06.45 checkade jag in på Ågesta, helt omedveten om att.........

......detta skulle bli ett pass jag sent skulle glömma av olika orsaker!


Mental styrka är en sak och det tror jag att jag har gott om men så finns det saker som man inte kan styra över, i dag hände en sådan sak!


Det var alldeles tyst på parkeringen när jag parkerade men tro det eller ej det fanns redan två bilar där, vad fasen gjorde de där så tidigt, vad var det för galningar som var uppe och ute så tidigt för att åka skidor? Nästa tanke som slog mig var, hummm vad gör jag här så tidigt, vad är jag för galning som ställer klockan på 5.15 för att vara ute i spåret 06.45?? Jag la ner tanken på de andra "galningarna" som stod på parkeringen och insåg att jag var ju en av dem, jag tog mina skidor och stakade i väg!


Mörkret låg kvar och jag hade dagen till ära tagit den lilla lampan för att kunna se första varvet. Jag provade att staka och det kändes faktiskt riktigt bra dels i muskelfästet, dels i höger handen och glidet var åter, det här passet kunde ju bli riktigt roligt och bra!! Efter några km känner jag även att min onda tå funkar tillfredsställande - jag njöt och i skallen skulle jag i dag beta av 4 mil!


Första varvet gick galant, jag stakade, jag diagonalade, jag dubbelstakade med frånskjut och jag gled fin fint - skidåkningen var härlig, jag tänkte Öppet Spår, Öppet Spår och musiken ljöd gött i ena örat.


Man måste ju roa sig med lite olika aktiviteter under resans gång för att kunna fokusera på att det är långt jag ska åka. Första aktiviteten var att se hur lång jag hann när jag körde om en dam om jag skulle fortsätta i samma lugna fart - nere på 800 meters varvet kunde jag se resultatet, jag hann 850 meter, kändes bra för psyket även om man inte ska tävla mot andra ;o)


Den andra aktiviteten blev att se om jag kunde staka med fullkraft efter alla avbrott med stavar i bröstet, onda armbågar och ond högerhandled, allt funkade till min glädje och nu hade det även börjat bli ljust! Pannlampa av och blåbarssoppa intogs efter två varv. Det hade gått i ett bra tempo men det kändes bra så varför inte ta det lite lugnare och tänka ännu mer Öppet Spår......långt långt, länge länge :0)


Tredje varvet fick jag vara med om något jag aldrig varit med om och hoppas inte heller att få vara med om! När jag befinner mig mitt i Tour de skiibacken så möter jag en skidåkare som är på väg nedför, plogandes!! Vad i hela fridens namn är det inte enkelriktat i skidspåret och speciellt i uppforsbackarna?? Det här var ju en livsfarlig aktivitet han höll på med, även om han plogade så hade han ju bra fart nedför och det i kombination med att skidåkare saxade uppför och om varandra!! Jag behövde dock inte bry mig om att ödsla energi på att säga något, det var det någon annan som gjorde, högt och ljudligt – det blev nästan lite läskig stämning, jag pinnade på uppför och ville inte se hur hela händelsen slutade.

Strax efter denna händelse började jag känna av min högra armbåge lite smått men tänkte det blir nog inte så farligt, jag stakade lite mindre och diagonalade mer och när jag kom in på varvningen till fjärde varvet så kändes det mindre och jag malde på. Nu hade det kommit lite fler men inte så många att det var jobbigt om man säger så. Detta varv fick jag träna på något helt nytt för mig, att byta spår i nedförsbacke!!! Herre gud, det kunde ju slutat hur som helst – att kliva ur spåret i fullgalopp är inte det enklaste när man inte är van men vad ska man göra när man är på väg utför och inser att hon som åker framför en glider långsammare? Allt slutade väl men det var inte det stabilaste jag gjort!!

 

Det började kännas mer och mer i min armbåge och det var precis samma känsla som jag haft innan, det finns ju tenninsarmbåge, musarm och så måste det ju bara finnas stakningsarmbåge!! :o( Ont gjorde det i alla fall och det blev inte bättre och nu kom tankarna på hur fa…..ska detta gå under Öppet Spår om det ska bli så här efter 3 mil, jag kan ju inte åka med bara benen i 6 mil det förstår ju till och med jag hur mycket jag än skulle vilja!! Mitt beslut blev i alla fall att det inte fick bli något femte varv och när jag kommit i mål så stod jag där och tänkte och tänkte och blev mer och mer ledsen för nu kom insikten att det kommer inte att gå att åka Öppet Spår med denna armbåge!! :o( :o(

 

Även om viljan finns, konditionen finns, styrkan mentalt finns så gör det ont i armbågen och jag är ju riktigt dum i skallen om jag ska förstöra den efter 3 mil för vad ska jag göra sen de sista 6 milen?? Jag kommer ju inte att kunna följ följa loppet och åka ända upp till Sälen för att innan veta att armbågen kommer att hålla i ca 3 mil vill jag inte eller rättare sagt tänker jag inte göra!! Det är ett skitledsamt beslut men ibland måste man lyssna på kroppen – jag är inte elit, det är ingen som betalar mig pengar för att åka, jag vill kunna fungera efter loppet också i alla mina kroppsdelar så varför ska jag utsätta mig för smärta som jag skulle kunna undvika??

 

För att hitta de positiva sakerna i detta ledsamma beslut tänkte jag:

 

·         Det är säkert inte några problem med att sälja min startplats.

·         Jag får så fort min tå är på G igen återgå till RS passen på lördagarna.

·         All min träning i spåret är inte förjävels, skidåkning är bra träning för hela kroppen!

·         Nu är jag faktiskt verkligen sugen på att köra löpning igen.

·        Nu har jag ”vunnit fem veckor” på min marathonträning och kan kanske till och med få upp lite fart tills Premiärmilen ;o)

·         Jag behöver inte gå upp så tidigt på lördagsmorgnarna för att stå i spåret kl. 06.45 ;o)

 

Men idag får jag deppa och kanske i morgon också men sen får jag åter hitta glädjen i min löpning och se framåt. Att ta svåra beslut måste man också göra även om det inte alltid är roligt men just detta beslut känns som lite vuxet och moget – det är ju trots allt bara ett lopp det handlar om!

 

Det tog min 1 minut att sälja min startplats till en kille som blev superglad och jag önskar honom all lycka till till hans Svenska Klassiker!

 

Så nu byts skidorna ut mot löpskorna – efter 3 månader så har jag insett  fakta att jag är väl ingen skidlöpare, men nu har jag verkligen prövat och gjort mitt bästa för att bli en men det gick inte och det är  väl bara att acceptera även om det är jättetråkigt men det tråkigaste var ju att jag tyckte verkligen att det var kul att åka!!

 

 

På återseende!

Maria

Jag tränar för Öppet Spår och det gjorde jag med råge i dag kan jag säga, fast......

……kanske inte kilometermässigt utan temperaturmässigt! Det skulle bli kallt till helgen hade alla lovat, när mitt startskott i dag gick kl. 07.15 var det 23 minusgrader!!! Kanske kan skrämma men jag tänke att det kan vara så om inte ännu kallare på Öppet Spår och då känns det skönt att veta att jag i alla fall en gång varit ute i den kylan, om inte för att testa klädseln så jag vet att jag inte fryser ihjäl! ;o)

 

Jag var först på parkeringen, jag tog på mig pjäxorna i bilen för att undvika förfrysning innan själva passet hade börjat. Tänkte att jag kanske skulle ta en liten löptur runt parkeringen för att värma upp men beslöt mig för att jag värmer nog upp under resans gång i spåret. Började att staka för att testa hur muskelfästet i börstet kändes efter förra veckans olycka, det kändes, det kändes stelt och smärtade lite lite men inte så mycket att jag kände att jag inte skulle kunna åka men beslöt mig för att i dag får jag nog träna uthållighet genom att diagonala som också är en sorts träning, även om det inte går så fort!

 

Det var fortfarande mörkt och jag körde utan pannlampa för jag tänkte, 30 minuter med pannlampa och sen ska den sitta där och ”väga” i ca 3 timmar bara för att jag ska få ljus i 30 minuter, nej jag fick köra på känn de första 30 minuterna då det förmodligen skulle vara mörkt, nån måtta får det vara på det! ;o) Jag diagonalade i väg och tänkte på Öppet Spår – tidsmässigt stämde det någorlunda för start, kylan kunde definitivt stämma, mörkret stämde och mitt mål denna träning var att se mig själv hela tiden åka där i Öppet Spår, mala på mil efter mil, träna på att springa i uppförsbackarna, träna på att inte trilla i nedförsbackarna och allt gick fin fint för utom när jag skulle åka utförs!! Jag hade ju inget glid i dag – vad tusan hade hänt? Jag som alltid har haft bra glid på mina skidor denna säsong. Att staka i början av en nedförsbacke är ju inte det optimala men glidet var som bortblåst!

                                 

Jag hade lite peppande musik i ena örat för att kunna hålla en någorlunda takt och första varvet var en ren njutning, jag var först i spåret och såg inte en käft varken framför eller bakom mig och jag bara njöt av att mala på. Kylan  - den bestod men jag frös inte då jag tydligen hade klädd mig rätt, första gången jag körde med långkalsonger och rånarluvan. Rånarluvan var det också premiär för och den gjorde nytta –jag såg en vit frostkant under hela träningspasset på luvan som satt som en smäck runt ansiktet, ju längre jag åkte ju mer frost och istappar blev det på den och även ögonfransarna fick sig fina istappar. Skulle tagit kort på detta när jag kom i mål men min mobil hade också bleklätts med istappar, rimfrost och dött i batteriet så det blev inget kort.

 

Efter ett varv ca 8,3 km hade det kommit 10 bilar till parkeringen, jag skidade i väg på mitt andra varv utan att tänka för målet var två varv och sen blåbärssoppa och sedan gärna två varv till (om inte någon dam får för sig att hindra mig på sitt speciella sätt!). Nu hade det börjat ljusna och nu låg jag efter spårmaskinen, bra eller dåligt – fick fin fina spår men det hade jag ju haft under första varvet också efter som det var nyspåret i ena spåret, nu spårade de om andra spåret också. Men efter några meter så inser jag att spårmaskinen går ju på tok för långsamt för att jag ska kunna åka bakom den, visst jag åker inte fort men spårmaskinen åkte ännu långsammare ;o) Jag fick byta spår helt enkelt!

 

Fortfarande inte något folk i spåret att tala om, de som fanns åkte om mig och jag kunde mala på i min egna takt och såg fram emot blåbärssoppan som skulle intagas efter två varv. Då jag sagt att jag inte hade något glid så hade jag desto bättre fäste, framför allt uppför! Har aldrig lyckats att springa uppför backen vid den lilla parkeringen men i dag fixade jag alla gånger och med skidorna i färdriktningen, jag sprang om alla i uppförsbackarna och de gled ifrån mig i nedförsbackarna :o( Beslut om att lämna in skidorna för vallning inför Öppet Spår är redan taget sedan länge sedan – det är värt vart ända spänn kan jag säga efter 2005 års Öppet Spår.

Än så länge inga incidenter :o) Blåbärssoppan smakade väl dock kall! Mina gel som jag hade med mig fick mig att minnas min ungdom – det var som att ”dricka/äta” slusch puppi (vet ej hur det stavas men ni som var med på den tiden vet nog vad jag menar) kylan gick rakt upp i skallen och jag var tvungen att skida i väg igen för att inte frysa fast.

 

På tredje varvet i sista nedförsbacken höll det på att gå riktigt illa, denna gång var det inte någon dam men det var samma kön ;o) Jag erkänner att jag plogar i den backen, dels för att det svänger 90 grader i slutet av backen och dels för att det finns i stort sätt inga spår. Jag höll mig fint till höger så att de snabba kunde åka om på vänstersida. När jag åker där så ser jag i ögonvrån att det kommer en tjej sittandes på skidorna och är på väg rakt in i mig, hon håller på att ramma mig! Jag känner hennes skidspets mot min vänsterskida och lyfter på den och åker på en skida i någon sekund för att sedan ta ett staktag för att hon inte ska åka rakt över mig. Jag lyckas avstyra en olycka och hinner ropa till henne ”gick det bra –hon svarar, ursäkta och att det gick bra!” Allt slutade väl, ingen slog sig och jag behöll lugnet :o).

 

Sista varvet är inte så mycket att orda om mer än att nu hade det kommit mer folk som innebar att jag fick träna på att byta spår igen. Men har kommit på att jag kan ju springa om dem men skidorna och sen hoppa in i spåret igen – det funkade bra, kanske inte såg så proffsigt ut men då jag inte kunde staka om dem så fick det bli så.

 

Jag fick ihop mina fyra varv och drygt 33,3 km, jag frös inte ihjäl, jag trillade inte, jag fick inte jättekänningar i min ”stakningsarmbåge”, mitt muskelfäste i bröstet höll sig lugn och smärtade inte så mycket eftersom jag inte stakade så mycket, nästan inte alls, däremot satt handfästet på staven för hårt eftersom jag hade dubbla handskar så jag har fått lite ont där men ser det som övergående – detta pass var något som jag verkligen behövde, vetskapen att jag kan åka när det är så kallt skrämmer mig nu inte för att ge mig ut i Öppet Spår och kanske dess kyla :o).

 

 

På återseende!

Maria