......detta skulle bli ett pass jag sent skulle glömma av olika orsaker!
Mental styrka är en sak och det tror jag att jag har gott om men så finns det saker som man inte kan styra över, i dag hände en sådan sak!
Det var alldeles tyst på parkeringen när jag parkerade men tro det eller ej det fanns redan två bilar där, vad fasen gjorde de där så tidigt, vad var det för galningar som var uppe och ute så tidigt för att åka skidor? Nästa tanke som slog mig var, hummm vad gör jag här så tidigt, vad är jag för galning som ställer klockan på 5.15 för att vara ute i spåret 06.45?? Jag la ner tanken på de andra "galningarna" som stod på parkeringen och insåg att jag var ju en av dem, jag tog mina skidor och stakade i väg!
Mörkret låg kvar och jag hade dagen till ära tagit den lilla lampan för att kunna se första varvet. Jag provade att staka och det kändes faktiskt riktigt bra dels i muskelfästet, dels i höger handen och glidet var åter, det här passet kunde ju bli riktigt roligt och bra!! Efter några km känner jag även att min onda tå funkar tillfredsställande - jag njöt och i skallen skulle jag i dag beta av 4 mil!
Första varvet gick galant, jag stakade, jag diagonalade, jag dubbelstakade med frånskjut och jag gled fin fint - skidåkningen var härlig, jag tänkte Öppet Spår, Öppet Spår och musiken ljöd gött i ena örat.
Man måste ju roa sig med lite olika aktiviteter under resans gång för att kunna fokusera på att det är långt jag ska åka. Första aktiviteten var att se hur lång jag hann när jag körde om en dam om jag skulle fortsätta i samma lugna fart - nere på 800 meters varvet kunde jag se resultatet, jag hann 850 meter, kändes bra för psyket även om man inte ska tävla mot andra ;o)
Den andra aktiviteten blev att se om jag kunde staka med fullkraft efter alla avbrott med stavar i bröstet, onda armbågar och ond högerhandled, allt funkade till min glädje och nu hade det även börjat bli ljust! Pannlampa av och blåbarssoppa intogs efter två varv. Det hade gått i ett bra tempo men det kändes bra så varför inte ta det lite lugnare och tänka ännu mer Öppet Spår......långt långt, länge länge :0)
Tredje varvet fick jag vara med om något jag aldrig varit med om och hoppas inte heller att få vara med om! När jag befinner mig mitt i Tour de skiibacken så möter jag en skidåkare som är på väg nedför, plogandes!! Vad i hela fridens namn är det inte enkelriktat i skidspåret och speciellt i uppforsbackarna?? Det här var ju en livsfarlig aktivitet han höll på med, även om han plogade så hade han ju bra fart nedför och det i kombination med att skidåkare saxade uppför och om varandra!! Jag behövde dock inte bry mig om att ödsla energi på att säga något, det var det någon annan som gjorde, högt och ljudligt – det blev nästan lite läskig stämning, jag pinnade på uppför och ville inte se hur hela händelsen slutade.
Strax efter denna händelse började jag känna av min högra armbåge lite smått men tänkte det blir nog inte så farligt, jag stakade lite mindre och diagonalade mer och när jag kom in på varvningen till fjärde varvet så kändes det mindre och jag malde på. Nu hade det kommit lite fler men inte så många att det var jobbigt om man säger så. Detta varv fick jag träna på något helt nytt för mig, att byta spår i nedförsbacke!!! Herre gud, det kunde ju slutat hur som helst – att kliva ur spåret i fullgalopp är inte det enklaste när man inte är van men vad ska man göra när man är på väg utför och inser att hon som åker framför en glider långsammare? Allt slutade väl men det var inte det stabilaste jag gjort!!
Det började kännas mer och mer
i min armbåge och det var precis samma känsla som jag haft innan, det finns ju
tenninsarmbåge, musarm och så måste det ju bara finnas stakningsarmbåge!! :o(
Ont gjorde det i alla fall och det blev inte bättre och nu kom tankarna på hur
fa…..ska detta gå under Öppet Spår om det ska bli så här efter 3 mil, jag kan
ju inte åka med bara benen i 6 mil det förstår ju till och med jag hur mycket jag
än skulle vilja!! Mitt beslut blev i alla fall att det inte fick bli något
femte varv och när jag kommit i mål så stod jag där och tänkte och tänkte och
blev mer och mer ledsen för nu kom insikten att det kommer inte att gå att åka
Öppet Spår med denna armbåge!! :o( :o(
Även om viljan finns,
konditionen finns, styrkan mentalt finns så gör det ont i armbågen och jag är
ju riktigt dum i skallen om jag ska förstöra den efter 3 mil för vad ska jag
göra sen de sista 6 milen?? Jag kommer ju inte att kunna följ följa loppet och
åka ända upp till Sälen för att innan veta att armbågen kommer att hålla i ca 3
mil vill jag inte eller rättare sagt tänker jag inte göra!! Det är ett
skitledsamt beslut men ibland måste man lyssna på kroppen – jag är inte elit,
det är ingen som betalar mig pengar för att åka, jag vill kunna fungera efter
loppet också i alla mina kroppsdelar så varför ska jag utsätta mig för smärta
som jag skulle kunna undvika??
För att hitta de positiva
sakerna i detta ledsamma beslut tänkte jag:
·
Det är
säkert inte några problem med att sälja min startplats.
·
Jag får
så fort min tå är på G igen återgå till RS passen på lördagarna.
·
All min
träning i spåret är inte förjävels, skidåkning är bra träning för hela kroppen!
·
Nu är
jag faktiskt verkligen sugen på att köra löpning igen.
· Nu har
jag ”vunnit fem veckor” på min marathonträning och kan kanske till och med få
upp lite fart tills Premiärmilen ;o)
·
Jag
behöver inte gå upp så tidigt på lördagsmorgnarna för att stå i spåret kl.
06.45 ;o)
Men idag får jag deppa och
kanske i morgon också men sen får jag åter hitta glädjen i min löpning och se
framåt. Att ta svåra beslut måste man också göra även om det inte alltid är
roligt men just detta beslut känns som lite vuxet och moget – det är ju trots
allt bara ett lopp det handlar om!
Det tog min 1 minut att sälja
min startplats till en kille som blev superglad och jag önskar honom all lycka
till till hans Svenska Klassiker!
Så nu byts skidorna ut mot
löpskorna – efter 3 månader så har jag insett fakta att jag är väl ingen skidlöpare, men nu har jag verkligen prövat och gjort mitt bästa för
att bli en men det gick inte och det är väl bara att acceptera även om det är jättetråkigt men det tråkigaste var ju
att jag tyckte verkligen att det var kul att åka!!
På återseende!
Maria
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar