Dagen med stora D inte bara för att vi lapade D-vitamin i solen utan även för 25 goa km UTAN INLÄGG men……

Man blir smal utav att springa säger de - och ska jag desutom följa rådet som den nya arbetsgivaren vill lär det inte dröja länge tills jag ser ut som Benji till höger

……de lär ju inte funnit ett enda gruskorn kvar utmed vägen vi/jag sprang för när jag kom hem så hade jag nog ett ton grus i mina skor!!! :o(.

I dag var det ett härligt långpass med härlig adept som skulle ske, fast vi skulle varit fler men de blev de tio små negerpojkarna (om man får säga så i dagens läge – Agata gjorde ju det på sin tid ;o). Samling vid Zinken tillsammans med de andra gasellerna för att sedan följa ME:s väg och takt – i dag skulle här byggas kapillärer, det skulle gå i snacktempo och det skulle bli långt var min tanke.

 

Solen sken och vi med den, det var helt ljuvligt att rikta fejan (och då menar jag inte att jag riktade upp dataskärmen mot solen och hade på Facebook ;o) mot solen och känna värmen – det var nästan så att jag längtade till våren OK jag längtade till våren men med hänsyn till de som ska åka Vasaloppet nästa vecka så är det OK att snön ligger kvar en vecka till MEN SEN SKA DEN BORT – JAG VILL HA HÄRLIG BARMARK OCH SPRINGA PÅ :o).

 

ME tyckte att vi skulle dra ut med vattnet på söder och det var ju en bra idé då det inte blåste och solen gassade, ett soligt Stockholm i vacker vinterskrud är ju inte helt fel. När vi släpp i väg de andra gasellerna så trippade vi lätt i väg och tjötet började med en gång (jag får nog träna mig på att inte tjöta hål i huvudet på alla jag springer långpass med…….för tids nog kanske jag får springa själv! ;o) Vi hann beta av några ämnen men jag funderade på om ME verkligen var otränad som hon meddelat mig när jag skulle göra träningsprogrammet till henne – men det viktigaste var ju att hon startade upp lugnt och fint efter uppehållet och det verkade hon ju ha gjort, men nu får vi nog göra en progression :o).

 

Solen sken och solbrillorna gjorde verkligen nytta! Det var många lördagsflanörer ute men säg den som inte vill lapa lite D-vitamin när chansen ges :o). Efter att ha släppt av ME vid G så fortsatte jag hemåt. Jag försökte att skaka ner de gruskorn och stora bumlingar som jag hade fått i mina skor – japp, de var nog stora som bowlingklot kändes det som men att stanna och ta ur dem…..nja om en liten liten stund tänkte jag och så tänkte jag hela turen hem!

 

Jag samlade alla gruskorn och stenar jag kunde hitta ut med vägen och skakade lite då och då på fötterna för att i alla fall samla med längst fram vid tårna, inte det bästa tipset då jag nu mera i stort sett springer 95% på mellanfot/framfot……men gratis peeling är väl inte så fel eller? ;o). Att känna att jag kan springa utan inlägg är en underbar känsla, en känsla som jag aldrig trodde jag skulle få uppleva – det är som ljuv musik för öronen.  Tån kändes heller inte nämnvärt men det kändes som jag kompenserade lite genom att använda höger lilltå lite för mycket men men säg den som inte blir lite snedbelastad när man har en lite defekt kroppsdel? ;o).

 

Tempot skulle fortfarande hållas lugnt och fint, men när man vet att man är på väg hem så KAN (jag säger inte att jag gjorde) det gå lite lite fortare än parattempo, det är ju inte så att man springer och pratar med sig själv precis :o). Men jag kom hem, hade härligt sällskap med ME de första 10 km, det blev fin fina 25 km utan inlägg, tån kändes kanon, jag fick i mig en del D-vitamin och jag fick med mig ett ton grus/sten hem – vad fanns det att klaga på?

 

Nu har jag en vecka på mig att ”softa” sen ska det trappas upp lite på tempo, Premiärmil om fyra veckor och målet är ju lite fortare än softtempo och om bara den där snön försvinner från gatorna så ska jag nog kunna få upp lite fart också :o). Nu är kvällen sen och en mycket trevlig middag i goda (löpar)vänners lag är avslutad och nu står nog vågen på 99 som den gjorde i morse, japp det var var den gjorde sedan att det inte var kg var ju en helt annan femma – men rädd blev jag ;o).

 

Med lite sorg i hjärtat så tänker jag på att om ca 7 timmar så skulle jag kunna ha startat i mitt andra Öppet Spår men men……Livet blir inte alltid som man tänkte sig, men jag vill önska alla som ska åka riktigt lycka till  - jag kommer att följa er på nätet och heja med hela mitt hjärta från soffan!

 

 

På återseende!

Maria