag tro och hoppas på fler framsteg och hoppet är det sista som kommer att lämna min kropp!

 

 

Med förra veckans härliga långpass i minnet så var det dax att se om jag kunde prova på en grupp över den makliga i RS, självklart tror jag tempomässigt att jag skulle klara det utan några problem men jag vill gå lugnt fram fortfarande med mina fötter som nu springer och går helt utan några inlägg i skorna. Jag vill skynda långsamt, dum, lat, feg eller klok - kalla det vad ni vill men jag tänker inte gå på några fler minor i år ;o).

 

Då jag har min träning som en livsstil så är det här den skönaste och gooaste livsstil jag någonsin skulle kunna tänka mig och jag har valt den själv redan som ung, något jag absolut inte ångrar även om den ibland inte alltid är så lätt, exempel vid motgångar pga. skador eller annat som kan hända – men säg den livsstil som är helt lätt? ;o)

 

Långpass är en ljuvlig sysselsättning som jag brukar hålla på med på helgerna, att springa runt i lugnt tempo, småprata med vänner som brinner för samma sak som en själv och dessutom känna att ens kropp blir starkare för varje pass jag gör är helt underbart  – säg den människa som vill tacka nej till denna sysselsättning? Får jag dessutom fika under löpturen (ej sätta sig ner på något café alltså utan under rörelse och i form av energikaka eller gel :o) då blir löpturen helt totalt njutbar och jag bara ler med hela ansiktet även om snön piskar i ansiktet och underlaget är halt som en isbana.

 

Samling vid PF som vanligt, många härliga löpare hade samlats för att i dag bege sig på en 120 minuters löprunda i goo A-fart. Tänk om jag hade fått uppleva denna löparglädje tillsammans med löparvänner redan som ung, ska väl vara ärlig att det var inte många av mina fotbollsvänner mfl. som tyckte det var så kul att springa utan boll även om det fanns vissa undantag (jag bland annat ;o). Självklart fanns det alltid glädje i mina lagsporter som jag höll på med, det var inte det – det var bara det att ingen brann och njöt så mycket av löpturerna som gjordes, men men nu har jag ju fullt av njutbara löpare runt omkring mig så det känns som jag får igen mycket som jag saknat i ungdomen ;o)

 

Asfalt, asfalt och åter asfalt med inslag av grus hade utlovats och jag bara älskar asfalt! Underlaget kunde på vissa ställen varit mer isfritt men men, för att det ska bli vår och barmark så måste ju snön och isen smälta och säg den mars månad som det inte är minusgrader i – japp, säger ju sig självt HALT ;o). Vi blev 5 i vår grupp plus maken som ledare, liten och hanterlig grupp. Jag tjötade väl inte precis hål i huvudet på deltagarna denna gång men det var mer för ”jag var ju ny i guppen” och vill ju gärna springa där i gen och hur hade det sett ut om jag tjötat som jag brukat, då hade de väl undrat – vad tusan är det för pratkvarn?

 

Turen gick över Västerbron x 2 men efter att ha sprungit på VB så många gånger nu så är det inte mycket som skrämmer, skulle vara om det snöade i juni! ;o) Men vindmässigt, snömässigt och värmemässigt har jag nog provat på allt – till och med under perfekta förhållanden, Stockholm Marathon 2011 tycker jag var ganska bra för oss löpare, kanske lite kallt för publiken.

 

När vi kom ner i Tanto började det snöa lite lätt som sedan blev mer och mer vilket gjorde att vi inte såg isfläckarna under snötäcket som blev, vår grupp blev förskonade från vurpor men när vi kom tillbaks till PF fick vi reda på att det hade visst vurpats lite här och där till och med så att blodvite visades och kläder gått sönder, inte kul! Det är svårt att beskriva en löprunda som för många ”normala människor” skulle ses som något dumdristigt, ute och springa när det är halt och snö snett från sidan – men för mig var detta ett underbart löppass och ett positivt besked att nu var inläggen kastade och borttagna förgått, det gjorde mig grymt lycklig! Att det snöade SO WHAT :o).

 

På kvällen var det 40 års fest – hos vem? Naturligtvis en löparkompis – det var löpare överallt på festen och som jag skrev på FB, utvecklingen har gått framåt – förr var det hotshotsrace nu mera är det plankan och chinsrace som gäller och jag föredrar hellre det sist nämnda :o).

 

Söndagen tillbringades med årlig Vasaloppsfrukost, har vänner som spinnar sig igenom loppet – jag åt mig igenom loppet en perfekt sysselsättning och efter avslutat lopp (både på skidor och att äta) så blev det en liten löprunda i a-fart enligt program. Kan en helg vara mer innehållsrik ur idrottsperspektiv – oj, glömde ju 5 milen på skidor och friidrotten, japp idrottstokig - något som aldrig kommer att gå ur mig (tror jag ;o).

 

 

Avslutade ju 2012 med inläggning på sjukhus och mitt träningsläger var i fara – med en sådan start på året så kom naturligtvis tankarna på, hur ska denna säsong sluta om den ska börja så här tidigt med käppar i hjulet? Men som jag alltid sagt, skam den som ger sig!

 

 

Snart ny vecka och nya utmaningar och personligen känner jag mig ganska glad och stolt över träningsdosen hittills i år:

 

62 dagar som gått.

47 pass

55 timmars träning

 

För mig är det en grym start på året men jag tänker skynda långsamt, även om det är många pass så har det hela tiden stegrats långsamt i vikt (styrketräningen),  längd, fart och mängd – tänker leva som jag lär!

 

 

 

På återseende!

Maria