Ät aldrig en halv påse marshmallows innan du ska springa tusingar på Årstabron, man.........

.......lär sig av sina misstag, men hungern innan var för stark för att jag skulle kunna inse vad som skulle kunna ske!!

                                    Sockerchock innan men koma och smärta sen :o(






Torsdag och veckans andra tusingpasset fast denna gång ej i terräng utan på härliga Årstabron med underbar kvällssol i nyllet, vad kunde gå fel? OK jag har inte tränat så mycket fart på några månader och hade väl inte de största förväntningarna men lite skulle jag väl kunna trycka på tyckte jag.



Redan på uppvärmningen kände jag att de där marshmallows som jag klämde i mig innan träningen inte hade hamnat på rätt plats i magen, kändes som de hamnat någonstans mellan revbenen och hjärtat, självklart förstod jag att de omöjligtvis kunde vara där men det kändes så! Jag tänkte, ja ja jag inbillar mig säkert, de skakas nog ner efter första tusingen.



Tänkte jag hänger på gruppen som siktar på 4.30 min/km, det borde jag väl klara, tanken var ju att jag skulle springa 6 tusingar var av 3 sluttar lite nedåt ;o) Vi körde i gång och det kändes lätt och härligt, solen sken och det var en lätt sommarbris som luftade i nyllet, livet var som det skulle :o) Det här är livet, löpning när den är som bäst!! Jag har väldigt bra koll på min fart och jag försöker att springa så jämt som möjligt och så länge jag fortfarande är i uppstartningsfas på fart så finns det inte någon anledning att pressa nu, det är inte nu jag ska vara på topp ;o).

 

Jag började i bra fart, 10 sekunder fortare än beräknat men det kändes bra och jag skulle kunna orka mina 6 intervaller. Det är så ljuvligt att springa där på Årstabron, att möta alla härliga klubbmedlemmar i olika farter ger energi och man känner sig lyckligt lottad som kan springa på detta viset, det har inte alltid varit en självklarhet därför njuter jag lite extra när jag kan. Ju längre jag sprang ju mer åkte de där marshmallows runt runt under mina revben och när de nått magen så kändes det som att de helt plötsligt blivit 20 kg tyngre! Jag försökte att förtränga känslan men det var svårt när de där 20 kg extra liksom gjorde att jag började springa snett pga. smärtan och vem kan springa tusingar som lutande tornet i Piza, inte jag i alla fall!

 

Efter 4,5 tusingar fick jag vända tillbaks, jag kände mig vuxen över mitt beslut men vad hade det gett mig om jag fortsatt, inte så mycket mer – det är OK att pressa sig på tävling, exempel maran fast man har smärta men att pressa sig på en träning med hela magen full med marshmallows känns lika meningslöst som att bestiga Hammarbybacken med rollerblades – det liksom rullar inte på ;o)! Solen sken fortfarande så jag frös ju inte ihjäl medan jag väntade på tandläkare LW, sedan tog vi en mycket sakta hemjogg till Z.

 

Jag är ändå nöjd över mina 5 stycken tusingar som gick i bra fart för att vara så nära efter maran och inte ha tränat fart på så länge och det är ett tag kvar till ”all in” så nu gäller det bara att skynda långsamt så allt i kroppen hänger med, huvudet vill en sak medan kroppen fattar lite långsammare, men men det är den 7 september som jag ska vara på topp, till dess kör jag styrka och härlig uppbyggnads träning.

 

Söndag blir det gött njutningspass med RS och några fartökningar har det ryktats om, ska bli spännande, vet inte om jag ska sociala eller om jag ska vara i den grupp jag ska…….det tåls att tänka på :o)

 

 

Men kontentan av IFL-tusingar blev, hur hungrig du än är – ät inte en halv påse marshmallows innan om du inte vill se ut som lutande tornet i Piza!

 

 

På återseende!

Maria

Hänt i veckan finns det en tidning som heter men vem fa.....tar 750 kg i benpressen? Var ju bara tvungen.......

.......att fråga hur många kg som låg på i maskinen!!





Så här såg det ut typ (bilden är tagen från nätet)

Det händer mycket på en vecka och det händer ännu er på tre! Som jag skrev om sist så var det vila första veckan efter maran och nu har jag smugit i gång med tre lugna löppass och två-tre styrkepass i veckan och det känns helt rätt :o)

Nu bygger jag styrka från grunden och stegrar min löpning sakta. I lördags var första långpasset och det blev 15.5 km skog, snår och var enda backe tränare ME kunde hitta!! Asfalten var så långt borta att det fanns nog inte i tränare ME vokabulär, hon hittade nog alla backar ut med hela BV och brännässlor ska vi inte äns tala om! Fick rådet att inte raka benen inför tisdags i söndagsträningarna eller ta långa strumpor! Brännässlor gör förbannat ont att bränna sig på speciellt om de går till knäna!

Jag överlevde skogs och backturen och nöjd och glad seglade vi in 91 minuter senare, precis enligt plan :o)

Måndag var det påt igen med styrka för överkroppen så att den inte bara blir något att hänga nummerlappen på som Sörpla skojade om en gång, tyckte i och för sig att den var väldigt bra! Tänk så många övningar det finns för nästan samma muskelgrupp, fast en övning är för övre, en är mitten och den tredje under bröst exempel - jag skulle kunna bo på ett gym - det enda som hindrar mig är att jag måste äta och sova i bland ;o)

Lite mer vikter åt folket, OK nu menar jag kanade inte 750 kg i benpress men i iallafall 75% av min vikt i bänk tycker jag är på tiden, jag har ju lovat mig själv att jag ska bli den kortaste Arnold som springer en marathon och det passar väl väldigt bra då jag inte ska springa maran på två år, får nu chansen att bygga upp mig lite ;o)

 

Jag förstår inte varför det är så roligt att gå på gym, det kan bero på att jag tycker det är snygg med muskler, det kan också bero på att jag kommer att ha nytta av mina muskler men även för att det kommer att hålla mig stark resten utav mitt liv om jag fortsätter och jag kanske kan leva lite längre då jag orkar hålla upp min kropp och bygger mycket benbalkar – anledningarna är många och det finns säkert många fler ;o).

 

I morgon stundar lite intervaller med RS, det ser jag fram emot – nu ska jag ju även komma igång med snabbheten så att mitt fjärde PB kan inbringas i början av september. Men för att återkoppla till de där 750 kg som jag nämnde i början, jag satt och tränade de raka bukmusklerna (så att jag kan gå på stranden nästa sommar ;o) då jag tittar bort mot benpressen och ser en kille ligga där och förbereda sig, jag kollar på hur mycket vikter han har på och kan omöjligt räkna då det är lager på lager med vikter. Jag spanar in honom och ser att det är en kille som försöker att passa, grattis – vem kan passa på 750 kg???

 

Han släpper på spärren och gör 4 reps, inte så djupa men ändå en liten knicks på knäna blir det! När jag är klar med mina små kilon så går jag fram till honom och frågar lite försynt hur mycket hade du på egentligen – får svaret 750 kg, måste ju utmana mig själv lite!!! Jag tror inte att han bara utmanade sig själv, han måste ju ha utmanat han som passade också – han måste ju ha blivit mos om killen hade släppt på allt. Nåväl det slutade väl och det var ju tur.

 

Timmen är slagen, nu slutar vi för dagen……sjöng Anna Book en gång på 80 talet och det stämmer, nu slutar jag för dagen :o)

 

 

På återseende!

Maria

En veckas totalvila från löpning, fötter, tå, ben och resterande kropp skrek……..

…….av lycka när jag transportlöpte från bilverkstaden där jag lämnade in den för tredje gången för samma fel, själv skrek jag för mig själv över att bilfirman inte kunde fixa felet, hur svårt kan det vara? Men man ska inte lägga energi på saker som ger negativenergi men ibland är det svårt – men nu ska jag lägga energi på det jag älskar – löpning!

 

 

Jag är som en guldfisk som simmar där i sin lilla glasskål, de simmar runt där och tänker – oj här har jag inte varit, det var något nytt, kort minne med andra ord ;o). Efter maran hade jag ont i fötterna så jag ville skrika, en vecka senare med totalvila från löpningen så skulle jag testa hur det kändes i dag. Planerade in en transportlöpning från Haningebilverkstad och hem, det skulle inte gå fort – jag skulle bara testa hur fötterna kändes.

 

När jag tog mina första steg utanför bilverkstaden var det precis som att släppa ut en kossa på grönbete, det spritt i benen, fötterna var helt intakta och jag vill bara springa. Turen hem skulle gå i makligt tempo, det skulle njutas av varje steg och tid var ej intressant. Benen kändes så grymt pigga, fötterna kändes som jag aldrig hade haft ont i dem och tån var det inte någon fara med och under min transportlöpning kom ett härligt sommarregn som fyllde luften med härligt syre, det var så härligt att kunna springa igen och att en vecka kunde göra sån här skillnad trodde jag aldrig.

 

Det blev 8,2 härliga transport kilometer och nu tar jag sikte på den 7 september och Lidingöloppet 15 km, jag har gott om tid för att få upp fart så nu ska det bli kul med en annan storts träning, kort men snabb! :o)

 

 

På återseende!

Maria

Det gör ont……sjöng Lena Philipsson en gång och i går och i dag gör det verkligen ont! Stockholm Marathon 2013 i känslor och……..

………smärtor som jag inte trodde fanns!

 

 

Att mitt Stockholm Marathon  2013 skulle göra ont det visste jag men att det skulle göra så här ont hade jag inte i min vildaste fantasi kunnat drömma om och att få så många negativa tankar hade jag heller inte kunnat drömma om i min skalle. Men jag tar det från början!

 

Efter att ha tränat och kört två tävlingar utan mina inlägg på 4 månader har känts om jag ska erkänna, men det har varit en smärta som har gått över efter några dagar för att sedan komma tillbaks efter nästa träning, men vad fasen, det kostar att ligga på topp och jag måste ju börja vänja mig och träna för att det ska bli bättre i fötterna. Att gå tillbaks till inläggen bara för att jag ska springa marathon skulle nog inte heller vara någon bra lösning, då skulle jag nog få ont för det. Nej så utan inlägg var planen och så fick det bli. Hade även provat lite olika skor men kommit fram till att mina lätta tatardojor var det bästa alternativet.

 

Allt kändes helt OK i kropp och själ och uppladdningen hade varit perfekt, nu var det bara och köra tills fötterna brakade samman och sen bita ihop och tugga på tills jag kom in till Stadion ;o). Samling med bästa Linnéa först för lite pepptalk och även tjing på Runners löparna, nu var man laddad  och full med energi upp till tänderna och vädret verkade bli perfekt. Hittade Ockelbo T i startfållan så vi stod och snackade lite och sen gick startskottet. Men innan startskottet gick jag syn på Stefan Holm och vinkade glatt – han gjorde tummen upp till mig och jag blev ännu mer peppad.

 

Plan var att hålla 5.30 första 21 km men då tränare R sagt att man ska gå ut lite hårdare första varvet för att man sedan kommer att stumna till och , musklerna inte blir så elastiska så blev planen ändrad till 5.20 min/km. Valhallavägen sluttar lite utför och det är där jag måste bromsa mig, det gick bra och det kändes som jag gick men planen följdes. Mitt första mål var Linnéakontrollen efter 6 km, jag sprang som på moln och det kändes lätt och jag såg grymt många som hejade på mig och det fyllde mig med ännu mer energi. När jag kom till Linnéakontrollen så var det som att komma till himlen, vilket gäng, vilken pepp man fick och vilken suverän langning, inte ett öga var torrt!

 

Jag njöt och det kändes underbart, jag kollade lite då och då på klockan och den stod på samma tid hela tiden 5,20, funderade på om jag stängt av den omedvetet under loppet men kilometrarna tickade så det enda jag kunde komma fram till var att jag höll ett väldigt bra och jämt tempo och det kände också jämt i kroppen. Knicksen upp till Västerbron var en liten utmaning som alltid, själva Västerbron var ju inte så speciell, där var det ju bara och mata på. Klämde min gel v id 10 km och sen väntade nästa langning strax innan Stadshuset. Där skulle RS S stå, jag scannade av hela Norrmälarstrand ungefär från mitten av den för att inte missa SR S, och precis innan marathonkontrollen stod hon och hejade och langade gelen som hon aldrig gjort något annat förr – perfekt, klockrent och en elegans till pricka – stort tack RS S för servicen!

 

Centralen är alltid lika ljuvlig att passera, mycket folk (till och med förra året). Det kändes fortfarande bra i fötterna och stegen var lätta och tiden jämn, fanns inget att anmärka på. När jag kommer upp på Sturegatan första varvet får jag syn på en välbekant rygg, snabba och roliga Malmö A från Linnéa springer där snyggt och lätt, jag hinner upp jämsides med henne och peppar och ger glada tillrop, vill fortfarande hålla mitt jämna tempo så jag glider försiktigt förbi men inte mer än så, vetskapen att ha henne i ryggen gjorde mig stark, inte ofta hon springer bakom mig – snarare aldrig eftersom hon är bra mycket snabbare än mig normalt, nu har hon varit skadad och det gladde mig att se att hon skuttade så lätt.

 

In på Valhallavägen anda gången, pubilkhavet var stort och man bärs fram, snart väntar Djurgården, inte fullt så mycket folk men vetskapen att efter det kommer Strandvägen gör att man tuggar på. 21,098 km kördes enligt plan så jämt och fint att jag nästan blev tårögd, fötterna hade börjat kännas lite men inte märkbart – i år undvek jag att trampa på saltgurkorna och nästa mål var Grönan där jag visste att det skulle åter vara fullt med folk.  Men innan hörde jag glada tillrop från RS M som stod där och hejade och slog en go tamburin i takt och åter blev jag fylld at energi som tog mig fram några km till. Vid 29 km var det som en bomb som slog ner från klar himmel, kändes som att mina fötter skulle sprängas av smärta, varje steg och fotistättning smärtade, helst av allt hade jag viljat stanna, lägga mig i ett dike och bara skit i loppet, men av någon konstig anledning så fortsatte jag, tänkte sakta ner på tempot, skit i allt vad tid heter, mal på och kom i mål – allt du gör nu är ändå en seger att springa så långt utan mina inlägg så var stolt och tugga på!

 

Så vid 29 km stängde Lille Skutt av skallen och tyvärr var det de negativa tankarna som tog vid, jag hittade väldigt många ställen i diken, trottoarer och andra ställen som jag skulle kunna lägga mig ner på och dö, det fanns många tankar om att vem bryr sig om jag kommer i mål eller inte, amputera fötterna skulle jag kunna boka tid till i morgon via mitt försäkringsbolag, trilla ihop framför en funktionär skulle vara smidigt – då tog någon hand om mig direkt mm. mm. Samtidigt som jag tänkte alla dessa tankar malde jag på, vet ej varför för igntligen ville jag bara sluta för det gjorde så förbannat ont i fot hellveterna och löpsteget försvann helt, det sa bara ”klonk klonk” när jag satte ner dem, helst skulle jag inte vilja sätta ner dem alls för det gjorde för ont!

 

Är man dum eller är man jättedum när man har dessa tankar och ändå fortsätter, vad är det som driver mig – jag sa till en kompis som hade fått beskedet två dagar innan att hon hade dubbel ischias men sprang ändå, hon får nu rehabilitera sig i 6 månader – jag sa att det var ”kärlek till löpning” som gjorde att man fortsatte, just nu var min situation inte kärlek till löpning utan vara en liten jävlag vietnamesisk flodhäst som ville få slut på eländet – Stadion satt som fastklistrad på min näthinna något annat fanns inte förutom smärtan i fötterna.

 

Efter Linnéastationen stängde jag verkligen helt av, varken hörde eller såg RS S, CA och SÖRPLA vid Norrmälarstrand jag såg mig bara stappla i mål på Stadion och sedan hur någon amputerade mina fötter. När jag hade ca 1 km kvar kommer en bekant rygg flygandes förbi och jag hör en skånsk dialekt vråla till mig ”nu kör vi EMC, kom igen” men det fanns inget att ge, fötterna var redan amputerade och låg i någon kyl på ett sjukhus och jag bara var, öka var ett ord som jag förtillfället inte visste vad det var. Det var i allfall härligt att se att Malmö A från Linnéa hade en sån glädje och energi, hon verkade verkligen på G!

 

Stadion var som en frälsning, och mina tankar på att detta var sista maran på länge kändes väldigt bra just nu – nu skulle det bara tävlas i halvmarathon och milen, i och för sig så tänker jag inte på någon löpning alls den närmaste veckan, tänker inte träna alls, tänker låta mina svullna och smärtande fötter få vila, japp ibland kan jag tänka klokt fast inte under ett lopp tyvärr ;o)

 

Jag tog mig i mål utan inlägg, jag gjorde PB med 5 min och jag börjar överväga om jag verkligen ska amputera………..idag har jag inte gjort ett skit, bara latat mig och varit stolt över det! :o)

 

5 marathon och nästa år hittar ni mig i Linnéakontrollen :o)

 

 

På återseende!

Maria