……du dessutom inte har ätit på dryga 5 timmar och kört ett 90 minuters löppass innan! ;o).
Ja, vet inte riktigt var jag
ska börja men sist jag var på yoga (min enda gång hittills i mitt liv), tror
det var minst 15 år sedan så tog det ungefär en vecka att få kroppen tillbaks
som den var innan passet – denna gång blir det inte lika illa men det beror nog
på att jag var mest åskådare!! Man kan ju aldrig säga något om man inte provat
så jag tänkte jag ger det en chans – nu har den chansen varit och ja, vad ska
jag säga?! ;o)
Först väntade ett 90 minuters
löppass i härlig stadstrafik, bland lördags flanörer och snömodd som nu mera
blivit en vana, vi lever ju i Sverige och det är ju februari – vad kan vi
annars räkna med? ;o) Jag testar fortfarande tån och i dag kom jag på efter
dryga 60 minuter att jag hade ju inga inlägg och det kändes fortfarande bra!
Jag sprang inte snabbt utan i dag tjötade jag hål i stackars J:s huvud under de
90 minuter vi var ute, hon tar nog med sig öronproppar nästa långpass om hon
ska springa med mig :o) Men långpassen ska ju inte gå fortare än att man kan
snacka – det påminner ju alla tränare om innan träningen, jag älskar att leva
upp till bevis :o) :o)!
Efter löppasset var det dags för
den stora händelsen på dagen, löpning håller jag ju på med jämt men bicramyoga
hör inte till vanligheten – har aldrig testat men någon gång ska ju vara den
första. För att starta ett pass ska man tydligen inte ha ätit på tre timmar
innan, där sprack mitt matschema med en gång, jag vill/måste ju äta varannan
timma för att jag ska må bra – nu hade jag dessutom varit ute och sprungit i 90
min innan så jag ville ha i mig lite energi (även om jag så här i efterhand
insåg att det lilla jag fick i mig inte hjälpte! ;o).
Här skulle svettas hade det
utlovats och jag lovar att det svettades, att bara kolla på hon framför mig som
gjorde övningarna korrekt fick mig att svettas! Jag kom efter mycket kort tid
på att jag måste nog har stelopererat mina sju cervicalkotor i nacken under
mitt förra liv för någon rörlighet i dem kunde jag inte finna under hela
passet, det var som att försöka att vrida och böja på ett järnrör – stelt som
fa….! Mina axlar, min bröstrygg och latsen hade nog också stelopererats – jag kanske
hade fått mängdrabatt när jag ändå stelopererade cervicalkotorna!!
Jag tänkte efter ett tag att
om jag hade viljat bli acrobat eller balettdansös så hade jag inte slutat med
baletten då jag var nio och att börja med det igen vid dryga 30 +++++ kanske
inte är det allra bästa, visst övning ger färdighet men om man inte har någon
färdighet och en kropp som är lika formbar som en tegelsten så känns det som
det är lång lång väg till denna färdighet om inte till vigheten ;o).
Jag brukar inte ge upp men med
en kropp som bara stretar emot var det inte någon idé, jag hade dessutom fått
ont i skallen då jag var hungrig som en varg och magen var lika tom som dammen mitt
i Kungsan på vintern, nej jag satte mig ner och kollade på hon som gjorde
övningarna precis som de var tagna ur instruktionsboken. Beundransvärt!! Där
satt jag som en zombi och bara glodde, hoppas inte att hon tog illa vid sig men
jag var helt paralyserad och kände att NEJ det här var inte min grej.
Men efter dagens pass så var
det faktiskt tre övningar som jag kände att jag inte var helt ute och cyklad
med, dels var det naturligtvis den där ”ställningen” som de kallade något med
DÖD – man låg bara helt raklång på mattan och andades in och ut (det klarade
jag :o) sen var det den när man skulle se ut som en boll fast omvänt – man tog
tag i sina fötter och svankade rejält så man såg ut som ett O. I min ungdom var
jag en av få som kunde ligga bekvämt i en brassestol på mage ;o) och sen var
det den där övningen man stod på ett ben och skulle fram med det andra och
kroppen var lutad i 90 grader mellan lår och mage (svårt att förklara…….) den
kändes lite kul :o) Visst långt ifrån prefekt men jag såg inte ut som en i
hoptryckt semla där grädden vällde ut över bullens sidor utan de var nog det
bästa jag kunde åstadkomma i positions väg.
Maken tyckte att jag såg ut
som jag hade svalt en citron eller ett kilo sådana, ja ja jag var inte göör
lycklig av att inte klara övningarna men jag ville inte slå knut på mig själv
(och kunde inte!) och sedan inte komma loss – man kan inte kunna allt, så är
det bara! Dagen var givande och något årskort på bicramyoga kommer det inte att
bli, i såfall ska jag först ”operera tillbaks min rörlighet i min kropp” då
kanske jag kan återkomma! :o)
Men tusen tack för en mycket
givande dag Running Sweden!
Maten på restaurangen satt
inte fel efter passet!
Skam den som ger sig – i dag
fick det bli skammen, men vad fasen ;o)
På återseende!
Maria
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar