Dagen med stora D inte bara för att vi lapade D-vitamin i solen utan även för 25 goa km UTAN INLÄGG men……

Man blir smal utav att springa säger de - och ska jag desutom följa rådet som den nya arbetsgivaren vill lär det inte dröja länge tills jag ser ut som Benji till höger

……de lär ju inte funnit ett enda gruskorn kvar utmed vägen vi/jag sprang för när jag kom hem så hade jag nog ett ton grus i mina skor!!! :o(.

I dag var det ett härligt långpass med härlig adept som skulle ske, fast vi skulle varit fler men de blev de tio små negerpojkarna (om man får säga så i dagens läge – Agata gjorde ju det på sin tid ;o). Samling vid Zinken tillsammans med de andra gasellerna för att sedan följa ME:s väg och takt – i dag skulle här byggas kapillärer, det skulle gå i snacktempo och det skulle bli långt var min tanke.

 

Solen sken och vi med den, det var helt ljuvligt att rikta fejan (och då menar jag inte att jag riktade upp dataskärmen mot solen och hade på Facebook ;o) mot solen och känna värmen – det var nästan så att jag längtade till våren OK jag längtade till våren men med hänsyn till de som ska åka Vasaloppet nästa vecka så är det OK att snön ligger kvar en vecka till MEN SEN SKA DEN BORT – JAG VILL HA HÄRLIG BARMARK OCH SPRINGA PÅ :o).

 

ME tyckte att vi skulle dra ut med vattnet på söder och det var ju en bra idé då det inte blåste och solen gassade, ett soligt Stockholm i vacker vinterskrud är ju inte helt fel. När vi släpp i väg de andra gasellerna så trippade vi lätt i väg och tjötet började med en gång (jag får nog träna mig på att inte tjöta hål i huvudet på alla jag springer långpass med…….för tids nog kanske jag får springa själv! ;o) Vi hann beta av några ämnen men jag funderade på om ME verkligen var otränad som hon meddelat mig när jag skulle göra träningsprogrammet till henne – men det viktigaste var ju att hon startade upp lugnt och fint efter uppehållet och det verkade hon ju ha gjort, men nu får vi nog göra en progression :o).

 

Solen sken och solbrillorna gjorde verkligen nytta! Det var många lördagsflanörer ute men säg den som inte vill lapa lite D-vitamin när chansen ges :o). Efter att ha släppt av ME vid G så fortsatte jag hemåt. Jag försökte att skaka ner de gruskorn och stora bumlingar som jag hade fått i mina skor – japp, de var nog stora som bowlingklot kändes det som men att stanna och ta ur dem…..nja om en liten liten stund tänkte jag och så tänkte jag hela turen hem!

 

Jag samlade alla gruskorn och stenar jag kunde hitta ut med vägen och skakade lite då och då på fötterna för att i alla fall samla med längst fram vid tårna, inte det bästa tipset då jag nu mera i stort sett springer 95% på mellanfot/framfot……men gratis peeling är väl inte så fel eller? ;o). Att känna att jag kan springa utan inlägg är en underbar känsla, en känsla som jag aldrig trodde jag skulle få uppleva – det är som ljuv musik för öronen.  Tån kändes heller inte nämnvärt men det kändes som jag kompenserade lite genom att använda höger lilltå lite för mycket men men säg den som inte blir lite snedbelastad när man har en lite defekt kroppsdel? ;o).

 

Tempot skulle fortfarande hållas lugnt och fint, men när man vet att man är på väg hem så KAN (jag säger inte att jag gjorde) det gå lite lite fortare än parattempo, det är ju inte så att man springer och pratar med sig själv precis :o). Men jag kom hem, hade härligt sällskap med ME de första 10 km, det blev fin fina 25 km utan inlägg, tån kändes kanon, jag fick i mig en del D-vitamin och jag fick med mig ett ton grus/sten hem – vad fanns det att klaga på?

 

Nu har jag en vecka på mig att ”softa” sen ska det trappas upp lite på tempo, Premiärmil om fyra veckor och målet är ju lite fortare än softtempo och om bara den där snön försvinner från gatorna så ska jag nog kunna få upp lite fart också :o). Nu är kvällen sen och en mycket trevlig middag i goda (löpar)vänners lag är avslutad och nu står nog vågen på 99 som den gjorde i morse, japp det var var den gjorde sedan att det inte var kg var ju en helt annan femma – men rädd blev jag ;o).

 

Med lite sorg i hjärtat så tänker jag på att om ca 7 timmar så skulle jag kunna ha startat i mitt andra Öppet Spår men men……Livet blir inte alltid som man tänkte sig, men jag vill önska alla som ska åka riktigt lycka till  - jag kommer att följa er på nätet och heja med hela mitt hjärta från soffan!

 

 

På återseende!

Maria

Gå inte på bicramyoga om det känns som du har sju stycken stelopererade cervicalkotor, en kropp lika formbar som en tegelsten och……….

……du dessutom inte har ätit på dryga 5 timmar och kört ett 90 minuters löppass innan! ;o).

 

 

Ja, vet inte riktigt var jag ska börja men sist jag var på yoga (min enda gång hittills i mitt liv), tror det var minst 15 år sedan så tog det ungefär en vecka att få kroppen tillbaks som den var innan passet – denna gång blir det inte lika illa men det beror nog på att jag var mest åskådare!! Man kan ju aldrig säga något om man inte provat så jag tänkte jag ger det en chans – nu har den chansen varit och ja, vad ska jag säga?! ;o)

 

Först väntade ett 90 minuters löppass i härlig stadstrafik, bland lördags flanörer och snömodd som nu mera blivit en vana, vi lever ju i Sverige och det är ju februari – vad kan vi annars räkna med? ;o) Jag testar fortfarande tån och i dag kom jag på efter dryga 60 minuter att jag hade ju inga inlägg och det kändes fortfarande bra! Jag sprang inte snabbt utan i dag tjötade jag hål i stackars J:s huvud under de 90 minuter vi var ute, hon tar nog med sig öronproppar nästa långpass om hon ska springa med mig :o) Men långpassen ska ju inte gå fortare än att man kan snacka – det påminner ju alla tränare om innan träningen, jag älskar att leva upp till bevis :o) :o)!

 

Efter löppasset var det dags för den stora händelsen på dagen, löpning håller jag ju på med jämt men bicramyoga hör inte till vanligheten – har aldrig testat men någon gång ska ju vara den första. För att starta ett pass ska man tydligen inte ha ätit på tre timmar innan, där sprack mitt matschema med en gång, jag vill/måste ju äta varannan timma för att jag ska må bra – nu hade jag dessutom varit ute och sprungit i 90 min innan så jag ville ha i mig lite energi (även om jag så här i efterhand insåg att det lilla jag fick i mig inte hjälpte! ;o).

 

Här skulle svettas hade det utlovats och jag lovar att det svettades, att bara kolla på hon framför mig som gjorde övningarna korrekt fick mig att svettas! Jag kom efter mycket kort tid på att jag måste nog har stelopererat mina sju cervicalkotor i nacken under mitt förra liv för någon rörlighet i dem kunde jag inte finna under hela passet, det var som att försöka att vrida och böja på ett järnrör – stelt som fa….! Mina axlar, min bröstrygg och latsen hade nog också stelopererats – jag kanske hade fått mängdrabatt när jag ändå stelopererade cervicalkotorna!!

 

Jag tänkte efter ett tag att om jag hade viljat bli acrobat eller balettdansös så hade jag inte slutat med baletten då jag var nio och att börja med det igen vid dryga 30 +++++ kanske inte är det allra bästa, visst övning ger färdighet men om man inte har någon färdighet och en kropp som är lika formbar som en tegelsten så känns det som det är lång lång väg till denna färdighet om inte till vigheten ;o).

 

Jag brukar inte ge upp men med en kropp som bara stretar emot var det inte någon idé, jag hade dessutom fått ont i skallen då jag var hungrig som en varg och magen var lika tom som dammen mitt i Kungsan på vintern, nej jag satte mig ner och kollade på hon som gjorde övningarna precis som de var tagna ur instruktionsboken. Beundransvärt!! Där satt jag som en zombi och bara glodde, hoppas inte att hon tog illa vid sig men jag var helt paralyserad och kände att NEJ det här var inte min grej.

 

Men efter dagens pass så var det faktiskt tre övningar som jag kände att jag inte var helt ute och cyklad med, dels var det naturligtvis den där ”ställningen” som de kallade något med DÖD – man låg bara helt raklång på mattan och andades in och ut (det klarade jag :o) sen var det den när man skulle se ut som en boll fast omvänt – man tog tag i sina fötter och svankade rejält så man såg ut som ett O. I min ungdom var jag en av få som kunde ligga bekvämt i en brassestol på mage ;o) och sen var det den där övningen man stod på ett ben och skulle fram med det andra och kroppen var lutad i 90 grader mellan lår och mage (svårt att förklara…….) den kändes lite kul :o) Visst långt ifrån prefekt men jag såg inte ut som en i hoptryckt semla där grädden vällde ut över bullens sidor utan de var nog det bästa jag kunde åstadkomma i positions väg.

 

Maken tyckte att jag såg ut som jag hade svalt en citron eller ett kilo sådana, ja ja jag var inte göör lycklig av att inte klara övningarna men jag ville inte slå knut på mig själv (och kunde inte!) och sedan inte komma loss – man kan inte kunna allt, så är det bara! Dagen var givande och något årskort på bicramyoga kommer det inte att bli, i såfall ska jag först ”operera tillbaks min rörlighet i min kropp” då kanske jag kan återkomma! :o)

 

 

Men tusen tack för en mycket givande dag Running Sweden!

 

Maten på restaurangen satt inte fel efter passet!

 

Skam den som ger sig – i dag fick det bli skammen, men vad fasen ;o)

 

 

På återseende!

Maria

 

Att löpning kan vara njutbart, det visste jag sedan långt tillbaks men att det skulle........

TEC - 14 april förra året, idag 9 februari samma underlag - fast vi sprang inte i skogen idag! Men jag var nog lika lycklig i dag som jag var under hela TEC :o)

 

 

 

 

 

…….kännas så här otroligt njutbart i 18,5 km  med nysnö och modd det hade jag aldrig kunnat drömma om!

 

Dagarna rullade på lika så min träning rullade sakta men säkert framåt. Trots lite blandade besked under veckan plus lite spår av mjölkprotein så kunde denna veckas träning (som ej är klar än, ett pass till med styrka kvarstår i morgon ;o) dock summeras mycket bra! Att bygga allmänstyrka och samtidigt trappa upp löpningen för att vänja alla muskler, senor, ligament och fästen gör susen för hela kroppen, ingen träning har gått till spillo genom min skidlöpning, det står klart :o).

 

Det har hunnits med både test av att springa lite lite fortare, dock fortfarande prattempo och i dag testade jag på ett 120 minuters löppass i goo nysnö och modd, vart enda steg var ett styrkepass för fot, fotleder, bål, rygg mm. och tankarna som gick i skallen hela tiden var – oj så lätt och gött det kommer att gå när det blir barmark, oj vad stark mina fötter, fotleder, bål, rygg mm. kommer att vara när väl barmarken kommer, jag de positiva tankarna kan vara många under ett långpass – bara välja och vraka :o).

 

Vi var ett glatt gäng löpare som samlades som vanligt och delade in oss i olika fartgrupper och än så länge tänker jag hålla till i den makliga gruppen för att testa på tåns status. Vi var sex från början som startade upp i ett härligt makligt prattempo och det var ljuvligt att kunna trampa på utan att känna smärta, bara lite ömhet, stelhet och lite lite känning av att det var en tå som inte riktigt var som den skulle, men glädjen att få springa igen övervägde det mesta och med de lätta benen som fått vila i två dagar så kunde det ju inte kännas tungt!:o).

 

Vi trampade på och pratade om både det ena och det andra och tiden flöt på. Bit dels var det mycket modd och sorbésnö men då var det bara högre frekvens som gällde och sen kom det nästan lite barmark och då trampades det på flitigt så ledare R fick stilla oss. Solen sken kanske inte i dag som förra veckan men det var ändå en solskensstämning i gruppen och jag njöt av fulla dra, det här är livet – att få/kunna springa i grupp och bara tjöta och vips så har man betat av några km utan att man äns märkt det ;o).

 

Jag verkligen ler med hela ansiktet för jag älskar min löpning och nu ser jag att det är långt kvar till maran och om jag får/kan bygga upp varje liten muskel från tårna och upp till – jag till och med skallen, för den är väldigt bra att ha med sig om inte annars mentalt under långpass, inte för att jag just nu tycker att det är tråkigt att springa långpass men man vet aldrig när man kan få en dipp under ett lopp, förmodligen när man minst anar det och då är det bra att ta fram de positiva tankarna man haft under alla långpass.

 

När vi rullade in på PF efter 1 h 59 min 52 så hade vi nästan avverkat två mil och jag var nog mest gladast av att min tå inte förde sånt väsen utav sig utan lät min kropp njuta fullt ut av hela passet. Det blir några till pass i denna grupp för att inte skynda för fort, jag vet att när väl maran kommer så handlar det om några helt andra farter och de behöver jag inte bevisa för mig själv att jag skulle kunna springa i dem i dag  - nej nu handlar det om ren och skär uppbyggnad som jag ska dra nytta av när väl fart ska sättas in.

 

Nu sitter jag och moffar i mig en drink på mixad cocosmjölk och ananas, massor av frukt och massor av snacks och sen lite lakrits på det – ett vinnarkoncept helt enkelt! :o)

 

 

Trevlig helg på er!

 

 

På återseende!

Maria

Börja om från början, börja om från nytt, aldrig får man sörja tiden.........

 Så här lätt kändes mina ben i dag, det var barmark, det var sol och det blev en härlig tjötrunda med RS vännerna!

 

 

……men det har jag nu gjort under förra lördagen och söndagen så nu är det dags att ta fram det positiva igen och det tycker jag att jag lyckats med denna vecka!

 

 

Började med att tänka – all träning jag hållt på med inför Öppet Spår har bara stärkt mig och jag tänker nu bygga vidare framför allt på det positiva jag sett på min överkropp, jag tänker blir bli det minsta muskelpaket (bodybuilders ;o) som någonsin har sprungit ett marathonlopp! Ne skämt å sido men jag ska ta vara på det jag byggt upp om ni förstår.

 

Måndags kvällen började med gym av överkropp, bänkpress, stående rodd, biceps, triceps ja allt skulle få sig en omgång i måttlig dos gällande vikter. Jag verkligen kände mig som en halvportion som gick där på gymmet men vad fasen, alla har väl varit ”nybörjare” någon gång :o). OK – jag var kanske inte nybörjare men jag är nog minst i alla fall, kanske inte styrkemässigt men längdmässigt! I dag skulle min tå få vila så inga benövningar eller stående positioner. Bara pumpa pumpa överkropp! :o)

 

Tisdagen startade jag med ett härligt morgonpass med bästa tränare C och som jag skrev på FB – vem fa….behöver en megafon??!!! Men det var ljuvligt att höra hennes härliga pepp som ljudade över hela simhallen, jag fick energi för ett helt kompani och det var bara och trampa på på de härliga intervallerna, svetten stänkte…..nej visst ja, det var vattnet, svetten blandades fint med klorvattnet och man fick hålla käften stängd om man inte ville agera klorflaska efteråt! Tån skötte sig, armbågen skötte sig och jag tyckte att jag skötte mig ganska bra för att ha sörjt mitt Öppna Spår som inte blir av.

 

Onsdagen var det påt igen, nu skulle här testas hur det gick att springa på löpbandet med den nya pilotten i dojorna – men inget pronationsstöd, nej det ska jag aldrig använda mer, men pilotten får nog arbetas bort stegvis. Löpnigen skulle bara vara 20 min, varken mer kanske mindre om det kändes allt för ont. Men det gick bra, lite ont till och från men så fort jag slutade så var smärtan borta och det var OK enligt naprapat som gjutit in pilotten. Konditionen var det inget fel på, kan man harva drygt 3 timmar i skidspåret så var 20 min inte så farligt ;o). Efter avslutat löptest så var det gym överkropp igen :o) Nu känns det som jag är på G med styrketräningen nu ska jag inte sluta men vara noga med vilan och att inte öka RM för fort.

 

Torsdag lite löptest igen, 30 min och även här gick det hyfsat – målet för veckan var att jag skulle testa på ca 45-60 min. löpning utomhus på lördagen med mina RS vänner i makligtakt. Det finns lite muskler som jag brukar ”glömma” träna men i dag skulle det påbörjas, rectus abdominis, obliquus externus abdominis! Men tror att jag fått lite träning via skidåkningen så helt från noll var det ju inte ;o). Att gå på gymmet i sin egna lilla värld trivs jag väldigt mycket med samtidigt som jag njuter av att få springa med mina vänner – det är det som kallas frihet, att jag har möjligheten att välja, så har det ju inte alltid varit därför passar jag på att njuta nu!

 

Lördagen – japp, det skulle bli sol, tränare P hade fått förmaningar om att göra en helt otroligt vacker och njutfull bana och vad kunde gå fel? Att få träffa alla goa löpare igen, roliga och snabba T (alltid med en rolig historia i bagaget) MR som jag i dag hade lovat att tjöta hål i huvudet på, förvarnat om att hon skulle ta med öronproppar, MO som har blivit så stark, L som jag lärt känna lite från TSM mm. ja det var gott om härliga löpare, en njutfull lördag stod för dörren! Utifrån tränare P:s runda hade jag kortat av den lite för att den skulle passa mitt pass i dag, jag fick ett glädjande besked att MR gärna gjorde mig sällskap om jag sprang i ca 60 min och vem kunde motstå ett sådan erbjudande, det var länge sedan vi hade en ”tjötrunda” så varför inte, 45 eller 60 min i makligt tempo, i värsta fall hade jag väl fått ta bussen om tån skulle krångla!

 

Dagen till ära hade vi tränare M, hon ändrade banan direkt för att slippa röljus men jag litade på att MR kunde ta mig hem på ett lugnt och säkert sätt och det gjorde hon. Idag var det verkligen tjöttempo som gällde och det förtydligade tränare G och så fick det även bli. Det var härligt att få springa på lättaben, kondisen var kanon, solen sken, sällskapet var underbart och banan var vacker – det var nog det härligaste passet på länge, tänkte på de dagar jag var ute i skidspåret tidigt i ottan, visst det hade också sin charm men det slår nog inte detta, det är ju svårt att prata i ett skidspår antingen ligger man efter någon eller före och skulle man ligga i andra spår så är det ju en bit ifrån och man kan ju inte vråla mellan spåren ;o). Det var härlig asfalt hela vägen med bara några små isfläckar men det var ljuvligt att känna barmark!!

 

Jag och MR vek av en bit in på NM och sedan var det uppför uppför men vad gjorde väl det, vi tjötade på och hann beta av några ämnen till innan vi var tillbaks på PF. Då väntade lite gym av överkropp, jag satsar inte bara på marathon – jag satsar också på beach 2013 ;o).

 

En dag i ljuvlighetens tecken rakt igenom, jag fick ro i själen, jag fick sol i nyllet och jag fick träffa mina RS vänner som det var ett tag sedan – en lördag jag tänker suga på tills nästa gång men innan det blir lördag blir det fler gym och provlöpningar men sakta sakta ökning.

 

 

Det är långt till marathon och det tänker jag dra nytta av – målet är satt, MR bjuder om jag överträffar mig själv :o)

 

 

På återseende!

Maria