I dag bytte jag spår vill jag lova men inte till det som kanske bilden visar......balett slutade jag med när jag var 9 år!

Ett sista pass innan julen skulle stunda fick det allt bli i dag, Dan före dopparedagen, solen höll på att tränga i genom de små molnen på himlen och parkeringen var nästan full på så när en plats och den tog jag :o) Startade lite senare i dag för att i iallafall få en sovmorgon denna vecka!

 

Oj vad mycket folk i alla de möjliga kategorier, stora, små, smala, lite kraftigare men framför allt en massa HUNDAR dock kopplade vilket jag uppskattade ;o) Såg lite farligt ut, tänkte tänk om hunden fick för sig att dra till skogs – verkade inte lika lätt att bromsa på längdskidor som när man gick. I dag var det teknik som gällde i alla de former, det skulle stakas på rätt sätt, det skulle dubbelstakas med frånskjut, det skulle diagonalas med distinkta benrörelser men framför allt så skulle det springas upp för varje uppförsbacke antingen med skidorna i färdriktningen eller som ett litet V.

 

Så var det allt folk ja, dessa skulle göra att jag fick träna på en del till som jag förmodligen kommer att behöva i Öppet Spår – byta spår för att kunna åka om!! Idag fanns det tre spår och större delen låg jag faktiskt i spåret i mitten för att i höger spåret som jag egentligen tyckte att jag hörde hemma i var det väldigt många som var ute och njöt av sin tur, inget fel med det – det var ju bara för mig att åka om om jag nu ville åka fortare, men när det ligger folk som njuter i både höger och det mittersta spåret så blir det lite knepigare, för jag vill ju inte hindra de som kommer i fullfart i spår nummer tre så ibland fick jag åka mellan höger spåret och spår nummer två, inte jättelätt eftersom det inte fanns något spår där, men det gick!

 

Så i dag fick jag öva väldigt mycket på att byta spår, ett skär eller två för att ta mig ut ur högerspåret, lite stakning för att komma förbi och sedan in i högerspåret igen – detta var ett väldigt tidskrävande uppgift och det tog ett tag igen innan jag fått in en go rytm och då skulle jag byta spår igen!! Men men spåren är till för alla och det var väldigt många tappra barn som stånkade runt med sina föräldrar, jag mindes själv hur det var när jag var liten och var ute och åkte skidor med mina föräldrar – fikapausen var ju det roligaste, varm apelsinsaft gick ju inte av för hackor ;o).

 

I dag sprang jag upp för hela tour de skiibacken utan nästan någon stavisättning, benen fick jobba som tusan men det kändes gött, såg dessutom i dagsljuset att det fanns ju en genväg för de som inte ville eller kunde ta sig upp för backen…….hummmm, det var smart ;o). Nu ska det bli skönt med lite julvila i några dagar, mina armar och överkropp är lite trötta efter allt stakandes mm. jag är ju inte någon atlet i min överkropp precis men om det ska fortsättas i detta tempo så kanske jag kan bli så småningom ;o).

 

 

 

 

 

 

God Jul på er och på återseende!

Maria

 

I dag skulle det tränas på ”dubbelstakning med frånskjut” – det var som att ta ett steg tillbaks från de skidpass jag gjort innan, men ska man få in någon teknik så är det bara och nöta på :o)

Så här känner jag mig ue i spåren, framför allt vet jag att min tunga hängar och slänger lite hit och dit och snoret ska vi inte äns prata om - det är svårt att snyta sig när man åker skidor för det sitter ett par stavar i vägen hela tiden!

 

 

Idag fick jag även lära mig att det heter inte växel 1,2,3 och 4 – det säger man tydligen när man pratar om skate och det håller jag inte på med även om jag ibland flaxar lite mycket med armar och ben så man kanske skulle kunna tro att jag håller på med det fast då under väldigt okontrollerade former ;o). AP hade tydligen planer på teknik i början och jag sa till honom att jag skulle gärna vilja lära mig att åka på ett ben med dubbelstakning (som det tydligen heter), AP ställde gärna upp och visade, han kollade och han gav tips på hur jag skulle göra.

 

Om jag tyckt innan att jag stod stilla när jag diagonalade så vet jag inte vad jag ska säga om detta – i såfall skulle det nog varit ett skidtag framåt och två bakåt, nu kändes det verkligen som jag stod stilla!! Men ska jag lära mig något så var det bara och nöta på, jag lät de andra åka i väg och sedan började jag med dagens teknikpass! Fick även tips i torsdags av RS tränaren M hur jag skulle staka rätt, så nu var det träning även på det. Idag var fart helt oväsentlig, jag ville lära mig att staka rätt och att åka rätt med dubbelstakning med frånskjut!

 

Nu kände jag hur mycket mina nästan obefintliga bukmuskler fick jobba, oj vad trött och slitsamt det var, försökte att inte använda triceps utan att hänga mig på stavarna som AP sa och inte böja benen som RS M sagt, det var mycket att tänka på samtidigt som jag försökta att inte åka in i dem som var framför mig. Jag blev helt slut och tänkte, sa vi två varv???? ;o)

 

Nu var ordningen återställd, jag såg åter bästaste haren Lona skida där framme och jag gav glada hejjarrop till henne när hon på andra sidan kom åkandes så snabbt och fin, snabb jäv…..den där Lona! Hoppas hon kan få in mig på SUB 45 i löpning nästa år, fast just nu kändes löpningen som väldigt långt bort, än så länge springer jag snabbare (om det är snöfritt ;o) än jag åker skidor men jag har ju några månader på mig tills jag ska vara i toppform om inte i alla fall i form!

 

Efter ett varv så insåg jag att jag inte gjort några vurpor men det är klart när det inte går så fort så är det lättare att undvika vurpor, dock säger jag inte att det inte sker men i dag stod jag till och med upp i varje nedförsbacke även om det känns läskigt när det går så fort och jag inte har några stålkanter att bromsa med……men antingen så följer man spåret och är medgivlig eller så får jag ploga, som jag sagt innan – ner kommer jag alltid fast jag vill gärna komma ner med alla ben och armar i behåll!!

 

Efter en kort paus med lite vatten så var det ett varv till som gällde, påt igen! Nu hade det kommit bra med folk och trot eller ej jag sprang förbi en skidlöpare i uppförsbacken…….OK att skidlöparen var ett barn på si så där 7 bast hör kanske inte till saken men jag sprang för bi :o). På det här varvet skulle vi träna på att springa i uppförsbackarna med ”raka skidor” inte som ett V, i de små backarna gick det väl lite bättre men så fort det var gööör brant så var jag där igen med mitt V. Tungt och jobbigt att springa i backarna!!

 

Jag tycker det är svårt att veta om man ska åka för bi eller om man ska ligga bakom och trycka när det är någon som håller lite lite lägre fart än jag, jag vill ju inte åka om och sedan lägga mig som en bromskloss framför eller åka om och stressa på så mycket att jag trillar, det har jag hört andra gjort ;o) Sedan tycker jag att många hoppar in för tidigt mitt framför mig när de dragit förbi, det måste väl vara samma sak här som att köra bil, avstånd i fall något skulle hända? Men men, oftast skidar de ju ifrån en med en gång men jag tycker ändå att det är läskigt när de hoppar in mitt framför mina skidspetsar. Nog gnölat tycker faktiskt att de flesta har bra respekt och hyfs i skidspåren ;o).

 

I dag blev det i alla fall två varv och jag är mycket nöjd även om tempot var lägre men jag gnetade på med min teknik och fick faktiskt beröm av AP, vi kom även fram till efter ett varv att bästste haren Lona hade musklerna (för i dag kändes det som jag inte hade några benmuskler alls) och jag tekniken – om vi klonade oss skulle det gå grymt bra! Hur löser vi detta tro? ;o)

 

 

7 pass på 14 dagar är jag väldigt nöjd med, det går åt rätt håll! :o)

 

 

På återseende!

Maria

Tänk så fort det kommer att gå att åka skidor när jag slutar att trilla i nedförsbackarna!

Undrar om jag kommer att vara så här glad efter att jag åkt Öppet Spår 2013? Men det är klart - slår man maken så blir man så här glad ;o)

 

 

I dag var det påt igen, löpning har alltid varit en livsstil i mitt liv, just nu har jag bytt ut löpningen med mest dels skidor och jag verkligen – TRYCKER OCH NJUTER, även om jag just i dag körde åter ca 7 km stakning. Efter en dag full med lite av varje så var det skidåkning för mig och bästaste haren Lona som gällde, vi tryckte i gång våra pannlampor och så stakade jag i väg och Lona som kan åka på ett ben i taget började med det (tror jag, hade inte ögon i nacken men tror det var så ;o).

 

När jag stakade där så tänkte jag att jag är ju en konstig ”bil” som bara kan köra på ettan eller trean – den där växeln nummer två har jag inte riktigt fått grepp på, däremot berättade min make för mig förra gången att det fanns tre eller till och med fyra växlar, den sista visste han inte vad det var för någon……..var det när man svävade fram ovanför skidspåren tro? Men enligt honom var växel ett att man diagonalade (det som jag gjorde under hela Öppet Spår 2006), växel två när man åker på ett ben i taget och skjuter ifrån och sen var det växel tre, stakning i 190 :o).

 

 

 

Nu förstår jag varför det gick så fort sist när jag stakade men jag kan ju inte staka hela Öppet Spår (även om Jerry Ahlin gjorde det). Jag skulle så gärna vilja lära mig växel nummer två, för så fort jag diagonalar så känns det som jag står stilla i spåret och inte rör mig en millimeter – OK nu ljög jag nog, när jag går upp för backarna DÅ KÄNNS DET SOM JAG STÅR STILLA!!!

 

När vi åkt en bit och jag hade Lona tätt i ryggen så började jag prata, om det kändes bra, vad duktiga vi var och vad bra det kommer att gå i Öppet Spår mm. men så hörde jag två snabba skär bakom mig och jag tänkte nu jävlar har Lona tröttnat på mitt snack och vill dra för bi men vem var det som blåste förbi mig på vänster sidan med värsta skären?? Inte var det Lona inte, nej det var någon lång manlig skugga och jag var bara tvungen att säga – men du var ju inte min polare! Han gav mig en blick och sa – nej men hon kommer säkert snart, sen avslutade han med att önska lycka till på Öppet Spår! Jag kände mig jätte dum som åkt och babblat med en okänd kille – han undrade nog vad jag var för typ som inte hade koll på vem jag hade bakom mig och dessutom pratade på, men vad fasen, han verkade ju inte arg för att jag åkte där och snackade med någon jag trodde var min polare ;o).

 

Jag stakade och sen kändes det som jag dog i överkroppen, kom då på att detta var ju mitt 6 träningspass på 5 dagar, kanske inte så konstigt att jag kände mig lite sleten? När vi kommer fram till ”en kilometers rundan” så hade vi snackat om vi skulle ta den två varv för att få ihop några km, vi tog oss ner utan någon vurpa den klarade jag av när jag svängde lite längre bort och spåren blev nästan obefintliga. Fick i alla fall reda på att även denna dag så var snödjupet lite djupare än jag var nöjd med att landa i, snökvinnan reste sig snabbt upp och kollade så att inte bästaste haren Lona kom tätt efter för då skulle hon ha delat mig i två delar genom att köra rakt över mig – men jag hade tur, ingen Lona i siktet just då och det tackade jag för! Vi bestämde oss för att bara ta ett varv och jag stretade inte emot för jag ville inte göra en vurpa till på samma ställe ;o).

 

När vi kom ut från en kilometaren så fick bästaste haren Lona åka om mig och dra lite och hon drog, jag hade dött i hela min överkropp och orkade inte ta ett staktag till kändes det som, försökte att diagonale men det gick ju så långsamt och känslan i kroppen som jag hade förra gången jag åkte då jag tyckte att det gick så fort var helt bortblåst, nu var det bara och bita ihop och hänga på bästaste haren Lona. Hade inte Lona varit med så hade jag nog gett upp och tagit av mig skidorna och gått tillbaka till starten men det är bra med en hare, det får en att kämpa vidare och jag ville ju inte att hon skulle få vänta allt för länge när hon kommit i mål. Men hon var snäll och väntade i sista nedförsbacken där det inte fanns en tillstymmelse till spår utan det var helt platt, fast det kändes i och för sig lättare för det gick bättre att ploga då, men jag tyckte att Lona stod lite väl nära för att jag skulle kunna lyckas att dra med henne i fallet om jag skulle trilla men allt slutade bra.

 

När vi kommit i mål båda två efter några vurpor, men det hör ju till så sa jag till Lona – tänkt så snabba vi kommer att bli när vi lär oss att stå i alla nedförsbackarna, just nu känns det som ett lotteri för min del – ner kommer jag alltid men frågan är hur ;o). Vi kollade på våra gps och jag hade åkt två minuter bättre än förra passet då jag åkte hela varet och Lona var ännu snababr än sin förra gång. Jag kanske kan hoppas på ett PB på runt 60 minuter om jag inte fikar allt för länge på matkontrollerna men som sagt var det är långt tills Öppet Spår och det kan hända mycket både åt det ena hållet och det andra ;o).

 

I morgon tänker jag inte röra ett finger träningsmässigt – min kropp behöver vila för att ta nya tag inför lördagenspass, då det ska bli två varv om jag inte får Hammarbybacken under mina skidor igen!

 

 

Tack bästaste haren Lona för troget sällskap – vad starka och fina vi ska bli tills den 24 februari!

 

 

På återseende!

Maria

 

 

I dag vill jag dela min lycka med alla som vet vem jag är och kanske några till ;o)

 

 

Jag har mycket att tacka Running Sweden för – inte bara mitt ”nya löpsteg” utan även att jag i dag tack vare deras samarbete med Acsess Rehab och framför allt sjukgymnasten David Felhendler kunnat göra något som jag aldrig hade trott skulle ske i mitt liv!

 

Jag brukar inte rosa hit och dit för det finns så många duktiga människor bland de som jag träffar men David vill jag ändå lyfta fram för att han har lyckats tack vare sin kunskap göra något som ingen läkare, ortoped, sjukgymnast eller smärtläkare lyckats med på 19 år! Som jag har sökt för smärta i mina fötter! David lyckades på drygt tre veckor ……..intresserad, fortsätt läs ;o)

 

För att göra en lång (19 år) historia kort så har jag haft inlägg för mina pronationer i mina fötter sedan jag var 19 år och det blev ju inte bättre efter mina fotoperationer 1999, men tack vare ett misslyckat försök att göra nya inlägg hos en annan naprapat så var jag tvungen att göra drastiska åtgärder för jag fick en sådan enorm smärta av de nya inläggen. Jag fick tid hos David – förutom att han kittlades, knäckte lite här och där och frågade om det verkligen fanns vietnamesiska vattenbufflar så rekommenderade han en bok som hette – Plågade fötter, moderna skor! Jag brukar inte läsa hysteriskt mycket men när smärtan tar över så att jag inte kan träna finns det bara ett val – läsa eller vila från träningen på obestämd tid, valet är ganska lätt ;o)

 

 

Jag fördjupade mig i boken, jag engagerade mig i övningarna, jag kollade på de svartvita bilderna och jag försökte att efterlikna både det ena och det andra med olika resultat, mest dåliga :o(. Men så började det hända något – nej tårna började inte gå av, fötterna svullnade inte upp som ballonger, nej det hände helt otroliga saker i positivbemärkelse!! Jag fick lite lite mindre smärta för var dag som gick förutom den träningsvärk som blev men det var något jag kunde ta så länge jag visste att det ledde till något gott.

 

 

·         Efter tre dagar provade jag att gå/stå utan mina tofflor som jag hade haft de senaste 13 åren och åren innan dess hade jag gått i några andra tofflor eftersom det alltid känts som jag stått på hälbenet och det har gjort svin ont att överhuvudtaget stå eller gå utan ett par tofflor.

 

·         Efter elva dagar provade jag på att lämna hemmet utan mina inlägg, jag tog mig in till stan med pendel och besökte en butik och sedan hem igen med pendeln – lagom tur att gå och det gjorde inte ont, visst att gången blev lite obalanserad men det berodde på ovana, men det viktigaste var att jag inte stod/gick på hälbenet och att det inte gjorde ont!!

 

·         Efter fjorton dagar fotograferade jag fötterna igen och såg en markant skillnad, jag såg att jag hade en tendens till en hålfot, inte stor men man kunde ana! Lika så att det började bli mellanrum mellan mina tår och styrkan tilltar i mina tår och fötter.

 

·         Efter 21 dagar kör jag ett gympass på morgonen utan mina inlägg och på kvällen kör jag ett styrkepass med lite utfallshopp och höga hopp mm. Det funkar tillfredställande, klart jag måste vänja mig gradvis men det går förväntansvis bra!

 

·         Efter 22 dagar det vill säga tre veckor så kör jag mitt första löppass på 8 km uppdelat på 2 kilometare UTAN MINA INLÄGG i värsta sorbésnö och kuperad terräng – dock kände jag av mina trampdynor på framfoten efter 8 km där av jag slutade med gott samvete. Positivt – att jag förmodligen springer mer på framfoten än på hälarna ;o)

 

 

Men ni förstår ju vilken lycka, efter att inte ha kunnat stå, gå eller än mindre springa på 19 år utan mina inlägg helt plötsligt kunna göra allt ovan – lyckan är ju helt total, just nu har farten ingen betydelse och jag har allt att tacka David för detta, han säger dessutom att nu kommer jag att få ett annat löpsteg med mer styrka i avstampet. Mitt mål (dröm) var att jag kanske till våren eller sommaren skulle kunna lägga undan mina inlägg men att det skulle ta dryg 3 veckor hade jag aldrig kunnat drömma om!

 

Jag vill i alla fall tacka Running Sweden för all löpteknik som gjort att jag fått ett bättre löpsteg, jag vill tacka för att RS samarbetar med - för mig, Sveriges bästa team Access Rehab som inte bara hjälpt mig via David utan även andra ur teamet så att jag kunnat springa marathon 2011 med en revbensskada som gjorde att jag varken kunde ta mig ur sängen, springa på 14 dagar innan marathon eller än mindre skratta ;o)

 

Nog smörat för i dag – men ni förstår nog vad jag menar ;o)

 

 

På återseende!

Maria

 

Jag älskar att ha fokus och i dag skulle fokus ligga på STAKNING men det är inte så lätt när man upptäcker att man har …………….

Det känns som att Skalman har hittat ett andra nöje förutom löpningen :o)

…….med sig hela Hammarbybacken!  

 

 

Som rubriken lyder så älskar jag att ha fokus, utan mitt fokus så skulle jag nog inte äns kunnat skriva detta inlägg för att vara krass och då tänker jag främst på min fothistoria men i dag skulle jag fokusera på STAKNING.  Ett pass har gått i teknikenstecken utan stavar nu skulle här nyttjas stavar tills det bara brann i hela min överkropp, mage, rygg och armar – benen skulle få ”softa lite i dag” ;o).

 

Känns som att vår bil hittar vägen själv nu ut till Ågesta, startklar strax efter kl. 09.00 och då var nästan parkeringen full!! Lite go musik i ena örat skulle nog göra att jag orkade staka så mycket jag bara kunde under dagens pass, ville även försöka mig på två varv runt golfbanan.

 

Jag stakade i väg och det gick otroligt lätt, kunde i och för sig bero på att det går lite utför i början. Musiken flödad i ena örat och jag kämpade på och tänkte – staka, staka, staka, staka – jag ska skaffa mig en överkropp som ett V inte som ett A :o). Jag försökte att jobba med de få bukmuskler jag har, jag tryckte i stavarna och släppte dem där bak som jag sett och hört att man ska göra – det kändes som jag hade ett någorlunda flyt. Men så kommer backarna  - jag får nog ta ett pass som jag bara tränar på att ta mig uppför backarna men funderar på hur jag ska ta mig till botten på backen sen för jag kan ju inte åka tillbaks ner efter att jag kämpat mig uppför – då kolliderar jag ju med de som åker på rätt håll. Tåls att tänka på hur jag ska träna backe!

 

Snön vid sidan om spåren var lite mjuk så jag sjönk ner lite här och där när jag stakade men jag trillade inte (där i alla fall ;o). När jag kände att det gick som bäst så gjorde jag ett riktigt djupdyk – naturligtvis i en nedförsbacke, spåret försvann liksom, det var alltså utplattat och för mig var det bara att åka rakt fram, försökte att  ta emot mig med stavarna och händerna men det måste sett helt förbannat kul ut – jag åkte rakt ut i lössnön och lämnade ett stor djupt hål efter mig men reste mig upp och stakade vidare full med snö från topp till tå, men de som åker slalom säger att man är ingen riktig åkare om man inte vågar trilla så jag kör på samma koncept på min längdskidåkning :o)

 

När jag närmade mig ”Tour de ski backen” som jag kallar den så tänkte jag på vad bästaste haren Lona sagt till mig förra gången – att jag ska pronera med mina fötter och skidor när jag tar mig uppför. Jag sa förra gången till bästaste haren Lona – nej, nej, nej – jag håller ju precis på att träna mina och fotvalv på att INTE PRONERA men det var ju lika bra att göra som hon sa och det gick lite bättre i dag. När jag var uppe på toppen och skulle glida lätt ner så högg det till som fa……inte i någon muskel nej utan under skidan, det gick inte att åka, jag kunde inte ta mig fram och jag förstod inte vad som hade hänt förän jag tog mig en titt under skidorna!!! Herre gud – jag hade ju hela Hammarbybacken under mina skidor, snön satt fast som två stora platåklackar!! Jag fick stanna till och försöka att ta bort så mycket jag kunde och lyckades väl så där, men jag lyckades så mycket att jag kunde ta mig vidare.

 

Staka, staka, staka, staka – överkroppen blir så stark och snygg och jag blir så stark i min mage och rygg! Jag gnolade på en liten ramsa och stakade för fulla muggar och muskiken flödade i goa takter i ena örat. Snart var det varvning och jag skulle ta ett varv för bästaste haren Lona också men men……det blir inte alltid som man tänkte sig!!

 

Vid varvningen så blev det åter ett hugg och jag insåg att det inte var någon idé att kämpa mig runt ett varv på bara vilja om jag inte skulle ha något glid så jag lämnade tillbaks snön och tog mig sakta till bilen. Nu var parkeringen totalfull och jag kände mig väldigt nöjd med dagens pass trots att det inte blev som jag tänkte mig men det gick väldigt mycket fortare än sist, lite kort jämförelse med mitt första pass för en vecka sedan:

 

Snabbaste km 8/12                   5.26 min/km

Snabbaste km 15/12                 4.35 min/km

 

Maxhastighet 8/12                    22.22 km/h

Maxhastighet 15/12                  24.00 km/h

 

Snitthastighet 8/12                    8,6 km/h

Snitthastighet 15/12                 11.0 km/h

 

 

 

Men det roligaste var att mitt sista pass som gick fortast så stakade jag i 7 km av 8,4 km. Jag börjar tro på att det kan bli riktigt roligt att ta mig igenom Öppet Spår 2013 om det fortsätter i detta tempo om inte annars så vet jag att jag har gjort mitt bästa för att förbereda mig och med sådana vetskaper så kan jag komma väldigt långt – det vet jag :o)

 

 

 

På återseende – kanske i skidspåret om inte annars här ;o)

Maria

Snyt dig aldrig i en nedförsbacke när du åker längdskidor om du inte åkt skidor på 6 år och 10 månader!

 Jag kände mig som han i Ut i vår Hage när jag åkte i dag, visst jag var inte inne i någon affär men stilen var nog den samma! ;o)

I dag skulle jag börja min långa resa på väg mot Öppet Spår 2013, skidorna var ju inköpta sedan en tid tillbaks och i förra veckan grundvallade jag och maken dem och i går la jag på glidvallan och fästet. Min fråga när jag stod där och gned och gned bort allt det jag lagt på skidorna så undrade jag – varför ska man först baka kakan och sedan skära bort hälften?? Jag hade tyckt att det hade varit bättre att ha kvar allt jag la på för att då skulle jag väl få bättre glid, eller? Insåg efter att jag gnetat med skidorna i ett par timmar att jag kommer ju att få träningsvärk i armarna och överkroppen INNAN JAG ÄNS HAR BÖRJAT MITT FÖRSTA SKIDPASS!!

 

Kl. 08.30 skulle vi träffas ute på golfbanan, ända gången jag är på en golfbana i mitt liv tror jag ;o). När jag nästan var framme vid parkeringen så såg jag att det stod två grabbar och puttade på en bil som stod lite vid sidan av vägen och jag förstår inte varför jag alltid ska hjälpa till, jo för jag tänker alltid att tänk om det hade varit jag, då hade jag uppskattat om någon hade stannat – så jag stannade och frågade om de behövde hjälp och det behövde de. Jag är ju inte jättestor men jag hjälpte grannen i veckan att putta loss hans bil (jag är ju ganska stark för att vara så liten ;o) men jag såg hur grabbarna kollade på mig när jag kom gående där i full längdskidmundering och min kraftiga kroppsbyggnad  – dock inga pjäxor på än då jag trodde att jag slinter nog bara på gaspedalen då!

 

Vi började putta och puttade men bilen hade kört ner i ett litet dike så en utav grabbarna sa att det kanske var bättre att jag satt i bilen, visst sa jag och hoppade in, första gången jag satte mig i en bil med automat – hur fa…..kör man en sådan?? Fick ju fråga och han försökte att instruera mig men det gick inte så bra att köra om man tror att bromsen är kopplingen. De måste trott jag var knäpp, men det är inte så lätt när man aldrig kört en automat innan! Det gick i allfall inte bättre för att det var två stora grabbar som puttade på, kändes skönt att det inte var lilla jag som inte kunde putta ;o).

 

Efter en stund ställde vi oss framför och puttade bakåt – ja tackar!! Nu var det som en vulkan av snö, vatten och is kom över mig och jag kunde bara konstatera att jag blev pisseblöt om hela mitt ena ben, bra att börja ett första träningspass i -6 grader pisseblöt! Såg framför mig hur mitt ben frös till is innan ens passet börjat :o(. Killarna tyckte synd om mig och tackade för hjälpen och ville inte besvära mer, jag åkte vidare och parkerade bilen och försökte att torka upp det värsta med värmen på högsta nivå i bilen.

 

Mitt träningssällskap kom och vi blev fyra stycken ink. tränare A, han som skulle lära ut lite tips mm. Bästa haren L var med och jag visste att i dag skulle jag verkligen få spana in hennes rygg eftersom hon drog Öppet Spår i februari detta år. För mig handlade det om att träna bra teknik eftersom jag inte tagit ett skidtag på längden sedan feb 2006. Det skulle bli spännande med glidvallan eftersom det kändes som jag tagit bort all glidvalla som jag lagt på, kanske skulle det kännas som att jag tagit ut två brädlappar direkt från Bygg Olles hyllor ;o). Tänkte – kunde Gustav Vasa kan väl jag ;o)

 

Först fick vi staka i väg en liten bit och då kändes det att jag hade bra glid – jag gled nästan in i bästaste haren L som låg framför mig, men det skulle vara enda gången, kommer till det senare. Efter att stakat och glidit lite så var det av med stavarna för nu skulle vi träna teknik. Sånt här gillar jag, sist tyckte jag det var gööör kul, tror jag åkte som max 26 km utan stavar. Lite bakhalt i början innan jag förstod hur jag skulle göra men du kan ju tänka dig själv hur dumt det ser ut att pendla med armarna hela tiden som om man hade stavar och sedan bara jobba med benen. Tur ingen filmade!!!

 

Efter en stund så var det dags för att börja på riktigt, vi tar ett varv sa tränare A – ett varv, och hur långt var det då?? 8 km tydligen. OK – det låter ju inte så mycket när man kan springa många km men att åka skidor första gången så låter det lite långt men men, det är bara ut och åk, varje meter blir man bättre säger de ;o).

 

Bästaste haren drog som en avlöning, inte för att min tanke var att vi skulle åka sida vid sida men hon var ju snabb som fa….och jag tänkte, kör på i din egen takt, tänk på tekniken, jag har inte åkt på många många år så jag gjorde så gott jag kunde och kunde se hur solen steg vackert över trädtopparna eller i alla fall stiga, klockan var ju trots allt bara runt 9 tiden! Jag provade att staka, jag provade att diagonala men framför allt provade jag på att snyta mig i nedförsbacken och det ska man inte göra om man inte är en van skidåkare!!! Jag kan i alla fall meddela att snödjupet utanför spåren var lite djupare än jag tänkt och jag såg nog ut som han i ”Ut i vår hage” där jag låg med armar och ben åt alla håll och kanter, hade inte stavarna och skidorna suttit fast på mina armar och ben så hade de legat utspridda över hela spåret, nu låg jag där som en sprattelgubbe som barn brukar rita när de är si så där 3-4 år, roligt såg det nog ut i alla fall.

 

När jag kommit upp där ifrån så var det fortfarande nedförsbacke så jag gled vidare och med hela mig full med snö såg jag nog ut som självaste snömannen/kvinnan som kom farandes, ja herre gud som man beter sig, kunde ju ha slutat riktigt illa men jag har ju nära till marken och eftersom jag böjde mig ner i ”skitställning” som jag sett att man ska så var det ju ännu lägre till marken men jag såg nog likförbannat lika rolig ut vare sig det var nära till marken eller inte!

 

När man åkte som en ögla ute på golfbanan kunde jag se hur lätt och bra det gick för bästaste haren L som skidade i väg så fint, skrek några glada hejarrop tvärs över banan men ville inte tappa för mycket fokus från spåren, en vurpa fick räcka ;o). Jag gnetade på där och tänkte på både det ena och det andra, men framför allt – det kändes just nu lättare att springa 80 km än att åka skidor 90 km men men skam den som ger sig, det är bara och träna på. Jag minns min första tur nyår 2005/2006 då jag startade min första resa inför ett Öppet Spår 2006 – 5 km bakhallt, ingen teknik för femöre och tankarna var då – jag ger upp, det kommer inte att bli något Öppet Spår!! Nu löd tankarna mer på att jag är bättre tränade fysiskt, vi är bra många fler som kan peppa varandra, vi ska åka på riktigt träningsläger med kunnigt folk i början av januari men framför allt så har jag ett riktigt mål – att åka bättre än förra gången :o).

 

Kl. 10.00 var vi färdigtränade med teknik och en runda på golfbanan så det blev 9 km, inte så illa första gången tycker jag, jag är nöjd och ser hoppfullt på detta äventyr – löpningen för nu stå lite åt sidan så länge snön ligger vit och fin, här ska nötas lagg :O)

 

I kväll firar jag och bästaste haren L – körkort och årets PB på milen :O)

 

På återseende!

Maria