Ät aldrig en halv påse marshmallows innan du ska springa tusingar på Årstabron, man.........

.......lär sig av sina misstag, men hungern innan var för stark för att jag skulle kunna inse vad som skulle kunna ske!!

                                    Sockerchock innan men koma och smärta sen :o(






Torsdag och veckans andra tusingpasset fast denna gång ej i terräng utan på härliga Årstabron med underbar kvällssol i nyllet, vad kunde gå fel? OK jag har inte tränat så mycket fart på några månader och hade väl inte de största förväntningarna men lite skulle jag väl kunna trycka på tyckte jag.



Redan på uppvärmningen kände jag att de där marshmallows som jag klämde i mig innan träningen inte hade hamnat på rätt plats i magen, kändes som de hamnat någonstans mellan revbenen och hjärtat, självklart förstod jag att de omöjligtvis kunde vara där men det kändes så! Jag tänkte, ja ja jag inbillar mig säkert, de skakas nog ner efter första tusingen.



Tänkte jag hänger på gruppen som siktar på 4.30 min/km, det borde jag väl klara, tanken var ju att jag skulle springa 6 tusingar var av 3 sluttar lite nedåt ;o) Vi körde i gång och det kändes lätt och härligt, solen sken och det var en lätt sommarbris som luftade i nyllet, livet var som det skulle :o) Det här är livet, löpning när den är som bäst!! Jag har väldigt bra koll på min fart och jag försöker att springa så jämt som möjligt och så länge jag fortfarande är i uppstartningsfas på fart så finns det inte någon anledning att pressa nu, det är inte nu jag ska vara på topp ;o).

 

Jag började i bra fart, 10 sekunder fortare än beräknat men det kändes bra och jag skulle kunna orka mina 6 intervaller. Det är så ljuvligt att springa där på Årstabron, att möta alla härliga klubbmedlemmar i olika farter ger energi och man känner sig lyckligt lottad som kan springa på detta viset, det har inte alltid varit en självklarhet därför njuter jag lite extra när jag kan. Ju längre jag sprang ju mer åkte de där marshmallows runt runt under mina revben och när de nått magen så kändes det som att de helt plötsligt blivit 20 kg tyngre! Jag försökte att förtränga känslan men det var svårt när de där 20 kg extra liksom gjorde att jag började springa snett pga. smärtan och vem kan springa tusingar som lutande tornet i Piza, inte jag i alla fall!

 

Efter 4,5 tusingar fick jag vända tillbaks, jag kände mig vuxen över mitt beslut men vad hade det gett mig om jag fortsatt, inte så mycket mer – det är OK att pressa sig på tävling, exempel maran fast man har smärta men att pressa sig på en träning med hela magen full med marshmallows känns lika meningslöst som att bestiga Hammarbybacken med rollerblades – det liksom rullar inte på ;o)! Solen sken fortfarande så jag frös ju inte ihjäl medan jag väntade på tandläkare LW, sedan tog vi en mycket sakta hemjogg till Z.

 

Jag är ändå nöjd över mina 5 stycken tusingar som gick i bra fart för att vara så nära efter maran och inte ha tränat fart på så länge och det är ett tag kvar till ”all in” så nu gäller det bara att skynda långsamt så allt i kroppen hänger med, huvudet vill en sak medan kroppen fattar lite långsammare, men men det är den 7 september som jag ska vara på topp, till dess kör jag styrka och härlig uppbyggnads träning.

 

Söndag blir det gött njutningspass med RS och några fartökningar har det ryktats om, ska bli spännande, vet inte om jag ska sociala eller om jag ska vara i den grupp jag ska…….det tåls att tänka på :o)

 

 

Men kontentan av IFL-tusingar blev, hur hungrig du än är – ät inte en halv påse marshmallows innan om du inte vill se ut som lutande tornet i Piza!

 

 

På återseende!

Maria

Hänt i veckan finns det en tidning som heter men vem fa.....tar 750 kg i benpressen? Var ju bara tvungen.......

.......att fråga hur många kg som låg på i maskinen!!





Så här såg det ut typ (bilden är tagen från nätet)

Det händer mycket på en vecka och det händer ännu er på tre! Som jag skrev om sist så var det vila första veckan efter maran och nu har jag smugit i gång med tre lugna löppass och två-tre styrkepass i veckan och det känns helt rätt :o)

Nu bygger jag styrka från grunden och stegrar min löpning sakta. I lördags var första långpasset och det blev 15.5 km skog, snår och var enda backe tränare ME kunde hitta!! Asfalten var så långt borta att det fanns nog inte i tränare ME vokabulär, hon hittade nog alla backar ut med hela BV och brännässlor ska vi inte äns tala om! Fick rådet att inte raka benen inför tisdags i söndagsträningarna eller ta långa strumpor! Brännässlor gör förbannat ont att bränna sig på speciellt om de går till knäna!

Jag överlevde skogs och backturen och nöjd och glad seglade vi in 91 minuter senare, precis enligt plan :o)

Måndag var det påt igen med styrka för överkroppen så att den inte bara blir något att hänga nummerlappen på som Sörpla skojade om en gång, tyckte i och för sig att den var väldigt bra! Tänk så många övningar det finns för nästan samma muskelgrupp, fast en övning är för övre, en är mitten och den tredje under bröst exempel - jag skulle kunna bo på ett gym - det enda som hindrar mig är att jag måste äta och sova i bland ;o)

Lite mer vikter åt folket, OK nu menar jag kanade inte 750 kg i benpress men i iallafall 75% av min vikt i bänk tycker jag är på tiden, jag har ju lovat mig själv att jag ska bli den kortaste Arnold som springer en marathon och det passar väl väldigt bra då jag inte ska springa maran på två år, får nu chansen att bygga upp mig lite ;o)

 

Jag förstår inte varför det är så roligt att gå på gym, det kan bero på att jag tycker det är snygg med muskler, det kan också bero på att jag kommer att ha nytta av mina muskler men även för att det kommer att hålla mig stark resten utav mitt liv om jag fortsätter och jag kanske kan leva lite längre då jag orkar hålla upp min kropp och bygger mycket benbalkar – anledningarna är många och det finns säkert många fler ;o).

 

I morgon stundar lite intervaller med RS, det ser jag fram emot – nu ska jag ju även komma igång med snabbheten så att mitt fjärde PB kan inbringas i början av september. Men för att återkoppla till de där 750 kg som jag nämnde i början, jag satt och tränade de raka bukmusklerna (så att jag kan gå på stranden nästa sommar ;o) då jag tittar bort mot benpressen och ser en kille ligga där och förbereda sig, jag kollar på hur mycket vikter han har på och kan omöjligt räkna då det är lager på lager med vikter. Jag spanar in honom och ser att det är en kille som försöker att passa, grattis – vem kan passa på 750 kg???

 

Han släpper på spärren och gör 4 reps, inte så djupa men ändå en liten knicks på knäna blir det! När jag är klar med mina små kilon så går jag fram till honom och frågar lite försynt hur mycket hade du på egentligen – får svaret 750 kg, måste ju utmana mig själv lite!!! Jag tror inte att han bara utmanade sig själv, han måste ju ha utmanat han som passade också – han måste ju ha blivit mos om killen hade släppt på allt. Nåväl det slutade väl och det var ju tur.

 

Timmen är slagen, nu slutar vi för dagen……sjöng Anna Book en gång på 80 talet och det stämmer, nu slutar jag för dagen :o)

 

 

På återseende!

Maria

En veckas totalvila från löpning, fötter, tå, ben och resterande kropp skrek……..

…….av lycka när jag transportlöpte från bilverkstaden där jag lämnade in den för tredje gången för samma fel, själv skrek jag för mig själv över att bilfirman inte kunde fixa felet, hur svårt kan det vara? Men man ska inte lägga energi på saker som ger negativenergi men ibland är det svårt – men nu ska jag lägga energi på det jag älskar – löpning!

 

 

Jag är som en guldfisk som simmar där i sin lilla glasskål, de simmar runt där och tänker – oj här har jag inte varit, det var något nytt, kort minne med andra ord ;o). Efter maran hade jag ont i fötterna så jag ville skrika, en vecka senare med totalvila från löpningen så skulle jag testa hur det kändes i dag. Planerade in en transportlöpning från Haningebilverkstad och hem, det skulle inte gå fort – jag skulle bara testa hur fötterna kändes.

 

När jag tog mina första steg utanför bilverkstaden var det precis som att släppa ut en kossa på grönbete, det spritt i benen, fötterna var helt intakta och jag vill bara springa. Turen hem skulle gå i makligt tempo, det skulle njutas av varje steg och tid var ej intressant. Benen kändes så grymt pigga, fötterna kändes som jag aldrig hade haft ont i dem och tån var det inte någon fara med och under min transportlöpning kom ett härligt sommarregn som fyllde luften med härligt syre, det var så härligt att kunna springa igen och att en vecka kunde göra sån här skillnad trodde jag aldrig.

 

Det blev 8,2 härliga transport kilometer och nu tar jag sikte på den 7 september och Lidingöloppet 15 km, jag har gott om tid för att få upp fart så nu ska det bli kul med en annan storts träning, kort men snabb! :o)

 

 

På återseende!

Maria

Det gör ont……sjöng Lena Philipsson en gång och i går och i dag gör det verkligen ont! Stockholm Marathon 2013 i känslor och……..

………smärtor som jag inte trodde fanns!

 

 

Att mitt Stockholm Marathon  2013 skulle göra ont det visste jag men att det skulle göra så här ont hade jag inte i min vildaste fantasi kunnat drömma om och att få så många negativa tankar hade jag heller inte kunnat drömma om i min skalle. Men jag tar det från början!

 

Efter att ha tränat och kört två tävlingar utan mina inlägg på 4 månader har känts om jag ska erkänna, men det har varit en smärta som har gått över efter några dagar för att sedan komma tillbaks efter nästa träning, men vad fasen, det kostar att ligga på topp och jag måste ju börja vänja mig och träna för att det ska bli bättre i fötterna. Att gå tillbaks till inläggen bara för att jag ska springa marathon skulle nog inte heller vara någon bra lösning, då skulle jag nog få ont för det. Nej så utan inlägg var planen och så fick det bli. Hade även provat lite olika skor men kommit fram till att mina lätta tatardojor var det bästa alternativet.

 

Allt kändes helt OK i kropp och själ och uppladdningen hade varit perfekt, nu var det bara och köra tills fötterna brakade samman och sen bita ihop och tugga på tills jag kom in till Stadion ;o). Samling med bästa Linnéa först för lite pepptalk och även tjing på Runners löparna, nu var man laddad  och full med energi upp till tänderna och vädret verkade bli perfekt. Hittade Ockelbo T i startfållan så vi stod och snackade lite och sen gick startskottet. Men innan startskottet gick jag syn på Stefan Holm och vinkade glatt – han gjorde tummen upp till mig och jag blev ännu mer peppad.

 

Plan var att hålla 5.30 första 21 km men då tränare R sagt att man ska gå ut lite hårdare första varvet för att man sedan kommer att stumna till och , musklerna inte blir så elastiska så blev planen ändrad till 5.20 min/km. Valhallavägen sluttar lite utför och det är där jag måste bromsa mig, det gick bra och det kändes som jag gick men planen följdes. Mitt första mål var Linnéakontrollen efter 6 km, jag sprang som på moln och det kändes lätt och jag såg grymt många som hejade på mig och det fyllde mig med ännu mer energi. När jag kom till Linnéakontrollen så var det som att komma till himlen, vilket gäng, vilken pepp man fick och vilken suverän langning, inte ett öga var torrt!

 

Jag njöt och det kändes underbart, jag kollade lite då och då på klockan och den stod på samma tid hela tiden 5,20, funderade på om jag stängt av den omedvetet under loppet men kilometrarna tickade så det enda jag kunde komma fram till var att jag höll ett väldigt bra och jämt tempo och det kände också jämt i kroppen. Knicksen upp till Västerbron var en liten utmaning som alltid, själva Västerbron var ju inte så speciell, där var det ju bara och mata på. Klämde min gel v id 10 km och sen väntade nästa langning strax innan Stadshuset. Där skulle RS S stå, jag scannade av hela Norrmälarstrand ungefär från mitten av den för att inte missa SR S, och precis innan marathonkontrollen stod hon och hejade och langade gelen som hon aldrig gjort något annat förr – perfekt, klockrent och en elegans till pricka – stort tack RS S för servicen!

 

Centralen är alltid lika ljuvlig att passera, mycket folk (till och med förra året). Det kändes fortfarande bra i fötterna och stegen var lätta och tiden jämn, fanns inget att anmärka på. När jag kommer upp på Sturegatan första varvet får jag syn på en välbekant rygg, snabba och roliga Malmö A från Linnéa springer där snyggt och lätt, jag hinner upp jämsides med henne och peppar och ger glada tillrop, vill fortfarande hålla mitt jämna tempo så jag glider försiktigt förbi men inte mer än så, vetskapen att ha henne i ryggen gjorde mig stark, inte ofta hon springer bakom mig – snarare aldrig eftersom hon är bra mycket snabbare än mig normalt, nu har hon varit skadad och det gladde mig att se att hon skuttade så lätt.

 

In på Valhallavägen anda gången, pubilkhavet var stort och man bärs fram, snart väntar Djurgården, inte fullt så mycket folk men vetskapen att efter det kommer Strandvägen gör att man tuggar på. 21,098 km kördes enligt plan så jämt och fint att jag nästan blev tårögd, fötterna hade börjat kännas lite men inte märkbart – i år undvek jag att trampa på saltgurkorna och nästa mål var Grönan där jag visste att det skulle åter vara fullt med folk.  Men innan hörde jag glada tillrop från RS M som stod där och hejade och slog en go tamburin i takt och åter blev jag fylld at energi som tog mig fram några km till. Vid 29 km var det som en bomb som slog ner från klar himmel, kändes som att mina fötter skulle sprängas av smärta, varje steg och fotistättning smärtade, helst av allt hade jag viljat stanna, lägga mig i ett dike och bara skit i loppet, men av någon konstig anledning så fortsatte jag, tänkte sakta ner på tempot, skit i allt vad tid heter, mal på och kom i mål – allt du gör nu är ändå en seger att springa så långt utan mina inlägg så var stolt och tugga på!

 

Så vid 29 km stängde Lille Skutt av skallen och tyvärr var det de negativa tankarna som tog vid, jag hittade väldigt många ställen i diken, trottoarer och andra ställen som jag skulle kunna lägga mig ner på och dö, det fanns många tankar om att vem bryr sig om jag kommer i mål eller inte, amputera fötterna skulle jag kunna boka tid till i morgon via mitt försäkringsbolag, trilla ihop framför en funktionär skulle vara smidigt – då tog någon hand om mig direkt mm. mm. Samtidigt som jag tänkte alla dessa tankar malde jag på, vet ej varför för igntligen ville jag bara sluta för det gjorde så förbannat ont i fot hellveterna och löpsteget försvann helt, det sa bara ”klonk klonk” när jag satte ner dem, helst skulle jag inte vilja sätta ner dem alls för det gjorde för ont!

 

Är man dum eller är man jättedum när man har dessa tankar och ändå fortsätter, vad är det som driver mig – jag sa till en kompis som hade fått beskedet två dagar innan att hon hade dubbel ischias men sprang ändå, hon får nu rehabilitera sig i 6 månader – jag sa att det var ”kärlek till löpning” som gjorde att man fortsatte, just nu var min situation inte kärlek till löpning utan vara en liten jävlag vietnamesisk flodhäst som ville få slut på eländet – Stadion satt som fastklistrad på min näthinna något annat fanns inte förutom smärtan i fötterna.

 

Efter Linnéastationen stängde jag verkligen helt av, varken hörde eller såg RS S, CA och SÖRPLA vid Norrmälarstrand jag såg mig bara stappla i mål på Stadion och sedan hur någon amputerade mina fötter. När jag hade ca 1 km kvar kommer en bekant rygg flygandes förbi och jag hör en skånsk dialekt vråla till mig ”nu kör vi EMC, kom igen” men det fanns inget att ge, fötterna var redan amputerade och låg i någon kyl på ett sjukhus och jag bara var, öka var ett ord som jag förtillfället inte visste vad det var. Det var i allfall härligt att se att Malmö A från Linnéa hade en sån glädje och energi, hon verkade verkligen på G!

 

Stadion var som en frälsning, och mina tankar på att detta var sista maran på länge kändes väldigt bra just nu – nu skulle det bara tävlas i halvmarathon och milen, i och för sig så tänker jag inte på någon löpning alls den närmaste veckan, tänker inte träna alls, tänker låta mina svullna och smärtande fötter få vila, japp ibland kan jag tänka klokt fast inte under ett lopp tyvärr ;o)

 

Jag tog mig i mål utan inlägg, jag gjorde PB med 5 min och jag börjar överväga om jag verkligen ska amputera………..idag har jag inte gjort ett skit, bara latat mig och varit stolt över det! :o)

 

5 marathon och nästa år hittar ni mig i Linnéakontrollen :o)

 

 

På återseende!

Maria

10 kg viktminskning på 4 veckor och en jädrans fart, hur kan..........

                          Det känns som jag har fått nedförsbacke för en gångs skulle :o)

 

 

......det vara möjligt att tappa så mycket i vikter i min styrketräning och få upp en sån fart på så kort tid?? Undrar hur fort det hade kunnat gå om inte den akuta bronkiten slagit till? ;o)

Efter ca 4 veckor träning efter bronkiten verkar löpningen ha kommit i gång det är nu härliga långpass med mycket snack och behaglig fart, ligger "bara efter med 15 s./km för att ligga där jag ska, men vad fasen, jag tänker inte stressa jag vet att min tävlingsfart kommer att gå fortare än min träning ;o) " och det är ju 4 veckor kvar till maran!

Så i lördags var vi en liten mysgrupp som joggade i värsta solskenet och bästa löparvädret ut med Stockholms vattendrag, det var ljuvligt och det var både kort tröja upptill och korta tights nertill :o) Jag njöt varje meter av att åter kunna njuta av min löpning utan toppandning och jobbiga hostattacker, fanns inget att klaga på!

Däremot när jag skulle in på gymmet efteråt så fick jag mig en smärre chock! Jag skulle börja gymma lite lätt igen och naturligtvis skulle jag leva som jag lär ut, starta lätt efter sjukdom för att inte knäcka muskelfästen och ligament men att det skulle vara så här stor skillnad hade jag aldrig trott! Men då jag inte ville skada mig tog jag mycket mindre vikter än jag trodde jag skulle klara av, bara en sådan sak som 10 kg mindre i bänkpress, visst det kändes lätt men att jag här orkat 10 kg mer innan kunde jag inte förstå.......men än är det inte kört, jag har ju inga tidsmål med min styrketräning så det får ta den tid det tar, tänker inte slita av något muskelfäste för att se ut som Arnold innan sommaren ;o) kommer förmodligen inte att se ut som honom efter sommaren heller, men jag jobbar på det - har ju hela livet på mig! :o)

I tisdags var det tusingar med RS som gällde, tänkte skulle jag våga trycka på eller skulle jag vara komfortabel? Det fick bli trycka på, jag skulle ju springa Kungsholmen runt på lördagen o ville prova farten lite :o) Gruppen skulle börja i 4.20 tempo.......vet inte riktigt var ledaren missade, 3.45 de första 500 m kändes inte OK, fick förklaring att han hade ingen GPS utan en mobil, humm! Jag brukar inte opponera mig för fart men att börja så fort för att man inte har koll känns så där!

Andra tusingen så fick jag hålla farten och ledaren låg lite bakom mig, 4.16 mycket mer åt det hållet jag önskade. Sen ökade jag farten per km och det är ju så det ska vara, ökar jag för mycket i början finns det inget att öka med sen, så fungerar jag ;o) Snittet på tusingar blev väldigt tillfredsställande trots den snabba starten!

 

2013-05-04 Kungsholmen Runt!

Med besök från Götet och tävlingsdebut denna helg så kunde ju helgen bara bli bra, kunde inte äns klaga på vädret - strålande sol! ;o) Frågan var bara, vad skulle jag orka med för tempo? Att göra tusingar i tisdags i en fart med 2 min ståvila var ju en sak, men att hålla ett bra tempo snabbt sammanhängande var en annan! Om jag landade under eller runt 50 min i premiären var ju inte fy skam!

Bredvid mig i starten hade jag RS T som dagen till ära hade lagt sig till med halsont, inte kul! Att ta rygg på snabba RS T var inte äns att tänka på, även om hon hade halsont - jag skulle nog knäcka mig totalt! Startskottet gick, benen gick och tankarna i skallen som gick var.....satan vad bra det känns i ben o kropp, men kommer jag känna så här efter 5 km?

Efter 3 km såg jag i ögonvrån att där framme var det ju RS T, humm om jag skulle orka att hänga på tro? Jag smög upp lite snett bakom och lånade hennes rygg som hare utan hennes vetskap, men rätt som det var vände hon sig om och såg mig och sa, tjena Maria! Nu var hon inte omedveten om att jag låg bredvid, min tanke var inte att jag skulle gasa om henne utan dra nytta av att följa hennes rygg så gott jag kunde, kanske inte kloss too kloss men att jag i alla fall såg henne där framme någonstans. Jag matade på och kämpade för att hänga med, visste att om jag tappade så skulle jag sacka efter mycket och jag skulle nog ge upp för nu var jag ganska trött. RS T var min morot och jag bet mig fast.

 

När vi kommit upp för backen mellan hotellet och huset på andra sidan var jag sida vid sida med henne och sen fick jag nog en black out för jag fick för mig att hon stack om mig samtidigt som jag inte såg henne framför mig, men då jag bara tävlar med mig själv så har jag aldrig brytt mig att kolla bakåt eftersom jag inte bryr mig. Jag sprang i alla fall så gott jag kunde men kände att jag tappade fart, min bästa rygg var ju borta. En tanke som slog mig var att RS T kanske hade fått så ont i halsen att hon brutit men det var ju inte likt henne, jag stretade i alla fall i de sista två km och på upploppet hörde jag RS S och blev så glad och försökte att öka och då ser jag ett rosa streck som kommer farandes bakom mig och förbi, det var RS T – herre gud vilken fart! Hon måste alltså ha legat mig i hälarna de sista två km utan att jag haft en blekaset aning om det, men som sagt var – jag tävlar ju bara mot mig själv o kollar inte vem som ligger bakom mig. Kul i alla fall att hon inte gett upp och som det verkar så var jag hennes hare den sista biten – hur gick detta till? ;o)

 

Jag har i alla fall RS T att tacka för draghjälpen, utan henne hade jag inte gjort PB så åter stort tack RS T för att jag fick låna din rygg! Som det ser ut nu så har jag förbättrat mig 4 min på milen under ett år, det ska jag verkligen inte klaga på – och jag minns fortfarande det passet då min make drog runt mig i 5 min.tempo lite innan Tjejmilen förra året och jag trodde jag skulle dö – nu gick det i 24 sec. bättre per km, jo jag tackar! Nu kommer det ju bara att gå långsammare och långsammare för varje lopp fram till Tjejmilen dock kommer det att bli längre och längre ;o).

 

PB med 1 min 27 s – tror jag och min hare L får tänka om inför SUB på Tjejmilen till hösten ;o) Tänk om jag får vara hel och frisk fram till dess, då kanske vi kan prata om riktiga gooa tider! I dag söndag blev det en härlig solig återhämtningsjogg tillsammans med maken – totalt 26 km denna helg får väl duga med tanke på att det var tävling.

 

 

På återseende!

Maria  

Öva för tusan inte multi-hips bakåt när du står på busshållplatsen! Jag hade tur eller kanske jag ska…….

………..vända på det och säga att hon hade tur, hon som gick förbi! ;o)

Sol, löpning, löparvänner och ett gött tjöttempo - jag ska verkligen inte klaga :o)

En helg i inte bara solens tecken utan naturligtvis träningens tecken. Lördagen började med trålande sol, ganska varmt – till och med så varmt att jag tog med mig de korta tightsen i fall att! Idag stod det 2 timmar på programmet (det som jag sprang förra veckan men låt gå då, löpning i sol är alltid härligt- fast jag skulle viljat springa 2,5 h).

 

När jag stod på busshållplatsen så läste jag innantill i min utbildningsbok och tränade på övningarna som var där i. Jag stod helt i min egna lilla värld och så skulle jag testa att göra en multi hips – bakåt! Jag sträckte ut benet bakåt utan att tänka på att det bara var några cm till vägkanten och att det inte fanns så någonstans att ta vägen om man ville gå förbi. Tjejen/damen som gick förbi blev väldigt förvånad när det helt plötsligt som ut ett rakt ben som lade fällben för henne . som tur var hade hon bra balans så hon stapplade bara vidare men blängde lite på mig – jag ber om ursäkt igen (om det nu skulle vara så att hon råkar gooogla upp min blogg). Så ett tips – träna inte mutli hips bakåt när du väntar på bussen, det kunde ha slutat riktigt illa :o(

 

Det var få ledare då många tävlade eller var på kurs men tränare M och P skötte det perfekt! Det blidades lite spontangrupper ut med resans gång och jag hängde på G, T, LL, E-M och en kille till som jag tyvärr inte kan namnet på. Vi skapade en liten gemytlig grupp som sprang och pratade, mös och bara hade det gött i solen. Det här var livet, det här gav mig energi, det här gav mig D-vitamin, ja det gav mig allt som jag behöver och lite till – löpning är fantastisk och att dessutom kunna njuta den tillsammans med likasinnande gör mig ovärderligt lycklig!

 

I dag skulle vi ut på stora ön, den vägen var inte så svår, till och med jag kunde den ;o). Under de korta tider som jag inte tjötade eller engagerade mig i min språklektion (japp finskan som pratade engelska var med i gruppen, förena nytta med nöje = löpning och språkkurs :o) log jag och tänkte på att det kanske finns hopp inför min kommande säsong, farten var behaglig och det kändes toppen och det gick fortare än förra veckan utan att det kändes mer ansträngande – den känslan ska jag ta med mig och dra nytta av både när det gäller intervaller och när det gäller lite längre sträckor!

 

När vi kom till vändpunkten ville G att jag skulle ta ett kort på honom och det blev även ett på mig, det som är i början av denna blogg – så här ser jag ut när jag utför det jag älskar allra mest – min löpning. OK – det är svårt att springa på kommandon inför en kamera därav bilden blev som den blev men vad gör väl det ;o) Fotograferingen tog lite tid och jag och G kom lite efter så på hemvägen hade jag en alldeles egen hare och tjöta med, det var mycket trevligt, ibland gick det lite fort men då drog jag i handbromsen och haren var med på noterna. Vi hann beta av både det ena och det andra och helt plötsligt såg vi ryggen på tränare P. Upps det var inte bra! Vi skulle ju absolut inte springa om dem för då ”blev det ju fel” eftersom vi alla skulle vara ute i 2 timmar, vilket innebär att vi helst ska komma tillbaks samtidigt. Vi saktade in men det är ju svårt att bromsa sig i en uppförsbacke om ni missförstår mig rätt ;o).

 

Vi smög förbi och låtsades som att vi inte fanns……gick så där! När vi kommit en lite bit igen så korsade vi dem igen, då fick vi tillsägadel att vi skulle ta en liten runda runt kvarteret för att få ihop 2 h. Vi tog i stället vackra rundan runt udden (hade tur, det var bara en hund på hela udden! Glömde att man fick ha hundar lösa där!!!) och när vi rundat udden så var tränare P framför oss , en ganska bra bit framför…….hummmmm, nu lär de ju inte heller ha sprungit i 2 h, men oss skickade han på en extra runda även om det inte gjorde mig något då jag helst hade viljat springa i 2,5 men nu blev det 2 h.

 

Efter härlig stretch så blev det spontanlunch med några utav gänget, grabbar som tjejer – mycket trevligt, soligt och mättande! Men även de skönaste stunderna måste ha sitt slut, först löpningen och sedan lunchen – det skulle ju ätas en gång till ute under kvällen, årsfest med IF Linnéa så jag fick bege mig hemåt.

 

En hel dag med bara löpare, det här är livet - jag kan nog aldrig förklara hur lycklig jag blir när jag umgås med dessa goa människor som brinner för löpningen, OK kanske inte lika mycket alla men de flesta :o).

 

Söndagen skulle det också springas lite, kort men i samma tempo som på lördagen, det fick bli en solig och härlig tur i H-parken och endast i klädd korta tights och en tunn tröja – jag trodde jag skulle svettas ihjäl! Jippi våren är nog här! Efter en liten go runda på dryga 7 km blev det övning i gymmet och åter igen konstaterade jag  - jag är inte skapt för maskiner, men ibland så måste man ;o). Jag fortsätter i morgon kväll igen – skam den som ger sig ;o).

 

 

Nej, nu får det räcka med endorfiner för i dag – jag måste kunna sova i natt! Men kontentan av helgen kan bara benämnas med några få ord:

 

Löparlycka, träningslycka, vänlycka och annan lycka som jag kanske kommer att delge er i framtiden ;o)

 

På återseende!

Maria

Jag tror banne mig att den vietnamesiskaflodhästen har gått och blivit en vietnamesisk oxe, i kväll.......

........prövade jag på att springa lite fortare, ett par nya lätta löpardojor och att ta i på sista kliva ur mitt lulltempo!

Snart tre veckor sedan jag åter äntrade löpavärlden efter bronkiten, jag har malt km efter km och i kväll var det dax för att se om jag orkade några tusingar med RS vännerna. Lugn uppvärmning och sedan bar det i väg, tänkte hänga på tränare S som skulle ha 5 tempo dock fick vi springa som vi ville :o)

Mitt mål var 4 st. tusingar och helst ville jag att det skulle gå fortare och fortare :o) då jag var sugen på att testa skorna och farten. Jag trampade i gång och fick med mig en kille, vi sprang där och det kändes som vi sporrade varandra ganska bra. Första tusingen gick kanon och jag kände mig pigg och hungrig på mer!!

Andra var det medvind sa någon, jag tyckte i och för sig att det var mycket uppför och motvind, men å andra sidan så måste det ju gått nedför på vägen dit! ;o)  

 

Det var ett perfekt löparväder och jag njöt av varje meter som jag kunde trycka på, jag verkligen älskar min löpning, det är nog den bästa idrottsgren jag börjat med, det ger mig så mycket glädje och vetskapen om att jag blir starkare och snabbare för varje pass (förhoppningsvid ;o)! De nya skorna var lätta, de var tunna under och jag kom på att detta var ju första passet någonsin i mitt liv i lätta och tunna löpardojor utan inlägg, inte konstigt att det kändes lite "platt" om ni förstår ;o)

Den andra tusingen gick 8 s. fortare och det kändes fortfarande ljuvligt, kontrollerat och njutbart :o) De där 120 s. vila mellan kändes faktiskt långa, bra tecken på att benen och resterande kropp var pigga! Jag tänkte som tränare S sa, en km i taget dock var min plan max 4, vuxenpoäng när det gäller träning efter sjukdom då man inte ska öka fart och antal km samtidigt ;o)

Tredje tusingen tjuvkikade jag faktiskt på garminen och försökte att hålla ett lite fortare men ändå ett jämt tempo, det kändes härligt bra och jag log med hela nyllet där jag sprang, fick härlig energi av de snabba grabbarna och tjejerna som for förbi mig som en hjord pigga gaseller, försökte dock inte att hänga på då jag hade sprängt mig de första metrarna ;o). Nu kändes det att jag närmade mig slutet, inte att jag var trött men att jag ville trycka på lite extra på sista tusingen och se vad det kunde bli för tid. Jag fick med mig två grabbar till och börja med och jag tuggade och tuggade precis som jag aldrig hade fått mat förr, jag tuggade mig igenom eventuell trötthet som jag kunde börja ana och när det bara var ca 100 meter kvar kände jag att nu var det bra för idag, nu hade jag sprungit fort och nu hade jag testat mina nya skor – vad mer kunde jag önska mig av denna träningskväll? ;o)

 

 

På hemvägen fick jag manligt sällskap, ej av min make utan en annan löpare, vi sprang och pratade och bara mös av att vi varit duktiga, han var också påväg tillbaks efter sjukdom och vi var båda nöjda av att ej ha sprungit för långt, ej för fort och samlat mer vuxenpoäng :o).

 

Kontentan av tre veckors malning av km har inneburit att mitt tempo från första passet till detta har minskat i tid per km med hela 3 minuter/km – jag ska verkligen inte klaga, det känns som den vitenamesiska flodhästen har blivit en vietnamesisk oxe, det vill säga stark som en sådan – och att alltid komma tillbaks efter allt jag råkar ut för ser jag som en bra styrka, inte bara kroppsligt utan även mentalt!

 

Skam den som ger sig!

 

På återseende!

Maria

Det finns kinder egg för vuxna, alla vet väl vad ett kinder ägg är? En sak som innehåller tre överraskningar i ett – och nu snackar jag inte……

…….om vilka överraskningar som helst i mitt kinder egg! :o)

 

 

 

I dag var det planerat för ett ”långpass” i och för sig ”bara 2 timmar” men då jag fortfarande håller på att trappa upp så måste jag få kalla det långpass, de andra skulle springa 2,5 h men då jag dessutom skulle åka vidare sedan och vara funktionär vid TEC så passade 2 timmar mig alldeles perfekt! Samling är alltid en härlig start på ett långpass, det finns så mycket att snacka om i omklädningsrummet att man nästan skulle kunna stanna där och bara tjöta, men det går ju inte, vi är ju där för att springa lite :o)

 

30 minuter längre denna lördag och tanken var att det skulle hållas 6,20 tempo. Då det i dag inte fanns någon grupp med detta tempo så fick det bli gruppen 6.40-6.20 men hopp att det mer skulle luta åt det sista tempot! Vi började springa och med nya ledare S så var det intressant att höra vad han hade för erfarenheter mm. Ett långpass ska gå långsamt men jag tyckte att det gick lite väl för långsamt men då gruppen framför skulle hålla 5.45-6.15 så vet jag av erfarenhet att det lätt kunde bli 5.45 och det var kanske lite fort för tillfället.

 

Men jag hittade två tjejer som ville springa lite lite fortare än vad tempot var så vi sprang där och tjötade. Det var mycket trevligt och här kom den första överraskningen i mitt kinder egg – E-M som var från Finland och M som var från (kommer ej ihåg) kunde inte svenska så det blev engelska. Så en timmes språkkurs i engelska överraskade mig verkligen, ni som känner mig vet ju varför! Men det var ju göör kul och jag tror att de båda förstod mig ganska väl och jag förstod dem :o) Vi hade mycket att tjöta om och det var härligt med pratsällskap där man fick tänka efter lite och inte bara pladdra på svenska som jag brukar ;o).

 

Överraskning nummer två i mitt kinder egg blev att jag faktiskt kunde tjöta under 60 minuter nästan konstant samtidigt som jag sprang, det har ju inte gått den senaste tiden då min bronkit satt stopp för det, en del kanske har tyckt att det varit gött för deras öron medan jag vet att många saknat mitt snack :o).

 

Överraskning nummer tre blev faktiskt farten, på 60 minuter innan jag vände hann vi en sträcka, när jag skulle vända hem själv då de andra fortsatte så var mitt fokus på att försöka att ta mig hem på samma tid men hur lätt är det? Det är ju inte så att man springer och pratar med sig själv för att hitta ett prattempo och jag försökte verkligen att hålla igen men men, det viktigaste var ju i alla fall att jag hittade en bra ”topp” andning. Hemresan tog 7 minuter kortare, det måste ju innebära att jag nästa helg kan byta grupp och ändå få mig en behaglig tjöttur :o)!

 

När jag sprang där utmed kanalen så kollade jag in de små fåglarna som gick på isen och fick mig ett gott skratt! En liten fågel gick där och spatserade på isen men så tog isen slut och vips så trillade han ner i vattnet, det såg ganska roligt ut och jag drog lite på mungiporna där jag sprang själv och tänkte – stackars pippi, han måste ha blivit ganska förvånad, blöt och kanske till och med rädd!

 

Upptäckte även att det gick ju ganska mycket uppför på slutet av rundan, det tänker man aldrig på när man springer och snackar – då kan det luta åt både det ena hållet (uppför) eller det andra hållet (snett) utan att man känner av det för man pratar och tänker på annat. Just nu tänkte jag nog i och för sig på de som sprang TEC där jag skulle vara funktionär efter dusch och mat. Kändes faktiskt ganska bra att ta en ”sprintdistans om man jämför med de som sprang TEC” och sedan bara vara funkis och njuta av att få ge tillbaks från det man fick förra året! Så denna lördag bestod endast utav löparglädje både som löpare själv med mina framsteg och som funkis på TEC.

 

Nästa vecka tänkte jag prova på lite fart för att testa hur det är med det, där ska man ju inte prata så det kanske kan funka att springa lite fortare, skulle behöva lite fart i mina små tasseben :o).

 

 

 

På återseende!

Maria

Jippi jag tog ett djupt andetag och kunde göra en spottloska utan……..

                                            En liten men mycket lycklig löpare och lyckligare ska hon bli :o)
                                                                 Foto: M. Sjöblom

…..att den blev hängandes ut med mungipan! ;o) Det går framåt sa han som körde tåget (vet inte om det finns något ordspråk som heter så, men nu har jag i alla fall gjort mig ett :o)

 

Tror att de flesta utav mina löparvänner hade något som hette snabbdistans på schemat, själv har jag mest ägnat mig åt sakta jogg med fokus på att försöka att andas! På tom mage gav jag mig ut efter jobbet, tänkte – da andra ska springa 7 km, det tänker inte jag göra, jag tänker vara klok med tanke på min situation! Jag värmde upp och sedan började mina snabba km i världens uppförsbacke, hur tänkte jag där tro? Men skit i det tänkte jag, det är väl bara och mata på lite fortare än jogg – hur många kilometer det skulle bli hade jag ingen aning om, jag tänkte köra på känn och förnuft!

 

Solen bländade mig i mina ögon trots att kl. var efter 18.30. Jag pinnade på tyckte jag och när gps.en burrat 1 km fartökning så blev jag mäkta förvånad – jag försökte att dra i väg en spottloska och trot eller ej, den hamnade inte dinglandes i min mungipa som den gjort de senaste träningarna utan den landade på marken :o) Oj vad glad jag blev, tänkte sedan – herre gud hur kan man bli så glad utav att man kan spotta under en löprunda? Ja ja ja, men med tanke på min akuta bronkit så är jag faktiskt glad för varje lite framsteg, sedan om det är antal km jag ökar, fart eller så enkelt som en spottloska – låt mig vara glad :o)

 

Jag toppandades till tusen men någonstans där utmed mina kilometrar så lyckades jag dra ett djupt andetag och jag blev så förvånad att det gick men vågade inte testa en gång till för jag kände att gör jag det en gång till kommer hostan att komma, den var nästan på väg men under just detta andetag som jag råkade ta så funkade det – glad för det lilla igen! Ibland kan livet vara ganska billigt för att göra en glad ;o)

 

Jag lyckades pricka in både kraftiga uppförsbackar och några smålut nedför och naturligtvis plant, så trots denna lilla kuperade asfaltsrunda så fick jag en mycket bra tid på mina 4 km snabbdistans och sedan var det lite nerjogg på det. Jag mös på nerjoggen av bara vetskapen att det faktiskt gått 2 min 22 s. bättre per km på 1,5 veckor, det är nästan så att jag kan börja tro på att Kungsholmen kommer att gå under timmen. OK jag sprang lite fortare i dag än vad jag brukar men jag har ju torts allt det 6 km kvar att orka när det gäller KR – men jag säger som alltid, skam den som ger sig!

 

Jag kan i alla fall säga att i går gick jag och la mig med mungiporna lite längre upp än de brukar och släpper bara smärtan i muskelfästet och jag kan börja andas helt så börjar jag faktiskt kunna tro på ett liv efter jul, som grisen hade sagt ;o)

 

 

På återseende!

Maria

 

Ett rekord är alltid ett rekord, 5 ord och nu snackar jag inte om Elsa 10 månader utan.........

.....antal ord jag förbrukade under mitt första lite längre pass efter sista antibiotika tabletten svalts ner efter den förbannade akuta bronkiten.

Solen sken, det var lördag och normalt är det långpass men då jag fortfarande är väldigt långt i från något som skulle kunna kallas bra form så hade jag ingen aning hur detta pass skulle sluta i längd, fart var jag ganska klar på…..långsamt långsamt!! Det är alltid lika kul att komma till RS och se alla förväntansfulla goa löpare, MR, MO, MiC, K mfl. snacket flödade i omklädningsrummet och innan samling och det var lätt att komma i löparstämning!

 

Valde den makligaste gruppen i dag, de skulle mala på i 3 timmar men det var det inte frågan om för mig, nej jag skulle se om jag kunde mata mina ben med ca 1,5 timmars löpning och härligt sällskap, MR hade i alla fall annonserat att hon skulle kunna tänka sig lite kortare, kul sedan också att MO hängde på! Men vi var 5x M i gruppen förutom ledare P – M:en stod för Maria och ett namn till på M, japp det var 4xMaria, lätt att hålla reda på för ledare P :o).

 

Solen lös och när vi sprungit ca 1 km fick jag meddela gruppen att i dag eller rättare sagt så länge jag har ont i muskelfästet och hostan består så kan jag inte springa och prata samtidigt för då börjar jag hosta med en gång och det gör ont, det är jobbigt och det tar på alla mina krafter som jag behöver till löpningen – så jag är hellre tyst, lyssnar in på vad mina medlöpare har att säga och orkar jogga lite längre än springer och bladdrar och orkar 2 km! ;o) Dagen till ära hade jag i alla fall tejpat mitt muskelfäste så att det inte skulle göra så ont vid nedslag – tror det hjälpte! :o)

 

Första backen ville jag ge upp, benen var som spagetti och tankarna kom åter – hur tusan kan man tappa så mycket på 14 dagar, kommer jag någonsin att få tillbaka min kondition?? Jag joggade på och lyssnade på mina medlöpare vad de hade och säga och det var intressanta samtalsämnen, jag försökte att fokusera på min andning men det är inte så lätt att springa och bara toppandas för så fort jag försökte att dra ett djupt andetag så var hostan där igen och svarade jag på tilltall så var hostan där också så jag tror att jag sa ca 5 ord på hela löpturen, inte vanligt för att vara mig – jag älskar ju att tjöta på långpassen, men men hellre några fler km och tyst än få km och prata!

 

Efter ett tag så skulle MR och MO vända tillbaks, jag hängde gärna på för att försäkra mig om att jag kom hem ordentligt, norr om stan är inte mina trakter och springa fel där skulle jag kunna ordna på ett nafs och i dag var det inte på tal om att virra omkring i något bostadsområde själv med trötta ben och en andning som skulle skrämma vem som helst, speciellt om jag skulle börja hosta. Nej kloka beslut ska man också vara stolt över och det var jag under hela tillbaka turen.

 

MR hade en plan att jogga tillbaks via vattnet och det var ett mycket bra val, lite isigt bitvis men vad gjorde väl det, vi hade ju inte bråttom och solen lös så varför klaga på lite is? De gångere vi mötte verkade mer lida av att det var halt :o). När vi joggade där så tänkte jag mest hela tiden, vem fasen är det som har bestulit mig på min kondition, när ska den komma åter, kommer jag att kunna köra något snabbpass innan maran, kommer jag att kunna springa marathon på en tid som är någorlunda bra för att vara mig men framför allt – när fasen ska hostan ge sig, när ska jag kunna andas djupa andetag??

 

Efter passet blev det go dusch, lång bastu fast inte så lång som jag hade önskat! Då det satt två damer i bastun som bara pratade mat och hur gott det var att steka i smör mm. så blev jag ju så hungrig att jag var tvungen att gå ut innan jag hungrade ihjäl – för detta var nog första långpasset som jag inte åt något alls under passet, jag försöker att äta lika många gånger som förut men det blir hälften så lite (tyvärr) men har inte kommit i gång med maten riktigt än, det viktigaste är att jag äter regelbundet, men att jogga, toppandas och äta samtidigt hade inte varit någon bra kombination – därav jag var ganska hungrig där jag satt i bastun. Sen gick jag ut och satte mig i solen och väntade på maken som skulle springa alla 180 minutrarna, men varför bråttom – det var ju sol och jag fick i mig D-vitamin och mat dessutom :o)

 

 

14 km i sol, härligt sällskap och vacker natur – finns inget att klaga på (förutom konditionen då!!) så visst är jag nöjd men den där smärtan i muskelfästet och hostan får gärna försvinna tack – då kommer jag att bli helnöjd för då kommer jag förmodligen att kunna andas ordentligt och sen kommer farten av sig själv :o)

 

 

 

På återseende!

Maria

Äkta löparglädje går inte av för hackor, nej..........

 
....det ska gudarna veta och som det inte var nog, det gjorde 45 sekunder per km från i går!! :o)

Efter att inte ha träffat mina löparvänner i RS på drygt två veckor var det i dag äntligen dax! De skulle mata på med 800 meters intervaller, jag skulle bara hålla samma jämna tempo på uppvärmning, mala km medan de sprang fort fort och sedan nedjogg - målet förutom jämt tempo var att det skulle bli lite längre än gårdagens lufspass som slutade på 6.7 km.

Det var otroligt många på träningen, många nya ansikten fast jag "bara varit borta i 14 dagar" och några hade till och med trotsat kylan genom att springa i korta tights!! Grabbar grabbar, jobbar ni redan på raggarbrännan eller vad är det frågan om? ;o)

 

Efter uppvärmning som jag tyckte gick lite fort, inte ofta jag tycker det i makligagruppen men konstigt vore väl annars då det gick ca 15 sekunder fortare än i går per km. Tänkte, herre gud kommer jag att orka jogga under hela tiden de kör intervallerna eller kommer jag att orka hälften? Innan intervallerna drogs i gång skulle det "löpskolas" detta hoppade jag över då det skumpade allt för mycket i mitt onda muskelfäste, i bland har man skäl för att fuska ;o)

 

Jag startade mitt matade av km lite innan de snabbaste, inte ofta man kan ligga före dem - typ aldrig!! ;o) Jag höll mig tätt intill högerkanten för att inte vara i vägen för de snabba gasellerna när de kom ångandes. Det är helt ljuvligt att ha så många inspirerande löpare runt omkring sig och lusten för att mata km själv infinner sig ganska snabbt! Jag malde och malde och sneglade ibland på GSP:en bara för att kolla så att det inte gick för fort i och för sig höll andningen reda på det för så fort jag ökade lite så kände jag hur hostan var på G och den ville jag gärna undvika, att springa själv och hosta så man kräks är en sak men att ha ett gäng andra löpare runt sig när man står där och kräks känns ju inte så roligt! Nej tempot skulle vara lugnt!



När jag slängde ett öga på GPS:en så tyckte jag att den stod på 5,11 – vad i hela friden är det med den tänkte jag, ska jag inte kunna vara sjuk 14 dagar utan att den kaikar ihop?? Kollade åter igen på den andra vändan och då stod den på 5,34 – inte bra (för fort) dock inte så fort som när den stod på 5,11. Ja ja, det kändes ju bra i andningen och benen malde på så jag tänkte som Sally sa en gång: Det är svårt att bromsa sig i en uppförsbacke! ;o) Jag får analysera när jag kommer hem tänkte jag, inget att lägga energi på nu!

Men summan av dagens löppass som jag faktiskt måste kalla det – löppass, inte lufspass blev att jag fick ihop 9,6 km – 45 sekunder bättre per km sedan i går, det räcke för mig, de andra tiderna håller jag för mig själv ;o). Men jag blev väldigt förvånad vad en massa löparvänner kan göra för kraften i kroppen, att den orkar mer bara genom att se så många kämpande löpare runt omkring mig, äkta löparglädje!

Långfredagen 3,4 km – fyra pass efteråt 9,6 km och 1 min 30 s. bättre per km – nu känns det genast mycket bättre i kropp och själ, hoppas nu bara att min eländiga hosta försvinner så ska nog mitt muskelfäste också så småningom bli bättre! :o) Den som lever får se!!

 

På återseende!

Maria